Kategori: Andra fjäderfän

Vaktlar är populära över hela världen och används främst till kött- och äggproduktion. Besöker du en saluhall så får du betala en hel del för lite vaktelkött eller några vaktelägg eftersom de båda är eftertraktade delikatesser.

I förra numret började jag berätta om duvor som självhushållardjur: hur man väljer ras och skaffar dem, samt hur deras bostad, duvslaget, bör utformas. Denna del handlar om övrigt man behöver veta för att hålla duvor till husbehov: utfodring, ungar, sjukdomar och slakt.

Duvor är i dag inte något vanligt själv-hushållardjur men har varit det och kan kanske bli det igen. Även om det inte är mycket kött på varje är de tacksamma att hålla då de förökar sig friskt, kan vara friflygande på gården och hittar mycket av sin föda själva. Dessutom är de trevliga och vackra att se på.

Jag har alltid älskat djur. Trots det så har just kalkoner skrämt mig med sina rödblå skinnflärpar i ansiktet, stora fötter och uppblåsta kropp. Jag har visserligen alltid vetat att de är goda att äta, det var utseendet och storleken som skrämde mig. Men när jag av en slump fick några kalkonägg i present, som jag lade i min äggkläckningsmaskin, föddes kärleken till dessa trevliga djur.

Varje gång jag fick besök på gården så häpnades besökarna över pärlhönsens vackra prickiga fjädrar kombinerat med deras inte allt för attraktiva nakna huvud.

När man nämner gäss är det många som får ett tveksamt ansiktsuttryck. Ofta beror det på att de eller bekanta har blivit jagade av gäss och sedan tycker att dessa stora fjäderfän är lite läskiga. Men förstår man sig på gässen kan man på sätt och vis bli en del av deras flock och lära känna gässen på ”djupet”. En fin relation med en gås är något speciellt och det är därför gässen alltid kommer att vara mina favoriter när det kommer till fjäderfän.

I förra numret tog jag upp hur man skaffar, håller och utfodrar ankor, samt beskrev olika raser och sjukdomar. Här är del 2, om ruvning, kläckning, ällingar samt lite annat.

Bor man på landet och vill börja lite med självhushållning brukar det vara en självklarhet att skaffa höns för ägg och kött, men varför inte samtidigt skaffa ett gäng ankor som ger underbara ägg att baka på och otroligt gott kött? Visserligen kräver de lite mer än höns, som exempelvis badvatten och bra lösningar för utfodring, men en liten flock ankor som kvackar på gårdsplanen är väl mysigt?

Våra älskvärda japanska vaktlar. Vi har haft dem i 15 år nu och är väldigt förtjusta i dem. De är enkla att ha hemma, växer fort, lägger massor av läckra ägg i lagom storlek för ett litet barn att äta opp och de producerar gödsel för grönsakslandet. Grannarna märker heller inte att man har tuppar: de låter som björktrastar!

En junidag när vi satt och åt hörde vi skrapande och kooanden från hallen. Det visade sig vara en stor, blåvit krävduva som marscherade omkring och spelade. Varifrån den kommit fick vi aldrig reda på, men den annekterade vårt hus och blev omgående familjemedlem, döpt till Fredrik. Fredrik vande sig vid att gå ut och in i huset, det var ju sommar och öppet. Han kom flygande och satte sig på huvudet eller axeln på någon av oss, eller ibland på gäster till deras stora skräck och förvåning. På morgnarna gick han runt på gårdsplanen och spelade med krävan uppblåst som en hårt snörd fullbystad dam från sekelskiftet. Vi kunde inte låta Fredrik vara ensam, så snabbt fick vi fram ett par honduvor av enkel härkomst, infångade i Malmö av hälsovårdsnämnden. Jag vill inte påstå att det blev någon storproduktion. Fyra ungar fick vi, av vilka vi åt upp två, de andra bara försvann tillsammans med sina mödrar. Fredrik stannade troget kvar ett par månader. Men när tröskningen började försvann han plötsligt. Grannen meddelade att han var där, och att han tillsammans med andra “tasaduvor” gick på åkerns spillsäd. På senhösten försvann han helt. Kanske hade han flugit hem igen. Hans uppenbarelse och spel var en trivsam del av livet och vi saknade honom en hel del, men klattarna överallt på golven, borden och ibland i håret saknade vi inte.

Myskankan är ett ganska okänt husdjur. Den har en rad mycket goda egenskaper men är mycket styvmoderligt behandlad i svensk litteratur. Då den förtjänar att odlas i mycket större utsträckning än vad nu är fallet, tycker jag den är värd att behandlas utförligare än övriga husdjur, om vilka man kan läsa i varje svensk husdjurslära.

Jag har alltid upplevt ankorna som trivsamma, lite pratiga men opersonliga fåglar. Ingen enda anka har jag blivit nära vän med. De har “samtalat” artigt med mig, låtit sig matas och pysslas om, men aldrig släppt mig in på livet. De påminner om diplomater på party som belevat diskuterar dagshändelser bakom en artig mask. Men en fantastisk upplevelse med en anka glömmer jag aldrig: En natt tog räven fyra ankor. Vi vaknade av oväsendet i stallet och rusade ut och skrämde bort den. Efter att ha konstaterat att ankorna var borta och letat efter dem i en timme fick vi lägga oss igen med sorg i våra hjärtan. Efter ytterligare en timme väckte min son Torkel mig. “Pappa, en anka ropar därute!” Vi sprang ut igen med ficklampor och hittade snart en av blåankorna “nedgrävd” i en rishög av räven och med ett stort uppfläkt sår i bröstskinnet. Jag desinficerade såret, sydde ihop det och pysslade om ankan efter bästa förmåga. Minsann om den inte kom sig, och redan efter en vecka började ankan värpa igen. Men tro inte vi blev närmare vänner för det!

