Ledare 2-14

-

Petter Bergström

–

Gudhem, söndag 4:e maj

Tagen av vårfrun

Det har varit en lång och underbar vår och jag blir galen av hur vackert allt är. Alltid så mycket jag vill göra. Alltid för lite tid. Jo, alla lamningar lyckade, många kycklingar kläckta och gässlingar på gång, allt i sålådorna ser bra ut och de krukade plantorna är knubbiga och välmående i väntan på utplantering. Gödseln utkörd och nedharvad, hönshuset mockat och fint. Men veden är sen, tre vindfällor i en fårhage kvar. Hagarna borde setts över rejält, majs och bönor såtts, fåren klippts och tomatväxthusen lagats. Det tar vi tag i nu. Grindoch brobygge, husmålning och många andra av vårens planerade arbeten och roliga projekt får skjutas upp till efter odlingssäsongen. Eller nästa vår. Men det är OK. Vi har prioriterat det viktigaste, tagit det lugnt och njutit av arbetet, trots allt som inte hunnits. Jag tror jag äntligen börjar närma mig en mer avslappnad relation mellan allt jag vill och allt jag hinner. Men fortfarande sprutar idéerna ut i ett galet tempo. Det verkar höra till yrket.

Ett ungt par tittade just in och för att köpa tre hönor. De hade redan en liten flock av oss från förra året då de hyrde ett torp. Nu hade de fått tag i ett eget ställe och ville utöka flocken, gärna med en ruva. Nästa djur skulle bli kalkoner och får. De bad att få fylla några vattendunkar eftersom de inte ordnat någon brunn ännu, det var ju så mycket på gång… Jag vet precis hur det kliar och värker av härliga idéer och drömmar i denna unga familj. Att börja med självhushållning är som att öppna dörren till en lockande värld av obegränsade möjligheter. Ivern, frustrationen, jag vet precis.

Det är många nu som vågar tulla lite på sin bekvämlighet för att försöka återfinna en relation med skog, jord, väder och gräs. Jag lovar att det är fler köttätare idag som biter ihop och nackar sin egen tupp än det var för 20 år sedan. Fler jordpåtare, färskslöjdare, bärplockare, brödbakare och vedhuggare. Vi söker enkla ärliga beroenden av moder Jord och varje band som återknyts ger mersmak, varje steg föranleder nästa. Man vill längre.

I veckan hade vi en jordkällarkurs här och deltagarna klöv och högg kalksten med stor energi och redighet, ivriga att lära. När de berättade om sina egna hoprasade källare som de nu skulle hem och reparera, avslöjades detaljerade visioner om hur dessa sedan skulle fyllas med livets nödtorft och lyx. Det talades med varma röster om potatislårar och hyllor för konserver. Här är fler på samma väg, tänkte jag och föreställde mig en urkraft som åter sprider sig över landet och binder folket till jorden. En gammal folksjäl, sprungen ur mylla och vedrök, som åter växer sig stark i utförandet av gamla handlingar. Överlevandets nödvändiga handlingar som nu åter kommer till bruk för att leda oss ut ur det uppspeedade monopolspel vi förirrat oss i. Jag såg för mig hur jordkällarbyggarna, med lycksaligt glansig blick som vore de tagna av vårfrun Freja, slet i allt större odlingar för att fylla sina kära källare. Att göra det som känns äkta är att dricka livets sav. Och den blir man bara mer törstig på.

Våren är här. Naturen är varm och mottagande och ger oss alla möjligheter att binda nya trådar där gamla skurits av. Vi kommer inte hinna allt vi vill, men varje litet steg kan vara härligt när man hittat en vacker väg. Arbeta och njut av det som blir gjort, vägen finns kvar även nästa vår.

/Petter

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!