Ledare 4-12

-

Petter Bergström

–

Gudhem 19:e oktober

Hem med sammanhang

Snart nio års sporadisk uthusrestaurering går mot sitt slut. Innan vinterns vila har vi bara kvar att putsa några grunder, vitkalka, gjutlaga ett par spruckna betonggolv, tjära portarna, laga ett gäng fönster och byta en syllstock på vedtornet.

Trött. Jag vet inte om jag skulle rekommendera någon att köpa ett renoveringsobjekt av denna kaliber, men… vi blev fästa vid stället vid första anblick. Det är vi ännu mer nu, efter den möda, tid och kärlek vi lagt på det. Jag kan bara ana hur det känns för folk som byggt hela sitt hus eller sin gård från början.

Visst kan jag känna att det tagit för mycket tid. Mycket har fått stå tillbaks: ledig tid med familjen, experimenterande i odlingar och med matlagning, olika roliga hantverk, musiken, tidningen och hemsidan. Hade det bara handlat om restaurering av byggnader hade det inte känts bra, jag är ingen byggnadsvårdsfantast. Dock har arbetet gått hand i hand med att vi anpassat gården efter våra behov och anpassat oss själva till gården så därför har det hela tiden känts angeläget och spännande. Vi har ställt i ordning utrymmen där det t ex borde vara bäst att förvara veden eller slakta lammen, ångrat och ändrat oss. Ett vagnslider fick bli snickarverkstad, mjölkrummet blev mustningsrum, bykstugan kalkonhus, osv. Vi bygger in oss i gården, och gården i oss, det skulle jag inte vilja vara utan.

Jag har tidigare talat om mat utan sammanhang, att vi byggt ett samhälle där maten kopplats bort från oss, utom vid köpandet och ätandet. Maten i Sverige är billig och lättillgänglig, men anonym och historielös. Man kan dock välja den ”svåra” vägen med egen eller lokal odling, uppfödning, skörd och slakt och i gengäld få mat med ett sammanhang. Något liknade är det med boendet. Vårt rationella samhälle är inte gjort för att man ska jobba hemma utan på en riktig arbetsplats, inte försöka få fram sin egen mat hemma, inte krångla med vedeldning och inte bygga och laga för mycket själv. Helst bara betala och gå in och lägga sig. Visst skulle det vara både skönt och effektivt, har jag tänkt många gånger.

Jag vill dock ha ett hem med ett sammanhang. Något man lever i och kämpar med, utvecklar, formar och vårdar som en del av sig själv, likt ett förhållande. Jag ser drivkraften hos folk som, i detta nummer av tidningen, bygger egna hus av vedträn, halm och lera, eller odlar en massa i sina trädgårdar, binder upp sig med husdjur och försöker jobba mer hemifrån. Varje salladsplanta man drar upp, varje spik man slår i och varje vedträ man klyver gör hemmet till ännu mera hem. Och ni som beklagar er över att ert hus aldrig blir klart, att det alltid luktar matos och ligger leriga stövlar i hallen: gläds åt ett hem med sammanhang! När världen blir allt större, flyktigare och mer invecklad behöver vi det lokala, jordnära, enkla. Ju mer det blåser desto djupare rötter.

Så trots att det nu ska bli skönt med en lång vinters vila, vet jag att på det här stället är det inte färdigsnickrat. Lika lite som det är färdigodlat, färdigätet eller färdiglevt.

/Petter