Ledare 3-22

-

Petter Bergström

–

Gudhem, 28 juli, 2022

Det bästa i livet är gratis

Pumpen till den stensatta brunnen vi har för dricksvatten är trasig. Igen. Det känns gruvsamt att skruva loss och isär allt för att hitta felet och en liten djävul på min axel viskar ”bara släng skiten och köp nytt!” Men jag replikerar osäkert att med rätt sinnelag och utan brådska kan det väl vara ett rätt mysigt pyssel? Och jag lär må som en kung efteråt, nöjd över att ha sparat pengar och miljö, kanske även tid och sinnesfrid. Köpande är en syssla jag vill ägna mindre av mitt liv åt.

Vid ärenden till stan har jag ibland tittat in på Jula eller Biltema för några saker som nog vore bra att ha. Det har känts skoj, men när jag så stått bland dignande hyllor och extraerbjudanden och valt mellan otaliga varianter har jag ofta överrumplats av olust, tappat sugen och gått ut tomhänt. Som om en förtrollning plötsligt brutis och det skimrande överflödet visade sig vara ruttet plastskräp som inte kommer att göra mitt liv det minsta bättre, bara fattigare och rörigare.

För mig är självhushållning ett kreativt och meningsfullt förverkligande, men också en flykt. En flykt från en konsumtionsbaserad livsstil, fula köpcentrum och ett galet prylsamhälle som förföljer mig ända ut i skogen och in i mitt huvud. Nu när självhushållning är i ropet är butikskedjorna måna om att folk inte trappar ner på köpandet utan fortsätter att gå över ån efter dyrt vatten på flaska. Om vi så bara vill odla några egna tomater erbjuds så mycket onödig odlingsutrustning att både det enkla och det ekologiska i gärningen går om intet. Vill vi snickra något själva finns inga gränser för hur mycket smarta verktyg vi borde ha. Söker vi en fin naturupplevelse i friluftsliv behövs oanade mängder utrustning. Och vi trillar dit gång på gång; vi letar efter något rent och äkta men hamnar på ännu en köpfest.

Man får förstås räkna med motvind om man försöker minska konsumtionen i ett ekonomiskt system vars drivkraft är att öka den. Det är ändå sorgligt när den som söker en utväg ur ekorrhjulet – vadande i prylar, stressad, vilsen och belånad över öronen – blir påprackad en snöslunga på avbetalning. Man kan undra varför en miljardär är så mån om att sälja på oss ännu mer prylar. Svaret är nog samma drivkraft som gör att vi själva så ofta nappar på betet: att samla på sig mer. Det är en mänsklig drift som är livsviktig innan man uppnått en levnadsstandard där överlevnaden är tryggad, men som efter detta inte automatiskt upphör.

Om mer-begäret nu är vår ofrånkomliga arvslott måste vi, för att inte bränna ut både oss själva och jordklotet, lära oss att byta objekt för vårt sug. När vi har mat, hus, prylar och pengar för att leva kan vi välja att istället jaga mer fri tid, mer värdefulla relationer, mer sinnesfrid, mer mening. Inte alltid lätta val, men viktiga.

Så jag behåller min svetsade och silvertejpade gamla hjulhacka ett tag till och ger mig tid att njuta av det vackra och goda i vår trädgård just nu. Det medfarna tältet och buckliga stormköket blir kvar och får hänga med några extra dagar till någon lägereld vid en skogssjö. Och nu tänker jag laga min kära trotjänare till pump och sedan fira med jordgubbar och lite dragspelande.

Ha en härlig sensommar med mer av det som är enkelt, vackert och gratis!

Petter

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!