Ledare 4-14

-

Petter Bergström

–

Gudhem, måndag 27:e oktober

20 år, steg för steg

Det råder ruskväder ute och är höstigt på det vis att man vill hålla sig inne framför kaminen med en filt och kanske en katt. Men det är kvar att göra ute. Vi har skjutit upp lammslakten och har 10 lamm att ta itu med, 3 kalkoner och ett gäng ungtuppar. Vitkål, brysselkål, purjo och palsternacka står fortfarande kvar i odlingarna och ska skördas så snart mildvädret visar tecken på att ge sig. I veckan ska vi så smått påbörja årets roliga vinterprojekt, att bygga två gäststugor i ett par av uthusen. Men idag är det Camillas födelsedag och jag ska mura upp en enkel keramikugn åt henne.

Själv fyllde jag år i onsdags och fick då ett brev med posten, adresserat till mig själv, från mig själv, 22 år gammal, postat för 20 år sedan! Jag minns inte att jag skrivit det, men tydligen hade Posten en kampanj där man fick lämna in ett brev som tjugo år senare skulle levereras till ens folkbokföringsadress, om man fortfarande var vid liv.

Jag läser om mitt liv då, nyutflyttad och med siktet inställt på självförsörjning. Jag kände mig ganska ensam om de drömmar jag hade och bet mig stenhårt fast i mina ideal. Den väg jag hade sett ut verkade smal och hal och jag tyckte att många som talade om att hitta egna stigar i tassemarkerna förr eller senare gled upp på motorvägen. Studielån, barn, heltidsjobb, karriär, lån på bil, lån på hus och varken ork eller tid att hålla fast vid det som en gång känts så viktigt.

I brevet var jag så rädd, livrädd, för att jag, den framtida Petter 42 år gammal, skulle vara just där, på motorvägen mellan det belånade radhuset och det tråkiga jobbet, via stormarknaden. Blivit en trött gubbe som bytt klarsyn mot bekvämlighet och med överseende urskuldar uppgivna drömmar med ett ”-jaja, alla var vi väl idealister i vår ungdom”. I brevet frågar jag:
– Hur gick det, Petter? Gav du upp?

Jag hade glömt brevet, men visste att frågan skulle dyka upp och har redan rannsakat mig. Jag har inte gett upp. Jag har kvar mina ideal om hur samhället borde fungera och mina tankar om hur ett gott liv borde levas. Kanske något förändrade, men inte stympade. Det har faktiskt inte alls varit svårt att hålla mig till min egen väg. Att leva ett för mig falskt liv och hålla fast vid att en vacker dag i framtiden förverkliga den stora drömmen, hade krävt stor självdisciplin. Att däremot direkt börja försöka leva som jag ville har bara varit roligt. När varje litet steg är ett uppnått mål i sig är det inte svårt att lyckas, gång på gång. Första fetaosten, vedhögen, leverpastejen, potatisskörden, tuppslakten eller första lyckade äppelvinet är sannerligen en seger.

Miljö, rättvisa, djurskydd, en meningsfull uppväxt för barnen, decentralisering, ett värdigt samhälle, hälsa, beredskap eller livskvalitet. Vilka än dina ideal och mål är, om du valt självhushållning som väg dit, gläds åt en spännande och rolig resa. Du kommer inte tappa bort dig, tvärtom. Ideal och drömmar kan ändras, men ett enda litet steg nu som leder till något bra är alltid bra. Bättre och roligare än hundra tankar om ett storslaget mål vid vägs ände.

Jag hoppas att du som läsare inte bara ser det som står i Åter som något att praktisera i en avlägsen framtid eller av endast vissa, utan att du letar efter nästa steg för just dig. Denna gång handlar det om självhushållning i staden, användningsområden för trädet sälg, att ta vara på björkens svampar, tova kläder, skor och hattar, göra egna bäbisleksaker och julklappar, om att fiska och jaga från kajak, om att skaffa bikupor och vaktlar och ta vara på grisar. Något av det kanske blir ett litet steg på en väg du om tjugo år kommer vara glad och stolt över att du gått.

/Petter

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!