Ledare 1-15

-

Petter Bergström

–

Gudhem, söndag 1:a februari.

Stjärnor, Gud och flyktingar

Det är snö, minusgrader och stjärnklart, som det ska vara i februari. Trots att vi går mot ljusare tider blir det fortfarande mörkt tidigt och ganska många vändor ut under stjärnhimlen på kvällen; ge fåren kvällshöet, släcka åt hönsen, följa med ett barn till dass eller bara kissa. Så jag ser ganska ofta stjärnfall. Jag önskar mig alltid något fast jag vet att ingen hör. Jag befäster vad jag vill med livet och lyssnar lite på tystnaden. En av de fina grejerna med att ha djur och utedass.

Min himmel har just vidgats lite; vi har fått en flyktingförläggning här i Gudhem. Ett par dagar efter julafton lämnade migrationsverket av 50 trötta och ledsna själar i Gudhems gamla dagis där man stuvat in en massa våningssängar. Plötsligt kändes Syriens och Somalias himmel inte så avlägsen. Vi hade fått veta att flyktingarna ofta kom tomhänta och traumatiserade, men att Migrationsverkets ansvar i princip bara sträckte sig till sängplatsen, mat och 19:- om dagen under de upp till två år det kan ta innan man får besked om man får stanna. Frivilligorganisationer fick dock gärna ordna med klädinsamlingar, svenskundervisning och integration.

Nästa dag vräkte snön ner och jag kunde inte tänka på annat än hur det stod till däruppe, så jag vreste på mig vinterpälsen och pulsade iväg. Ingen aning om vad de kunde behöva, men Camilla skickade med lite stjärtlappar, en pulka och några små snöskyfflar: ”barn behöver ut och leka!”. Jag knackade på och efter en haltande redovisning av hur snöleksakerna skulle användas bjöds jag med stor iver sittplats i en säng och fick arabiskt kaffe någon fått med sig.

Sedan dess har vi känt att vi vill hugga i lite och bjudit ner några familjer till gården, vilket de satt stort värde på. Men de har en stor sorg och frustration inom sig och jag hatar att inte kunna påverka orsaken till att de tvingats lämna sina hem. När det gäller miljöproblem eller vårt utnyttjande av tredje världen finns det ju en direkt koppling till hur jag lever mitt eget liv och jag kan i mina vardagliga val göra en liten men konkret skillnad, och få ett meningsfullt och roligt liv på köpet. Men de religiösa oroshärdarna runt om i världen kan jag inte påverka det allra minsta lilla och det gör mig så frustrerad. Jag har ju en rolig vecka att se fram emot: snickra klart log-golvet, planera årets odlingar och beställa fröer, slakta en lånebagge och några gammhöns, måla klart växthusfönstren och koka en massa lökchutney av lök som börjat gro på flätorna. Vi ska t o m ha café i byn för flyktingar och bybor på onsdag. Men inget av det kommer att ha den minsta effekt på Islamiska Staten, Boko-Haram eller Palestinakonflikten. Folk fortsätter döda och driva varandra på flykt i Guds namn, långt från det som sägs vara religionernas innersta kärna: ”Älska din nästa”.

Vad gäller de religiösa krigen och konflikterna så verkar inte vår självhushållning vara en del av lösningen. Men kanske för några av dem som kommer hit. Vi kan se till att de så fort som möjligt hittar in i vår gemenskap och får vara delaktiga. Liksom i kopplingen miljö-livstil-livskvalitet, kan lösningen innebära en vinst även för oss, om vi kan tänka modigt, fritt och rätt. Vi har en landsbygd som skriker efter liv och måste vara en del av en hållbar framtid. Om vi visar på alternativ till trångboddheten i hyresgettona och samtidigt håller sinnena nyfikna och öppna för hur dessa människor och deras kultur kan berika våra egna liv, finns förutsättningar för att tillsammans bygga något väldigt bra.

I dag snöar det igen och i eftermiddag kommer en muslimsk familj från Palestina på besök. Och om en Gud där uppe bland himlens stjärnor ser oss, tror jag han gläds åt att vi ägnar söndagen åt att skrapa växthusfönster, sprita kokbönor, babbla och dricka kaffe tillsammans.

/Petter