Ledare 1-24

-

Petter Bergström

–

Gudhem, 31 januari 2024

Frivillig ensamhet

Portarna till träverkstan är vidöppna och snickarbänken, byggd av en höjbar sjukhussäng på hjul, är halvvägs utrullad i gnistrande januarisnö. Vintersolen är låg men varm där jag står och lagar ett gammalt ladugårdsfönster. Ett sånt som inte har kittfals utan man får knacka ur träplugg i bågens hörn och spröjs, ta isär delarna och skjuta in glasen i spår. Pluggen är i dåligt skick så jag får borra ur dem och tälja nya. Det är riktigt mysigt och när det är klart och linoljat har jag mersmak och letar rätt på ett till trasigt fönster.

Sedan nyår har jag knappt lämnat gården annat än för skidturer eller skogspromenader med min fru, och nästan bara träffat familj, enstaka bybor och bandet jag spelar med. Tacksam över ostördheten har jag jobbat och pysslat på i min egen takt och även hunnit med träning, musik och den vackra vintern. Tiden har för en gångs skull varit min vän.

Då svänger en liten skåpbil innehållande Återskribenten Anders Krasse in på gårdsplanen, som en fläkt från världen utanför. Han vill hämta några gamla karbidlampor och säga hej när han ändå var i faggorna för loppisbesök och inköp av tre trädtält. Han har tempot uppe och berättar ivrigt hur tälten ska spännas upp för Airbnb-gäster mellan några jätteträd han har.
– Har du munblåst glas i fönstren? frågar han sedan.
– Nä, svarar jag. Jag skär bara ut glas från gamla 70-talsfönster som folk i byn bytt ut. Svårt att få tag på annat gratis, utan bil. Eller ens körkort, tillägger jag och känner mig lite som en efterbliven och isolerad bondläpp.
– Nä, vad ska man med körkort till när man bor så här fint? skrattar Anders och sladdar efter en trevlig pratstund ut ur min bubbla och vidare mot nya äventyr. Jag står kvar en stund utanför min snickarbod och funderar över om jag är mer isolerad än jag vill vara.

Många Återläsare och utflyttare har nog upplevt, eller varit rädda att uppleva, isolering på landet. Att bo i glesbygd och satsa på självhushållning, arbete hemifrån eller minskad arbetstid medför lätt att man träffar färre människor, särskilt likasinnade. Det behöver dock inte nödvändigtvis ge en känsla av isolering. De färre möten man har kan i gengäld kännas viktigare. Och givande relationer kan faktiskt fås även med bybor med helt annorlunda livsstil, intressen och värderingar än en själv – personer man aldrig skulle lärt känna i en storstad med fler valmöjligheter. I kampen mot överkonsumtion talas om ”frivillig enkelhet”: att det kan finnas ett värde i att inte ständigt leta den bästa prylen bland otaliga varianter, utan istället göra det bästa av det som står till buds. Att satsa på kvalitet framför kvantitet, att vårda och förbättra istället för att repetitivt byta ut. Det kan nog med fördel appliceras även på relationer, oavsett utbud.

Känslan av isolering på landet kan också undvikas av att man lär sig uppskatta sitt eget sällskap mer. Jag brukar vara rätt aktiv socialt i bygden, men den senaste tidens självvalda avskildhet känns stärkande och befriande. Som att frånvaron av pockande prylar, relationer och yttre stimulans underlättat att nå ner till en vintrigt djup och skön suck av nöjdhet och ro.

Alla samhälleliga normer, oavsett om det gäller konsumtion eller hur ett lyckat socialt liv bör se ut, måste ifrågasättas om vi vill skapa liv vi älskar och som funkar i större skala. Och för mig är det just nu att samla kraft och livsglädje tillsammans med några halvruttna men vackert handgjorda gamla fönster. I en fullproppad och krånglig värld som man både vill vara en del av och förändra, är det inte fel med lite frivillig enkelhet och ensamhet emellanåt.

Petter

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!