Ledare 3-23

-

Petter Bergström

–

Gudhem, 1 augusti 2023

Mitt ansvar, Del 1

Tidiga morgnar tar jag en promenad längs grusvägen som löper genom gården. Uppför backen och genom en tunnel av skir, blandad lövskog tills jag kommer upp till stora vägen. Jag stannar vid asfalten, där den riktiga världen börjar, tittar åt båda håll och tänker ”vad ska man göra åt allt sjukt där ute egentligen?” innan jag vänder och går ner mot mitt lilla paradis igen, bubblan där livet är så enkelt.

Den här ledaren kommer med ett soundtrack. Förutom Åter och självhushållning pysslar jag med musik och i vintras filade jag på ett album med temat ansvar – ett ämne som snurrat mycket i mitt huvud på sistone.

Ansvar – ibland så lätt och rentav härligt att axla, ibland så svårt. Tusen och åter tusen meningar om problem från bytill världsnivå har jag inlett med ”Man borde …” följt av en stunds gnäll blandat med bra idéer. Därefter frustrerat släppt ämnet utan åtgärd.

Avstånd, komplexitet och tid försvårar. Blir någon biten av en dödlig orm och man råkar ha ett motgift i fickan känns det självklart att överräcka det. Nära, enkelt och snabbt. Annat vore i klass med mord. Att 30 000 barn svälter ihjäl i Afrika varje dag är i princip samma sak. Vi i den rika världen skulle kunna rädda dem för en spottstyver och utan att vår egen välfärd påverkas det minsta. Men vi gör inte det. Istället kanske vi rentav låter oss lockas att köpa produkter vi vet i förlängningen gör situationen ännu värre för dem. Men det är långt bort, komplext och utdraget.

Att inte agera mot orättvisor, miljöförstöring och allehanda lidande kan skapa en känsla av skuld och tomhet som vi gärna trycker undan med bortförklaringar och distraktioner. Egentligen hade vi dock mått bäst av att få ta ansvar och agera på problemen vi ser. Jägare och samlare med den läggningen var förstås till nytta för sin grupp, med följden att det blivit en genetiskt betingad drift hos mänskligheten. Att vara en tillgång för gruppen. I dagens storsamhälle tillhör vi dock flera olika grupper, där vissa är enorma. Vi ser problemen i dem men har svårt att veta hur och var vi ska hugga i. Det är lätt att bli stående med alla sina resurser och sin glöd och känna sig villrådig, lat och onödig.

Ibland tycker jag att jag gömmer mig i min morotsrad medan världen rasar. Men för mig har självhushållning ändå varit ett sätt att få utlopp för den där driften att ta ansvar och lösa problem. Dels att i gårdens pedagogiska miniatyrvärld se behov, planera, utföra och sedan njuta av att familjen är mätt och varm, fåren har vatten och tomatplantorna frodas. Dels som ett verktyg för att dela upp det annars ogreppbara globala förändringsbehovet i små hanterbara bitar som går att agera på: nära, enkelt och snabbt. Åtminstone i frågor som relaterar till skadlig konsumtion – det man gör själv och på ett bra sätt bidrar i alla fall inte mer till misären.

Men även om jag är tacksam och stolt där jag lallar på i min egenproducerande lilla lustgård, både gnager och tröstar vissheten om att jag kan ta ett större ansvar. Där jag inte är en belastning utan en tillgång för världen.

Så i vintras skrev jag tolv låtar om dessa frågor, men bara hälften blev färdiga innan det blev dags för ved, odling och höbärgning. Så som vi delar upp Åter-artiklar kommer här del 1 av ledaren och del 1 av albumet med samma titel på Spotify. Efter slakt och skörd i höst kommer del 2, och då har jag förhoppningsvis kommit lite längre i mina funderingar längs grusvägen.

Tills dess, ha en vacker höst bland morotsrader och på morgonpromenader!

Petter