Ledare 2-22

-

Petter Bergström

–

Gudhem, 1 maj, 2022

Att våga tänka om

Dags att förodla sojabönorna. Ännu mer än förra året och det känns som en ny festlig pusselbit i mitt liv. Efter ett halvt liv med köttbaserad självhushållning lutar det åt att vi skippar att betäcka tackorna i år igen.

Som ung var jag vegan med planen att äta kött när jag skaffade egna djur. Så blev det – med råge. I början av mitt självhushållarliv fick jag mycket kunskap av gamla bondgubbar, uppväxta i torpstugor med den gamla sortens självhushållning och husmanskost – ”riktig bonnamat” där köttet var tall rikens krona. Sedan dess har jag och min familj levt på en gård som kryllat av grisar, får, gäss, ankor, höns, kaniner, fisk och kalkoner. Det har varit mängder att slakta varje höst och allt har tagits tillvara. Köttet gick åt i en hungrig och aktiv självhushållarfamilj, men när barnen gradvis lämnade boet blev frysboxarna snart överfulla. Vi behövde äta upp det vi hade och pausade med grisar, fiskar och kalkoner, betäckte inte tackorna och lät ruvhönsen ligga på bara tre ägg var.

Det kändes tomt och konstigt på gården men samtidigt befriande. Vi snålade på köttet för att säkert ha till fester och sommarens grillningar, varav många uteblev pga corona, så när året var över stod frysarna fortfarande ganska fulla. Vi hade glidit över till en mer växtbaserad kost som vi upplevde som mer intressant, varierad, lätt och nyttig, där råvarorna var snabbare och lättare att framställa. Med undantag för matolja, salt och kryddor är fortfarande ofta hela tallriken från gården, då vi hittar på alla rätter utifrån det vi odlar (jag delar gärna menyn i en artikel om intresse finns).

I 25 år har jag varje höst slaktat oräkneliga djur och det har känts som en naturlig och äkta, men tung, del av livet. Den nya vändan känns lättare även känslomässigt och jag undrar om jag bara blivit blödig på gamla dar eller om jag borde ha kommit hit tidigare. Jag som så ofta pratat om att själva grejen med självhushållning är att ständigt leta och gå sin egen väg.

Visst är jag på ett sätt glad att barnen växt upp på en gård full av djur och att vårt kött kommit från lyckliga djur, och vi äter fortfarande ägg och ungtuppar och lär äta upp en i taget av de gamla tackorna när det blir dags. Ändå känns det just nu som att framtiden på proteinfronten för oss stavas baljväxter. Och det känns lika rätt som när jag skaffade mina första djur.

Självhushållning är en resa där man varje dag får leva med konsekvenserna av sina val till försörjning på ett påtagligt direkt sätt. Anonymt köpekött låter inte ätaren uppleva och ta ställning till om det känns okej att föda upp och döda ett djur överhuvudtaget, och garanterat inte på det sätt som sker. Som med all anonym storskalig produktion kan konsumenten lätt blunda för lidande och missbruk av världen hen orsakar.

Jag tror att det mesta som är dåligt i samhället inte kommer av att vi tycker olika, utan av att vi inte tar reda på vad vi tycker och försöker leva i enlighet med det. Hur man än tänkt sig sin självhushållningsresa och var man än hamnar, är chansen stor att man blir en världsförbättrare bara genom att ha börjat ta ansvar för sitt leverne.

Petter