Ledare 3-19

-

Petter Bergström

–

Gudhem, 28 juli 2019

JÄRNSTENEN

Det small faktiskt till lite när benet gick av. Som när man knäcker ben pipor vid buljongkokningen efter lammslakten. Jag och min son kämpade med att ta upp stora stenar som stack upp på ett gärde där vi skulle börja ta hö. Den sista var blytung, svart och skrovlig, en ”järnsten”, som de gamla här säger. Vi hängde båda på spettet med hela vår tyngd när det plötsligt slant och i nästa stund var mitt ben av på tre ställen.

Min bror menade sedan att det fanns något fint i likheten med hur Karl-Oskars far bröt sitt ben i Utvandrarna, hans favoritbok om 1800-talets Småland. Själv tyckte jag att det var finare med olikheterna: Medan jag kved och ålade mig i gräset vid järnstenen halade Joar upp sin mobil “Kör ut bilen på gärdet, jag tror pappa brutit benet.” På sjukhuset gjorde även röntgenapparat, morfin och duktiga sköterskor upplevelsen ytterligare mer angenäm än för Karl-Oskars far.

I väntan på gips försökte jag trösta en dement och vilsen gammal dam som ramlat och slagit sig illa. Hon grät och yrade, men var emellanåt klar och berättade då att hon hade varit på sjukhus som liten, även hon för benbrott. ”En ko trampade mig på benet. Men far hade just skaffat traktor, den första i byn, så han satte mig i knät och så bar det av in till lasarettet. Då gick det undan må du tro.”

Berättelser om livet förr kan kännas avlägsna och ”inte på riktigt” men jag kände en samhörighet med damen. Troligen hade hon växt upp under 1900-talets första hälft på en liten gård som vår, och jag såg framför mig hur hon sprungit med sitt ben i ett sommarlandskap, över gräs och jord, på grusväg och trägolv, blivit myggbiten och trampat barfota i nässlor och hönsskit. Som våra barn. Som om inget förändrats.

Det blev snart tid för plantering och vi undrade oroligt hur vi skulle kunna odla ett års mat med mig som enbent krympling. Det var dock inte tal om att flytta till Amerika som Karl-Oskar. Istället byggde vi en bäddformarmanick av en gammal vagnsaxel och ett avloppsrör som vi fyllde med cement. Den drog vi efter traktorn och det blev fina bäddar där ett par gummislangar runt röret markerade två rader. Sedan hoppade jag fram med en krycka i varje rad så det blev hål på lagom avstånd. Familjen kröp efter med sålådor och pluggbrätten och satte en kål, majs eller bönplanta i varje kryckhål. Det var vår effektivaste plantering någonsin och kryckorna är sparade till nästa vår.

Ibland har jag tänkt på mina historiska olyckssyskon och hur de också måste ha trixat och fixat och glatts åt enkla ting, i en knappare tillvaro än min. Den gamla damen, Karl-Oskars far och jag – tre benbrutna lantisar ur tre olika århundraden. Mer lika än olika i vår enkla längtan och nedärvda behov av en plats i naturen att leva ett gott liv på. Människans miljonåriga strävan, utom under den korta tid vi sökt oss in i storstäder och med en sammanhangslös livsstil klippt band efter band till vår naturliga livsmiljö.

När vi nu står inför nödvändigheten att ställa om till hållbarhet måste vi åter knyta de gamla banden. Lära oss att vara direkt delaktiga i sådant som rör våra liv, varsamt bruka vår bygd och leva med dess årstider. Som generationer gjort före oss och fört vidare i arvsmassa, kultur och tradition. Fast vi måste återknyta på vårt eget sätt. Med utvalda godbitar från det moderna samhället är oddsen ypperliga för en både skön och rättfärdig tillvaro i ekosystemet.

När jag nu haltar fram på gården utan gips och allt har gått bra, ter sig livet ännu lite mer skimrande och jag kan inte låta bli att vara nöjd med utgången av vår stenbrytning. Den svarta järnstenen ligger dock kvar, den får nästa generation tampas med.

Petter

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!