Ledare 3-12

-

Petter Bergström

–

Gudhem 29:e juli

Ekorrhjul

Efter ihärdigt övervägande: inga grisar i år heller. Vi har gott om kalkoner, inte så många lamm men massor av kycklingar, många gäss och två hundra meter bondbönor. Mycket torkade kokbönor kvar också, fisk förstås och säkert hundra burkar lammfärs i jordkällaren. Det borde täcka proteinbehovet ett år, även för en hungrig familj. Grannen fick slakta en ko häromdagen och lämnade av 20 kg nötfärs, det gör också sitt till. Jag tvekar ändå och frågar mig:
– Det blir andra grislösa året i rad. Hur känns det?
– Jotack. Det blir ju lite extra tid med barnen och till att avsluta den här långdragna uthusrenoveringen. Skönt också att slippa den ständiga potatiskokningen till grisarna, för att inte tala om slakten. Det är något extra jobbigt med grisslakten tycker jag.
– Jasså?
– Jo. Men det blir ju också lite tomt på gården så här efter nästan 15 år med gris.

Och julstöket är inte detsamma utan två grisar att ta hand om. Och vi får ju ändra växtföljden när vi inte behöver så mycket potatis… Men det är nog bra, bra att prova nya vägar. Bönor, lamm, fisk och fågel, det blir fint.

I går fick jag ett brev från en Återläsande familj i Finland som skaffat ett ställe på landet och nu ”förbereder det stora hoppet av ekorrhjulet”. Jag funderade lite dumt över huruvida finska ekorrhjul är annorlunda än svenska, men landade vid slutsatsen att ekorrhjul nog är olika för alla. Man kan säkert få springa i ekorrhjul på sin gård på landet också om man inte aktar sig. Ett ekorrhjul är ju inte något som samhället eller någon illvillig överhet placerar oss i, det är något vi själva skapar. Det är så lätt att åka i gamla uppkörda spår, sina egna eller andras, runt runt i cirklar. Ju djupare spåren blir desto svårare att svänga av. Så lätt att stanna kvar och ursäkta sig med att ”Jag har inte tid att göra det jag vill”. Fast det egentligen handlar om att ”Jag prioriterar inte att göra det jag vill” eller rent av ”Jag vet inte så noga vad jag egentligen vill”.

Så jag gläds åt alla hoppare, som kan söka det långsamma trots att allt ska gå snabbt, som söker smått även när allt ska vara stort. Som ger sig i kast med livsomvälvande förändringar eller bara tar ett litet steg i vald riktning. Som förhoppningsvis fortsätter vara på väg även på den nya platsen, ständigt justerar riktningen och provar nya vägar.

Igår kväll tog vi in höet från hässjorna. Regn är på väg igen och vi fick hålla på till halv elva på kvällen för att hinna få in allt. Barnen tröttnade och gick före hem, hoppade lite i nyhöet och dukade sedan fint och tände en eld vid dammen. Vi tog ett kvällsdopp och wookade sedan kalkonbröst och färskpotatis i mörkret. Vi hade gjort ett bra dagsverke och var trötta, mätta och glada. Det var en stund då tillvaron kändes enkel och perfekt. Jag tänkte: jävlar vad jag kämpat för detta, vad jag kommer fortsätta kämpa och vad roligt det är när man är på ”sin” väg. Mitt hjärta är 100% med alla där ute som krånglar med att ta sig ur sina ekorrhjul, som tar stora vågade hopp eller som spänt balanserar med små steg för att hitta sin egen väg. Som stiger ur gamla spår, som inte alltid gör som i går. Here´s to the rebels…

/Petter

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!