Kategori: Djur

Denna artikel är en bilaga till filmen Att klippa får som finns att titta på i slutet av texten. Filmen och denna text är i första hand riktade till fårägare för att lära ut hur man på olika sätt kan klippa får. Det är ett arbete som enligt lag måste utföras minst en gång per år. Filmen visar tydligt i detalj hur man gör, och med en lämplig sax och utrustning kan de flesta klara detta arbete själva. ”Att klippa får” är en dokumentär och lärorik även för den som inte har får.

På vår gård har vi får, höns och katt och emellanåt ett par hushållsgrisar också. Men gårdens allra enklaste djur är mjölmaskarna. De är snälla, billiga, produktiva, biter aldrig sönder mina saker och luktar inte illa. De lämnar inte döda möss under min säng, behöver inte en massa barnmorskehjälp och nappflaskor vid födseln och skulle aldrig få för sig att gala högljutt klockan 03.

En liten ponny är förvånansvärt stark och kan göra god nytta. Dessutom är de resurssnåla då de kräver förhållandevis lite foder och mår ofta bäst i hagar med låg fodertillgång, t ex instängslad skog eller magrare naturbetesmarker. På många stora och små gårdar finns det ponnyer som ibland har som enda uppgift att vara sällskap till någon större häst eller att bära runt på barn någon gång då och då. Att låta dessa få jobba gör både dig och ponnyn en tjänst.

På Gammelgård har vi skånska blommehöns i genbank sedan tre år tillbaka. Det har varit en mycket givande kunskapsresa, och vi är väldigt nöjda djurhållare. Här beskriver vi hur vi lever tillsammans med våra höns.

I förra numret av Åter skrev vi om hur vi med hjälp av betesdjur kan stärka landskapets naturliga system, ekosystemprocesserna, i syfte att gynna jordhälsa, biodiversitet och produktivitet. Avgörande för ett gott resultat är att förstå några centrala biologiska principer och symbioser, och att undvika överbete av växter. Men minst lika viktigt för att nå önskat resultat är att även synliggöra sociala och ekonomiska aspekter för att få ett helhetsperspektiv på betesplaneringen.

I förra numret av Åter skrev Leo Rehnfeldt och Åsa Vilhelmsson om vad som kännetecknar regenerativt lantbruk, om ekosystemprocesserna som ger förutsättningarna för liv och om de sex principerna för jordhälsa. Här kommer nu den andra delen, som handlar om betesplanering för levande landskap och för att skapa förutsättningar för allt mer liv.

”Att möjliggöra högsta tänkbara vitalitet i ekosystemen genom att människans behov tillgodoses”. Genom att ...? I en tid då klimatlarmen haglar samtidigt som anslagen till omställningsarbetet minskar kan det låta snudd på utopiskt. Men så lyder en nordisk definition av regenerativt lantbruk. Det handlar om att verka för friska ekosystem och samarbeta med naturen för att producera det vi behöver, samtidigt som vi faktiskt stärker landskapet och ger förutsättningar för mer liv.

Tänk att ge sig ut i skogen, sittande på den varma hästryggen hållande i ett par tageltyglar. Lite tunga, lite grova, så naturligt – så rätt. Hur mycket mer äkta kan det bli? Särskilt om du dessutom har gjort tyglarna av tagel från den egna hästen. Men, tagel, vad är det egentligen? Vad kan det användas till? Och hur gör man?

I förra numret var det vinter hos Linn och Rasmus på Tjörn. Det är nu bråda tider på Gammelgården i Hjälteby. Det blev en riktig rekordlamning den här våren och flera lamm behöver stödmatas med nappflaska. I välkomsthagen kryllar det av urgulliga små ullbollar till lammungar i olika färger, och det är så pass svårt att hålla reda på alla att Linn har fått sätta upp en fusklapp med namn och schema för matning ute i hagen.

Vaktlar är populära över hela världen och används främst till kött- och äggproduktion. Besöker du en saluhall så får du betala en hel del för lite vaktelkött eller några vaktelägg eftersom de båda är eftertraktade delikatesser.

I förra numret började jag berätta om duvor som självhushållardjur: hur man väljer ras och skaffar dem, samt hur deras bostad, duvslaget, bör utformas. Denna del handlar om övrigt man behöver veta för att hålla duvor till husbehov: utfodring, ungar, sjukdomar och slakt.

Det finns många olika sorters bikupor och biodlingssystem, mer eller mindre avancerade. Med ”biboet” har jag försökt göra en kupa som är så enkel och så lik binas naturliga bon som möjligt. Det blir mindre honung till odlaren men i gengäld minimalt med skötsel. Bina får klara sig själva i större utsträck­ ning. De vet hur, om de bara får.

Duvor är i dag inte något vanligt själv-hushållardjur men har varit det och kan kanske bli det igen. Även om det inte är mycket kött på varje är de tacksamma att hålla då de förökar sig friskt, kan vara friflygande på gården och hittar mycket av sin föda själva. Dessutom är de trevliga och vackra att se på.

Biodling utifrån sett framstår ofta som invecklat, ”pensionärigt” och lite nördigt för dem som inte sätter sig in i det, men faktum är att det inte behöver vara något av det. Jag tror att tiden är mogen för att förändra bilden av biodling till: inte så svårt, något för alla och modernt. Alla hade vunnit på att fler skaffade bin!

