Ledare 3-17

-

Petter Bergström

–

Gudhem, 30:e juli

Vanans makt

Årets andra och förhoppningsvis sista rensning i odlingarna är klar, så när som på sista sådden morötter. Fortfarande finns klarbär och hallon att plocka, men jordgubbarna och alla vinbär är nu tillfälligt nedfrysta i väntan på en regnig syltkokardag framåt hösten. Ingen mening att slösa sommardagar på syltning, bara det är gjort innan slakten kräver frysutrymmet. Med odlingar och djur är det svårt att ta “semester”, så vi är extra noga med att njuta av de somriga stunder som bjuds. På sommaren frångår vi våra vanliga rutiner, skjuter upp saker, gör bara det mest akuta eller roliga och låter vädret styra dagarna. Är det molnigt och skönt arbetsväder som idag jobbar vi undan ute och vid regn blir det inomhusjobb, men så fort solen tittar fram försöker vi ta sommarlov. Från juni till augusti. Vi kan sia lite med väderappen, men vet aldrig säkert om dagen ska bjuda på ogräsrensning, datorarbete, vila vid dammen eller en natt i tält. Plötsligt har vi släppt verktygen och åkt till Vänern för att sedan fortsätta spika på bastun till klockan ett på natten.

Det är härligt en tid, men skulle inte funka för oss i längden. Vi skulle snart ligga efter med både det ena och andra och en stressande känsla av överhopning skulle troligen förmörka vår vardag.

Många är de som impulsivt börjat plocka in bitar av självhushållning i sina liv och efter ett tag känt sig på efterkälken i sina igenvuxna trädgårdar, nedskräpade av påbörjade projekt och dåliga samveten. Andra anar faran och vågar därför inte ens försöka något för ”…man vet ju hur det blir, det ska ju skötas också…”

Att börja med något nytt inom självhushållningens domäner är ofta förenat med stor motivation, arbetsglädje och viljestyrka. Det är ju så himla spännande när man gräver upp det nya landet i trädgården och sår sina frön, när man kommer hem med den fina fårflocken eller när man sågat ner och tagit hem stockarna som ska bli årets värme i köksspis och kamin. Och så nästa projekt. Så en dag känns det inte alls lika festligt att ge sig ut och leta efter morotsraden i det där landet med bara ogräs, eller slå nässlor i hagarna, eller ta i itu med vedhögen som blev liggande dyngsur. Självförtroende och lust får sig en knäck som avskräcker från att försöka förverkliga fler idéer. Hur kan man då lättare klara de “måsten” som kommer med det roliga?

Alla som börjat styrketräna, lära sig ett instrument, meditera, använda tandtråd eller äta nyttigt, har upplevt startfasens härliga entusiasm och förvissning om ett lyckat resultat. En tid senare rinner det hela ut i sanden i brist på motivation och viljestyrka. Dessa två drivkrafter är viktiga i början, men är sedan inte alls att förlita sig på. Motivation kommer och går, och är samtidigt viljestyrkan låg efter en jobbig dag så är tandtråden eller löprundan det första man skippar. Men hur kan man då borsta tänderna och åka till jobbet varje dag utan att det krävs vare sig motivation eller någon större viljestyrka? Därför att de blivit vanor och då känns det inte jobbigt, det ”går på automatik”. Knepet är alltså att bygga vanor.

Kruxet med självhushållning är att det inte är så lätt att få in det i vanor och rutiner, då de flesta sysslor är säsongsbundna och tillfälliga. Den dagliga skötseln av djur är ett undantag som snabbt och lätt blir en vana då det ska göras på fasta tider morgon och kväll. Men när det sedan kommer till att skotta ut årets djupströbädd eller slakta ungtupparna kan man dra på det i både en och två veckor om man går och väntar på motivation eller viljestyrka.

En lösning är att samla alla små självhushållningssysslor till en enda vana som utförs regelbundet på bestämd tid. Det kan vara en halvtimme direkt när man kommer hem från jobbet eller en hel timme efter middagen varje kväll. Eller halva söndagen. Håll en aktuell lista med de sysslor som är relevanta för tillfället, sorterade efter viktighetsordning. En period är det ogräsrensning som gäller vid varje arbetspass, sedan följer kanske fönstermålning, strumpstoppning eller bärplockning några gånger. Längden på passet bör inte vara för lång, särskilt inte i början, det viktiga är att man klarar hålla vanan. Regelbundenheten gör att man får mycket gjort ändå. Vanans makt är stor och efter ett tag kommer det kännas lätt som en dans att gå ut på sitt arbetspass, även när det är dags för något jobbigt man normalt dragit sig för. Det blir som att gå till jobbet, fast bara en timme, utomhus, roligare och mer meningsfullt. Någon motivation eller viljestyrka behövs inte, dem kan man spara till nya projekt. Det är faktiskt lite magiskt.

En dag styrs mer av vanor än medvetna beslut, så kan vi få ordning på våra vanor kan vi uträtta underverk. Nu när skolan börjar för barnen, livet återgår till det normala och hösten kommer med skörd, tillvaratagande och slakt, känns det för oss helt livsnödvändigt och underbart att vila sig mot en rutin som får arbetet gjort utan stress och dåliga samveten, och lämnar kraft över.

/Petter