Ledare 3-13

-

Petter Bergström

–

Gudhem 4:e augusti.

Funderingar från bergets topp

Äntligen kom åtminstone en åskskur. Efter den kallaste våren kom den varmaste sommaren. Knappt en droppe har vi fått här i Gudhem. Vattnet har sjunkit en hel fot i dammen så vi vågar inte vattna odlingarna för fiskens skull. Men det verkar växa bra ändå, bara rödbetorna slokar lite. Brunnen har sinat men vi kan ta en liten skvätt varje dag. Plötsligt har vi blivit väldigt medvetna om det annars så självklara vattnet. Tänk de som är utan vatten på riktigt…

Skönt att jag inte tror på reinkarnation, en sån här tur har man inte två gånger. Jag kunde lika gärna fötts i slummen i Bangladesh istället för detta paradis. Kunde suttit förtvivlad på en afrikansk savann med ett uttorkat barn i famnen. Kunde ha slitit med odlingar i död jord utan att det gav något. Jag kunde också varit en kines, nyinflyttad till stan för att söka arbete, med fåfänga drömmar om ett sånt där liv som dom lever på TV. Så stor del av världen full av fattigdom och misär; ett turskott att pricka in det rika och välmående lilla riket i norr: fritt, vackert och rent. Men det är äckligt orättvist och ibland vill jag bara skrika stopp: nu är det slut med melodifestivaler och rymdfärder! Inga fler mobiltelefonmodeller eller rallytävlingar förrän alla har vatten och mat för dagen!

Men vi har vår misär här i lyxen också. Bortskämda och klena svenskar som övergödda och uttråkade försöker droga eller äta bort sin ångest, fylla saknaden av mening med nöjen. 2,3 miljoner svenskar hämtade 2011 ut medicin för “nervsystemet”; lugnande, sömntabletter, antidepressiva, mm. Vi har våra problem.

I den aktuella lyckojakten här i väst har så många mätningar visat att man inte blir det minsta lyckligare av mer grejer eller mer pengar, över en viss nivå. När de grundläggande behoven som mat, boende, sjukvård osv är tillfredsställda är det främst det sociala livet som kan ge oss mer glädje. Välbefinnande kräver också känslan av att man är delaktig i sitt eget liv, att det har en mening och är möjligt att påverka. Därmed borde det vara tydligt vilken väg vi måste gå: ner från det höga berg vi klättrat upp på och någonstans halvvägs möta dem som kommer från bergets fot. Dela resurserna så alla fick det drägligt och tillsammans söka hållbara livsstilar som ger ett bra liv på riktigt.

Jag kan känna mig som en blundande egoistisk idiot ibland när jag går här och plockar och njuter i min lilla trädgård och inte gör mer för dem som råkat få sämre förutsättningar. Eländet är så stort, vad kan man göra annat än att skänka lite av sitt futtiga överskott? Kanske är det av värde att själv hitta ett bra sätt att leva, istället för att stå kvar högst uppe på berget och fresta alla de där nere. Världen håller inte om alla ska leva som vi gör och vi kan inte sitta här uppe på berget och ropa till de längst ned att de ska stanna kvar eller nöja sig med att klättra halvvägs. Vi måste mötas där, visa att lagom är bäst. Att luften är för tunn att andas där uppe. Vi kan visa att det rika lyxlivet i väst inte är odelat bra. Många fattiga länder hoppar nu över byggandet av ett fast telefonnät och går direkt till mobiltelefoni. På samma sätt kunde de bespara sig 50 års krångel och resursslöseri med att bygga upp dekadenta jättestäder med miljonprogram runt om som folk vill fly från, och istället satsa direkt på ett hållbart, småskaligt och mer människovärdigt samhälle. Kanske naivt att tänka så, men detta är den enda tråd jag hittar att hålla fast vid just nu:#vi måste fortsätta jobba på att hitta bra och hållbara sätt att leva.

Med en liten aning bättre samvete ska jag nu plocka mig en tallrik hallon innan jag kollar av odlingarna, glad åt regnet.

/Petter