Ledare 3-20

-

Petter Bergström

–

Gudhem, 23 juli 2020

Lokal gemenskap genom självhushållning

12 präktiga 10-pinnars hässjor blev det. I år gick det inte att tajma in 5 dagars finväder i följd och torka fårens hö på slag, så det blev till att plocka fram hässjestörarna. För att hinna mellan regnen och göra jobbet roligare fixade vi mat och dryck och bjöd in några grannar på hässjningskalas. Det blev superlyckat och vi påmindes alla om vad god granngemenskap kan ge.

Anonymiteten i storstäderna är ingen nyhet, men även den lokala delaktigheten och gemenskapen på landsbygden har länge lidit av pendlarsamhället. Många nyutflyttade, med drömmar om det goda livet på landet och omställningsarbete mot hållbarhet, har nog blivit lite knäckta av att upptäcka att deras nya hembygd är halvdöd: invånarna är på arbeten, köpcentrum eller nöjen i närmsta stad och säckar ihop framför tv:n när de kommer hem.

Den som inte bara vill bo utan verkligen leva i sin bygd har alla möjligheter och anledningar att börja knyta band i närområdet. Oro för att som nykomling inte bli accepterad är oftast obefogad. Är man seriös och generös tar man snabbt plats i tomrummet och blir snart ”hemma” i byn. Några konkreta tips:
– Visa vem du är och vad du har: bjud hem dagis och skolklasser att titta på djur, odling eller hantverk etc. Skylta om du säljer något eller har annan verksamhet.
– Ta del av vilka de andra är och vad de har: köp varor och tjänster av lokala företag, hantverkare och framför allt lantbrukare.
– Sök återkommande samarbeten, t ex djurskötsel, snöröjning och lån av maskiner.
– Ordna fika, middagar och fester. Det är enkelt och avslappnat med knytkalas där ”alla tar med sig nåt till grillen/påskbordet/kakbuffén”.
– Ordna arbetsdagar. Bjud en eller flera familjer att måla hus, musta äpplen, rensa ogräs eller röja hagar. Väl förberett arbete med fika, lyxig mat och umgänget i fokus gör att alla ser fram emot nästa gång, då kanske någon annan vågar bjuda in.

Har man barn är de en naturlig väg in. När våra var små hade vi t ex ett årligt majskalas för barnens kompisar och deras familjer. Alla plockade och skalade majs i ett par timmar, kokade den sedan ute i en vedeldad tvättgryta och åt med chili con carne och majsbröd. Vi ordnar sedan dess också årlig potatisfest, där alla plockar upp vår potatis på en dryg timme mot mat, fest hela kvällen och en säck potatis. Barnens nu 18–20-åriga kompisar deltar fortfarande i detta.

Självhushållning handlar om att man själv ska vara delaktig i tillfredsställandet av sina basbehov, men man måste ju inte vara själv. Och inga likasinnade på nätet eller andra sidan landet kan i vardagen ersätta en grannes hjälpande hand eller pratstund över gärdsgården. Inskränker man sitt umgänge till några Återläsare i grannbyn tre mil bort varken bidrar man till eller får ut något av sin omgivning. Samt missar chansen att påverka eller påverkas av någon som tänker annorlunda.

Det finns något fint i att samla en brokig skara människor, till en början med det enda gemensamma att man bor nära varandra och vill hjälpas åt att skapa ett bra liv på just den platsen. Så när nu viruset med 2-metersregel, coronahälsningar och social distansering kilat in ytterligare tomrum mellan människor, hoppas jag att många gör en extra satsning på gemenskapen i bygden – kanske genom att bjuda in till hässjningskalas, som även Återläsaren David Jonstad gjort på sid 25 i detta nummer.

Petter