Ledare 3-14

-

Petter Bergström

–

Gudhem, söndag 3:e augusti

Stafettpinnen

Vilken sommar! Sol, värme, mer sol, en snabb åskskur med mängder av vatten och så sol igen. Det växer så det knakar. Majsen börjar redan mogna och vi har chili på friland som blivit röd. Även barnen har växt. De har moget passat småkusiner och åkt tåg själva till utspridda släktingar. På gården har de varit med och rensat ogräs och vattnat, vänt och tagit in höet, plockat bär och kokat gelé, plockat örter och gjort kryddsalt, röjt sly och lagat hönshagen, skrapat och kittat fönster, tjärat stolp och förvällt spenat, slagit nässlor och lagat loggolv. Med täta badpauser och god mat har det varit underbart roligt och förstås fått mig att fundera på om de en dag kommer vilja fortsätta det vi påbörjat.

Hade nu varit förr skulle det inte varit något att orda om. Gård ska ärvas generation efter generation, sysslor skötas som tidigare och stafettpinnen löpa genom sekler. Men nu är nu och barn vill gå sin egen väg. Det är bra, men det fanns något vackert i kontinuiteten, i kedjan som sträckte sig genom tiden. Jag kunde gott tänka mig att gå kvar som farfar på gården. Plantera träd inför kommande generationer och innan jag slocknar i lugn och ro hinna visa barnbarnen hur man nackar en höna och var det är vackrast att sitta på kvällen. Likt en kättinglänk, nöjd med att hålla ihop kedjan och med ett jag större än den skröpliga kroppens gränser och ett perspektiv längre än den egna livstiden.

Var är kontinuiteten nu, utan pålagda roller och bestämda rutiner i ärvda släktgårdar? Har vi inte någon kedja längre, nu när vemsomhelst kan bli vadsomhelst, varsomhelst? Ska varje liv börja från noll nu?

Efter första ogräsrensningsetappen tog jag med familjen till Jämtland för att visa var jag växt upp. Hos farmor och farfar var allt sig likt. Vi röjde upp lite med farmors röjsåg på den gamla gården, rensade undan ogräs där det var svårt för henne att komma åt i växthusen och odlingsbänkarna, som trots hennes 90 år var i bruk. Farfar ville prompt ut till ett kalkkärr och titta på guckuskon och några andra orkidéer så som de gjort varje midsommardag sedan långt innan jag föddes. Han var ivrig, men när vi kom fram blev han kvar i bilen eftersom man inte kunde gå till kärret med rollator och med ögonsjukdomen kunde han ändå inte urskilja skönheterna. Men han njöt av att vi såg dem.

Vi åkte sedan till mormor och morfars stuga, som någon nu gjort om ganska mycket, men dass, vedbod och jordkällare såg ut som för 30 år sedan. Liksom hela den vackra skogen jag lekt så mycket i. Min barndom kändes plötsligt så nära: minnen av morfars potatisland, att rycka sik i Indalsälven och all bärplockning. Små stunder som berört, små saker som visats mig och format mig. Här var länkar ur min kedja.

Att använda och uppleva naturen är basen i vår existens och när folk talar om sin barndom eller sina släktingar verkar just de minnena starkast: hur man pallade sockerärtor, lade ut nät med morfarn, plockade svamp med farmorn, fiskade kräftor och åkte hölass. Som vore just dessa enkla minnen mer äkta eller del av något större.

Nu när många är på väg tillbaks till ett liv närmare naturen igen, kan vi plocka ihop dessa splittrade minnen och erfarenheter och inse att det finns en kontinuitet. Den finns en folkskatt att ösa vackra synsätt, traditioner och nyttiga kunskaper ur och vi ska tillföra den nya metoder och insikter. Våra efterkommande ska få välja fritt, men inte börja från noll. De ska få med sig en diger uppsättning verktyg för ett fritt, hållbart och meningsfullt liv!

/Petter