Att hässja ger inte bara ett förstklassigt hö, oavsett väder. Arbetet är en härlig upplevelse och de färdiga hässjorna en fröjd för ögat. För den som tar hö till husbehov är det en konst värd att lära sig. I Dalarna och på många andra ställen använder vi stånghässjor istället för de trådhässjor som är mer vanliga söderut. Denna text vill vara en hjälp att hålla liv i gammal, förut så helt självklar, kunskap genom att i detalj beskriva tillvägagångssättet vid höbärgning, så som den länge gjorts i Dalarnas län.

Jag har alltid älskat djur. Trots det så har just kalkoner skrämt mig med sina rödblå skinnflärpar i ansiktet, stora fötter och uppblåsta kropp. Jag har visserligen alltid vetat att de är goda att äta, det var utseendet och storleken som skrämde mig. Men när jag av en slump fick några kalkonägg i present, som jag lade i min äggkläckningsmaskin, föddes kärleken till dessa trevliga djur.

Som avslutning på den här artikelserien om smart bevattning kommer här en övergripande genomgång av dammar och pumpar. Genom att kombinera olika bäddar, dammar och pumpar kan man skapa ett hållbart och effektiv odlingssystem.

När ens betesmark mer liknar en gammal bangård eller en mindre skog än en vacker öppen hagmark - då är det dags att gå loss med sågen! Men vad ska man spara och vad ska man ta bort? Häng med så får du lite tips på hur man läser växtligheten i sin hage, och hur jag gjorde - i ett naturskyddsområde med områdesbestämmelser.

Varje gång jag fick besök på gården så häpnades besökarna över pärlhönsens vackra prickiga fjädrar kombinerat med deras inte allt för attraktiva nakna huvud.

När man nämner gäss är det många som får ett tveksamt ansiktsuttryck. Ofta beror det på att de eller bekanta har blivit jagade av gäss och sedan tycker att dessa stora fjäderfän är lite läskiga. Men förstår man sig på gässen kan man på sätt och vis bli en del av deras flock och lära känna gässen på ”djupet”. En fin relation med en gås är något speciellt och det är därför gässen alltid kommer att vara mina favoriter när det kommer till fjäderfän.

I förra numret tog jag upp hur man skaffar, håller och utfodrar ankor, samt beskrev olika raser och sjukdomar. Här är del 2, om ruvning, kläckning, ällingar samt lite annat.

I förra numret av Åter skrev jag om vinterbina, invintringen och vårfällan. Nu är det dags för de sista två av de fem huvudåtgärderna i mitt skötselsystem för bin: vårexpansionen och den svärmförebyggande avläggaren.

Bor man på landet och vill börja lite med självhushållning brukar det vara en självklarhet att skaffa höns för ägg och kött, men varför inte samtidigt skaffa ett gäng ankor som ger underbara ägg att baka på och otroligt gott kött? Visserligen kräver de lite mer än höns, som exempelvis badvatten och bra lösningar för utfodring, men en liten flock ankor som kvackar på gårdsplanen är väl mysigt?

För en lyckad biodling behövs ett bra system med skötselmetoder som fungerar tillsammans med binas egen årsrytm. I två artiklar beskriver jag det skötselsystem som jag använder och lär ut. Jag börjar med vinterbin, invintring och vårfälla för att i nästa nummer av Åter beskriva expansionsperioden och den svärmförebyggande avläggaren.

Kanin har på kort tid seglat upp som ett av de mer populära köttslagen för självhushållare. Kaninen är en mycket bra foderomvandlare och kan äta sånt på gården som du själv inte kan äta. Den producerar förhållandevis mycket kött på liten yta vilket gör att den passar utmärkt som självhushållardjur.

Biodling är nästintill den optimala hobbyn. På ett bräde bidrar den till den biologiska mångfalden, gynnar den livsviktiga pollineringen, ger en rikare blomstring och producerar flera supernyttiga produkter. Och inte minst är det otroligt intressant att umgås med dessa kollektivt intelli­genta individer!

Mangalitza eller ungerskt ullsvin har på kort tid seglat upp som krögarnas favorit. Med dess mycket marmorerade kött och delikata fett är den utan tvekan den bästa charkgrisen i världen. Men dessa fantastiskt underliga ”frisar” med ull som får är även värdefulla i självhushållningen.

För några år sedan tog jag tillvara några raka fina grenar från en nyfälld ek. Så inleddes de första trevande försöken att klyva ek till stolpar. Inför den här artikeln har jag sökt svar på egna frågor kring ”ekstolpens magi”. Hur klyver man? Vad gör ekstolpen så beständig? Varför ekstolpar?

Jag heter Urban Bolin och jag är 53 år. Jag har haft kor sedan jag var 15 år och vill dela med mig lite om mina erfarenheter om mjölkning och mjölkhantering. Det här lämpar sig bäst för självhushåll eller småskalig ost- och smörtillverkning med mera.

Det går att få en bra sidoinkomst även från en liten hönsbesättning förutsatt att man hanterar det rätt. I förra numret av Åter beskrev jag hur vi har löst själva hönshållningen för att göra arbetet rationellt, vilket är en förutsättning för att få en rimlig ersättning för sitt arbete. I del 2 beskriver jag andra saker som man också måste ha koll på för att kunna tjäna pengar på sina höns, så som ekonomi och regelverket kring försäljning.