Ledare 4-13

-

Petter Bergström

–

Gudhem 28:e oktober

Promenad på nattgammal is

I augustinumrets ledare skrev jag om hur den varma sommaren fått vattnet i brunnen att sina och nivån i dammen att sjunka. Vi kunde varken duscha, tvätta eller vattna odlingarna och fick erfara hur viktig en detalj som vatten är i vardagen. Vattnet är fortfarande inte tillbaks, men vi har fått erfara ännu viktigare ”detaljer”…

Tidningen lämnades till tryck och dagen efter kom hela släkten från Hälsingland på besök. Det var kalas, underbart väder och alla småkusiner badade i dammen. Jag och min lillebror Samuel experimenterade med fåniga simhopp. Utan att jag riktigt vet hur, dök jag plötsligt rakt i botten och bröt nacken. Knäck. Jag kvicknade till direkt under vattnet och tog mig upp på land, men säckade där ihop. Ambulans var snabbt på plats och det blev en ilfärd i fixerat läge till akuten. Ett dygn på sjukhus med röntgenundersökningar och väntan på svar. Kamp mot paniken som kom av smärtan, det fixerade kroppsläget och oron över att livet kanske var över, åtminstone som det varit. Jag försökte att inte tänka, ville bara leva och komma hem till min familj.

Jag har ofta känt att jag haft turen med mig i livet och så även denna gång. Bara skelettskador, ryggmärgen klarade sig och därmed ingen förlamning eller andra tråkiga påföljder. Kanske var det år av nacktränande grävning som gjorde nytta. Redan följande kväll stod jag åter på gårdsplanen, med huvudet fixerat i en plastkrage och oerhört tacksam. Jag skulle få en chans till. Jag kramade mina barn länge innan jag gick in till släkten som väntat oroligt och nu ställt till med fest i växthuset.

Så började en annorlunda epok i min tillvaro. Till att börja med skulle jag gå tolv veckor med fixeringskragen och lyfta max ett kilo. Det blev förstås en utmaning mitt i skördetiden men det gick över förväntan. Jag kunde dra ett litet strå till stacken med lättare pyssel som att rensa bär, torka kryddor, sprita bönor eller skära grönsaker, men blev snabbt trött. Att laga mat böjd över vedspisen var svårt, men genom att gillra upp wooken på en avskuren hydrofortank uppe på min hjulförsedda snickarbänk kunde jag stå bekvämt vid dammen och både elda och laga mat. Camilla fick förstås ta många tunga sysslor som annars fallit på mig, t ex vid kalkonslakten då hon fick hålla de uppåt 20 kg tunga kalkonerna medan jag stod på knä vid huggkubben med yxan. Men det gick. Vi lyckades till och med laga mat åt en jordkällarkurs i en hel vecka här på gården, fortfarande utan annat vatten än det från bäcken. Goda vänner hjälpte till vid både potatisupptagning och lammslakt.

Visst var det mycket som inte hanns med och höstens stängselreparationer och byggprojekt fick naturligtvis läggas på is. Men jag levde och var mer än nöjd med det. Dock med en ständigt närvarande känsla av alltings bräcklighet. Yrsel, en domnad fot eller stickningar i fingrarna kunde få mig rädd att något inte var bra med ryggmärgen trots allt, att allt ändå skulle ryckas ifrån mig. Det blev en slags utdragen nära-döden-upplevelse där jag ofta fick inre bilder av en framtid för familjen och gården utan mig, för att sedan snabbt vakna upp i nuet igen, tacksam men plågsamt påmind om vilken nattgammal is vi halkar runt på. Jag har ju hört det sägas av så många, det som är så svårt att ta till sig: att allt kan förändras så fort. Alla kan cykla omkull, få cancer eller slå bakhuvudet i en isig stentrapp. Likt får, kålhuvuden, morfädrar eller fruktträd kan vi vara borta från ena dagen till den andra, medan resten av världen går vidare. Det blev plötsligt sant för mig.

Vid dessa tillfällen kom förstås även den stora frågan: Har jag levt mitt liv som jag ville? Glädjande nog blev slutsatsen att jag nog skulle levt mitt senaste år ganska likadant även om jag vetat att det var mitt sista. Jag har fått vara med min familj och jobbat med något som känts äkta, viktigt och intressant, samt blivit bättre på att uppskatta och ta tillvara det. Mindre oro över detaljerna, mer glädje över helheten. Men inte gjorde det rädslan för att lämna mindre.

Det blev en vacker höst då livet konstigt nog kändes lätt, trots tidvis oro, trots mycket arbete och min ofärdighet, trots att vi fått tvätta för hand och duscha i ett litermått eller värma badvatten i tvättgrytan vid dammen. Prio blev naturligt att njuta av dagarna, snarare än att få mycket gjort.

Redan efter 6 veckor visade det sig oväntat att kotorna läkt ihop så pass bra att jag fick ta av mig kragen. Plötsligt men lite trevande blev allt som vanligt igen. Fast ändå inte, det hade varit 6 viktiga veckor i mitt liv.

/Petter