Ledare 4-19

-

Petter Bergström

–

Gudhem, 25 oktober 2019

HELA TIDEN PÅ VÄG … FRAMÅT!

Mustningen är klar och min stackars fru fick bära alla äppelsäckar och vinhinkar själv, och sedan kånka ner drygt 200 pastöriserade enlitersburkar i jordkällaren. Med dålig tajming fick jag ryggskott av att bära ut tre ton tidningar från kattvindarna på andra våningen. Äldre nummer av Åter ska nu nämligen skickas från ett lager i Götene istället för från vår gård i Gudhem. I tjugo år har jag passat lantbrevbäraren med dagens beställningar och cyklat upp med paket till stora vägen för att möta lastbilen från DHL. Det har väl varit trevligt men ska nu bli rätt skönt att slippa.

Vi behöver heller inte längre lägga en halv vecka på att handklistra 7 000 etiketter för varje nummer. Sedan en tid tillbaka skickas tidningarna direkt från tryckeriet, utom de få som ska ha inbetalningskort. Dem fixar vi på en kväll då en familj från byn kommer ner på traditionsenlig etikettklistring, sill och snaps. Tillsammans med ny hjälp med textbearbetningen ger detta härlig tid att utveckla tidningen, och jag klandrar mig lite att jag inte fått till det tidigare.

Det är lätt att dra paralleller till en del av våra överambitiösa och ryggknäckande självhushållningsprojekt genom åren. Som att i onödan odla ett ton foderbetor varje år som kraftfoder till fåren och gässen, tills vi konstaterade att våra värmländska skogsfår mår bättre på bara hö och att gässen inte behövdes. Eller att odla mängder av potatis att koka till våra grisar, tills vi upptäckte att kalkoner gav lika mycket kött på bara bete och lite spannmål från grannen. Surt när det tar år innan polletten trillar ner, lättare när resultatet visar sig direkt. Som att värmeljusen av fårtalg i äggskal inte ville brinna …

Men allt onödigt slit, de otaliga dumdristigheterna och misslyckandena är också en del av äventyret. Det var inte bortkastad tid och kraft. Det var skoj och kändes rätt innan det började kännas fel, och sedan var det lärorikt. Utan att få prova oss fram hade vi inte varit där vi är idag, då självhushållningen löper så smidigt att vi ibland undrat om vi har en hemlig gårdstomte. I genomsnitt en timmes arbete om dagen ger allt vi vill ha av kött, fisk, ägg, bär, frukt och grönsaker. Vi har lärt oss när saker ska göras, hur lång tid det tar och hur det görs på bästa sätt så att vi inte behöver stressa utan kan njuta av arbetet. Missräkningar sker förstås fortfarande. Som att jag nyligen kokade 20 liter skräckstark mjölksyrad chilisås som kommer att bli dålig långt innan vi lyckas få i oss en bråkdel. Men sånt hör till.

Den som vill utmana konsumtionssamhällets trygga riktlinjer för hur man ska försörja sig får vara beredd på en del testande. Balans mellan tid och pengar, vad ska köpas, lejas bort respektive göras själv eller tillsammans, och hur ska pusselbitarna bilda det vackra motiv man vill åt? En del blir inte som man tänkt sig, kanske rentav dåligt. Man kan förhålla sig till det genom att bita ihop, låtsas som ingenting eller känna sig sopig. Eller så kan man hurtigt utbrista det som faktiskt kan vara sant: “Ah perfekt, ännu en erfarenhet att utvärdera och dra lärdom av – det kan bli ett stort språng framåt!”

Det känns bra att jag nu äntligen börjat praktisera detta friska utvärderande, och framförallt förenklande, även på tidningen. Förhoppningsvis kan det göra Åter till ett bättre verktyg för oss alla att hjälpa varandra på självhushållningens stickspår och villovägar.

Petter