Gäss är intelligenta djur. I deras livslånga äktenskap är banden oerhört starka. Jag hade en gång ett praktfullt skånegåspar, en hane i 14-kilosklassen och en ca hälften så tung hona. De två var oskiljaktiga. Gick den ena ut ensam och förlorade den andra ur sikte ägnade de sig åt långa hälsningsceremonier under mycket kacklande och bugande, när de träffades igen. En kväll tidigt i maj glömde vi stänga stalldörren. Nästa morgon gick gåshanen ut ensam tillsammans med en höna med kycklingkull. Gåshonan höll på att kläcka och var kvar inomhus. En räv kom förbi och försökte knipa en stek. Gåshanen gick till motanfall och måste ha kämpat tappert: marken var full av rävhår. Oväsendet väckte mig, och när jag rusade ut vilt skrikande för att skrämma räven hade höna och kycklingar oskadda tagit sig in under ett uthus, medan gåsen svårt biten i halsen släpade sig mot lagården. Jag skötte hans sår och veterinären kom snabbt, men trots behandling fick hanen sårfeber och dog efter två dagar. Under denna tid låg han bredvid honan som under tiden kläckte ut gässlingarna. Men när hanen dött upphörde hon att bry sig om dem. Hon vägrade att äta och nästan att dricka och att gå ut. Ungarna gick hos henne och fick mat och vatten, men hon var helt ointresserad. Hon låg kvar otröstlig, trots att jag naturligtvis tagit bort den döde hanen. Honan dog själv efter nio dagar och hade då inte ätit sedan hanen dog. Hon måste ha sörjt ihjäl sig. Lyckligtvis överlevde alla hennes ungar.

Vi hade en gång en kalkontupp vid namn Gobble. Han råkade bli ensam överlevande i en flock daggamla kycklingar, köpta i maj. Jag hade nyligen opererats för diskbråck och var sängliggande. Kalkonkycklingen blev mitt speciella keldjur. I början sov han i mitt skägg och var ständigt i min närhet. Men snart blev han för stor för att ha inomhus och deporterades till lagården, inte utan protester från barnens sida. Fram till januari var Gobble en mycket trivsam kamrat som lekte med ungarna och betedde sig sympatiskt på alla sätt, bortsett från klattarna överallt. Men vid parningstidens ingång blev han helt omöjlig. Han försökte para sig med ungarna, särskilt när de hade sina röda jackor på sig. De lärde sig att slänga av sig jackorna, och tuppen behöll då jackan som god pris och försökte, ilsket gobblande, betäcka den. Vid ett tillfälle kom en god vän på besök i röd Saab. Tuppen flög upp på kylaren och vännen skrek förtvivlat på hjälp: ”Håkan, du får välja mellan kalkonen och mig”. När vi sedan skulle slakta Gobble i maj, då ingen i familjen längre stod ut med tuppens oförskämdheter, var han så morsk att det inte gick att hålla honom, utan jag var tvungen att skjuta honom. Han vägde nyslaktad 15,8 kilo.

En första gryning anas i öster, där en ensam stjärna punkterar det mörklila himlavalvet. Från bushen hörs en hyenas blodisande benknäckarskratt. De väldiga baobabträdens groteskt spretiga kronor blir allt tydligare i det snabbt ökande ljuset. Från den stora paraplyakacians krona några hundra meter från lägret startar en fruktansvärd avgrundssymfoni av skärrande rasslanden, skrällande kacklanden och infernaliska skrik; pärlhönsflockens morgonserenad, som jag hört den varje morgon senaste veckan. Mjuk värme och Afrikas dofter väcker mig ömsint och jag börjar spekulera över dagens utflykt: månne sahelantilopen äntligen ska visa sig? Men något är fel. När jag famlar efter ryggsäcken finner handen en bordslampa. Bordslampa i tältet? Inte finns det elström på massajstäppen? Jag far upp med ett ryck. Jag är inte på massajstäppen, jag ligger i min svenska säng och drömmer. Men pärlhönsens larmande helveteskackel fortsätter och i en blixtrande sekund har jag allt klart för mig: RÄV! Jag flyger ur sängen, snubblar nerför trappan och rusar naken som jag sovit ut i morgonkylan bort mot lagården. Mycket riktigt, runt lagårdsknuten slinker en lång, röd skugga iväg som det personifierade dåliga samvetet. Uppe från en stor björk fortsätter den vansinniga avgrundsserenaden. Än en gång har pärlhönsen varnat för rovdjur, och än en gång har jag tack vare dem hunnit rycka ut och driva bort hotet mot hönsgårdens innevånare.

Gäss är ett bra djur att börja med. De är lätta att sköta, billiga i foder, håller gräset kort och ger både ägg och kött. Framför allt är de trivsamma djur som skapar en god stämning på gården, samtidigt som de vaktar den och varnar när man får besök.