Ledare 2-18

-

Petter Bergström

–

Gudhem, torsdag 26 april 2018

VÅRPLÖJNING

En lite rutten men fint snidad kökssoffa, den kan ju byggas om till en superfin dubbelsäng! I lördags hjälpte vi några goda vänner att tömma ett ödehus inför rivning och fick med oss lite bra-att-ha-saker hem. En köpmansdisk till verkstaden, en fin skänk som kan bli diskbänk i ett gästhus, en glasad spegeldörr, en halvsäck zinkvitt pigment, några roliga fönster… Det kändes så skoj! Logen var halvfull med prylar och vi diskuterade om vi skulle åka en vända till och hämta mer. Jag började tänka på allt vi redan samlat på oss och den meterlånga lista med allt vi hade att göra, allt som pockade på uppmärksamhet och underhåll. En stor trötthet kom plötsligt över mig och jag kved att det kanske räcker nu.

På nyheterna läste jag samma kväll:
”Svenskarnas privata konsumtion har ökat med 23 procent de senaste tio åren, samtidigt som antalet sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa har skjutit i höjden. Det finns en koppling mellan de siffrorna, menar docenten Cecilia Solér … Forskning visar att den mänskliga hjärnan kan drabbas av ’sensorisk överbelastning’, det vill säga ett överflöd av intryck, och att konsumtionen bidrar till det.”

Sensorisk överbelastning … där har vi mig snart, skrattade jag och tänkte på hur lätt jag exalteras av nya prylar, roliga projekt och ständiga förbättringar av allt som hör livet och självhushållningen till. Man tänker gärna att det där med överkonsumtion bara handlar om modekläder och tv-apparater. Men rent ”sensoriskt” belastas vi väl lika mycket av att överkonsumera ekologiskt, begagnat eller ”vettiga” grejer? Kanske t.o.m. Upplevelser och saker man gör själv?

Söndagen var varm och efter en lång kall vår var det äntligen dags att plöja. Grållen, en pytteliten, mossbeväxt och mycket enkel traktor från 1952, hade stått still sedan potatisupptagningen i höstas. Ändå gick den igång efter ett halvt varv med veven och tuffade tryggt som en gammal ko bort mot den enskäriga plogen under granarna. Troget hjälper den till med odling, höbärgning och ved utan att kräva mycket omsorg eller många liter bränsle för mödan. Jag är inte motorintresserad och har väl inte visat mycket uppskattning under våra 12 år som arbetskamrater. När jag nu, fåra för fåra, påbörjade ännu ett odlingsår kände jag dock stor tacksamhet för mitt enkla fina redskap och det enkla fina arbete jag utförde. Jag pausade för att äta, fika, prata med familjen och bara ligga på en filt i solen. I den stunden fanns inget sug efter prylar eller nya roliga projekt, bara en skön långsam söndagskänsla. En befriande känsla av att livet kan vara enkelt. Att det inte behövs så mycket.

I konsumtionsamhällets överflöd av prylar och nöjen, lär vi oss snabbt att det är ”så mycket som möjligt” som gäller: ju mer man har och gör, desto lyckligare blir man. Väljer vi självhushållning eller andra vägar för ett mer givande liv, har vi kanske med oss det gängse ”mer”-tänket och byter bara skepnad på jobbandet, konsumtionen och stressen. Som nybliven självhushållare vill man ju ha alla djur som finns och odla alla grödor. Man vill göra allt själv och man vill bygga allt man kommer på (just den fasen har jag inte riktigt kommit ur än). Det är härligt, roligt och utvecklande, men det ständiga strävandet efter mer, fler och bättre är vanskligt. Det kan göra oss avtrubbade och ouppmärksamma på det fina vi redan har.

Jag lär fortsätta att samla grejer och hitta på nya projekt på gården tills jag dör. Planerar redan ett växthus till, ett utekök och en utedusch. Men det får ta sin tid. Jag vill uppskatta livet till fullo med det jag har, innan jag skaffar mer.

Fick just ett sms om vi ville ha mer grejer ur ödehuset. Jag svarade: ”Vi får se. Först ska jag köra ut gödseln i lugn och ro”.

/Petter

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!