Ledare 2-24

-

Petter Bergström

–

Gudhem, 22 april 2024

Lillers lamm

I natt fick jag hjälpa vår tacka Liller att föda. Hela gårdagen vibrerade av både förväntan och onda föraningar. Lamningar går ju oftast bra, men efter 30 år med får har vi den sorgliga vägen fått reda på att mycket också kan gå snett. Oron späddes på av minnet då Horna och hennes två nyfödda lamm förra våren fick tas bort på grund av juverinflammation. Vi var tidigt oroliga för Liller, som var jättetung och släppt ner både mage och mjölk utan att något hände. I går morse började hon skrapa med frambenen i ströbädden, det var dags. Efter ett par timmars värkar och sedan vattenavgång utan resultat på kvällen förstod vi att något var fel. Jag måste hjälpa till att få ut lammen, och jag förbannade alltihop. Ville inte göra det, ville inte ha får, ville inte utsätta någon för detta bara för att vi skulle ha lamm att slakta och äta i höst. Jag svor och innebörden av djurhållning slog mig åter igen, nu inte på ett intellektuellt plan utan rakt i hjärtat.

Jo, vi har nog blivit ”hönsmammigare” och känsligare nu när vi har färre djur och mer tid. Tid att känna in det vi håller på med. Vårt självhushåll är mer veganskt nu, men vi äter ägg till frukost och kött när det är något särskilt. Vi har bara tre tackor, de mest keliga och tillitsfulla man kan tänka sig. Främst för att vi tycker om dem och vill hålla våra beteshagar öppna. Nu när vi lärt oss att laga gott och nyttigt av lättodlade baljväxter känns köttet inte lika viktigt. Tankar om en djurlös gård har kommit och gått. Men nu var det som det var med Liller, och bara att kavla upp ärmarna och tvätta armarna noga.

Ett lamm har fastnat felaktigt med huvudet i födelsekanalen och får försiktigt tryckas tillbaka för att kunna komma ut rätt, med benen först. Jag letar i blindo i livmodern bland tolv ben för att förstå hur lammen ligger och hur jag ska få ut dem. Livrädd att göra fel, skada och orsaka mer lidande. Hittar ett par bakben som ligger bra till och börjar lirka försiktigt, väntar in krystvärkar och till slut har jag ett blött bylte täckt av hinnor i mina händer. Det sprattlar till och jag lägger det framför Liller som börjar slicka det rent. Sedan nästa. Och nästa. Min oro är utbytt mot totalt fokus och när allt till slut är över vill benen bara vika sig och jag skulle kunna börja gråta av lättnad. Liller, som haft det tuffast, har dock fått en energiboost av moderkraft och tvättar ivrigt sina tre små. Camilla och jag ser till att lammen är torra och igång och stupar sedan i säng med en känsla av tacksamhet och något annat, stort och vackert. Liller fortsätter att slicka och pyssla från lamm till lamm i det röda skenet av värmelampan. Varv på varv, timme efter timme tills de mätta och rena somnar när natten blir morgon.

Sånt här har hänt förr, men dygnet blev en starkare upplevelse just av mitt grubblande kring att vi håller djur. Jag skulle kunna tipsa den som vill ha örfilar av livet gång på gång, för att hålla sig vaken – bli självhushållare. Men egentligen handlar det mer om att vilja leva sant. Att inte flacka runt på ytan, stelna i bekväma ”sanningar” och undvika obekväma. Som självhushållare får man kanske konsekvenserna av sina val lite mer direkt slängda tillbaks i ansiktet, men i alla lägen har vi allt att vinna på att våga och orka gräva djupt i hur vår livsstil stämmer med våra värderingar. Kanske finns inget ”rätt” sätt att leva utöver att ständigt leta efter det?

Nu ligger i alla fall Liller och smågrymtar nöjd vid sina tre friska och varma ungar. De har redan börjat busa lite med varandra. Det går att ta på hennes glädje och harmonin i den lilla gruppen. Just nu känns allting väldigt, väldigt fint.

Petter

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!