Ledare 3-16

-

Petter Bergström

–

Gudhem, söndag 31:a juli

Drömlivet

Inläst på mobilen kl 06:14: Se över kalkonhagen… rensa nya morotsraderna… påminn om svampodlingsbilder… plocka sista röda vinbären… eh… gå upp med squash till asylboendet… plocka av sockerärtorna igen och förväll med bönorna i jordkällaren… flytta vattenspridaren… laga höskrindan och sprid isär höet på rännet… kolla genom artiklarna en sista gång innan jag skickar till tryck ikväll… eh… laga hål där igelkottarna går in till kycklingmammorna… hämta ny mjölk och göra smör av grädden från i förrgår… eh… skriva ledare.

Jag har alla förutsättningar att bygga mig det liv jag vill ha. Det går bra och jag känner stor tacksamhet. Visst kör det ihop sig ibland och jag blir stressad, men jag vet ju att det då handlar om något jag själv måste styra om. Det kan inte skyllas på någon annan och det är både tufft och skönt att veta.

Ett gnissel i maskineriet som dock fått mig att tänka lite mer kring detta är att jag fått artros i ryggen och ena höften. En slags sjukdom som påverkar brosket mellan lederna och kan göra ruggigt ont. För mig är nu mornarna värst men som tur är blir det snabbt bättre framåt dagen. Jag vaknar tidigt och måste få hjälp på med kläder och stapplar sedan stånkande iväg på en morgonpromenad för att lea upp kroppen. När jag kommer tillbaks till gården har jag morgonsolen i ansiktet, smärtan har klingat av lite och humöret lättat av turen i det vackra landskapet.

Under min promenad kommer jag på en massa saker som ska göras. Ofta så många att jag måste prata in det i mobilen för att sedan komma ihåg allt när jag sätter ihop dagens lista, taggad att börja jobba. Det känns så grundläggande, äkta och bra att jag har ett hem, en familj, ett arbete och olika projekt med alla dess tillhörande uppgifter och utmaningar som jag ska tampas med under dagen.

Livet flyter ändå på fint, men jag lurar alltså ibland på hur jag skulle styra om min vackra självhushållardröm om artrosen blir värre. Om det börjar göra ont hela tiden och jag stelnar till en käpp, oförmögen att utföra några punkter på min kära lista? Halvt på skoj funderar jag på om det går att odla ett tunnland grönsaker utan att böja sig ner… -det gick ju ändå rätt bra att slakta lamm med halskragen när jag brutit nacken, så kanske…

Jag tänker på de självhushållningsintresserade jag mött som hindrats på sin väg av olika orsaker: ekonomiska problem, att de är frånskilda med barnen i skola i stan, gamla, sjuka eller har anhöriga som ska vårdas. Eller att de helt enkelt har en så tajt livssituation med jobb och familj att det inte finns ekonomiskt utrymme, tid eller ork att ens påbörja resan mot “drömlivet”. Hur förhåller man sig?

Det är väl så att lyckan inte ligger så mycket i det fysiska sammanhanget egentligen. Det är inte säkert att den friske njuter av en smärtfri dag eller att den som redan har den stora gården färdig är lyckligare än den som precis börjat styra med sin första kolonilott. Det där “drömlivet” är ingen punkt man når fram till vid ett visst resultat, utan något som pågår när man är glad för det man har och det känns roligt att fortsätta framåt. Med eller utan artros vill jag alltid kunna gilla läget och uppskatta dagens utmaningar. Går det inte att ha kvar jättelandet med majs, kan jag odla lite majs och lära mig att brygga god cider istället. Vilket ju faktiskt vore riktigt roligt när jag tänker efter. Oavsett var man står och vart man går: det är stegen framåt som är så härliga. Förutsättningar må förändras, men kan man bara fortsätta drömma, planera och arbeta med lust, är livet underbart!

Dags att börja med dagens lista : )

/Petter

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!