Kategori: Textil

Nålbindning är en väldigt gammal teknik och de flesta historiska exempel på nålbindning som överlevt till våra dagar är vantar. Inte så konstigt, när man tänker efter. För vem har inte tappat en vante någon gång?

De fel som upptäcktes vid provvävningen, se Åter 3/2023, ska vara åtgärdade, skälet öppet och fint när tramporna trycks ner. Efter alla förberedelser är nu vävstolen redo för vävning. Blir det en matta planerad in i minsta detalj som den gamla garnryan på bilden eller en som vävs fritt från fantasin? Är det färgerna på trasorna som får tala eller är det husbehovet? Ska det gå fort eller sakta växa fram? Med många meter i varpen så finns det möjligheter för alla varianter. En sak är säker: så fort den första mattan börjar ta form i vävstolen så jobbar hjärnan vidare med nästa projekt. ”Hur blir det om man gör si eller så ...?”

I denna andra del om den historiska tekniken nålbindning fokuserar vi på raka stycken och hur man använder sin egen tumme som mall. Men även hur man vänder, byter färg, gör mönstereffekter samt nålbinder och skarvar med tråd av annat material än ull.

Nu är det dags för den sista delen av förberedelser innan vävstolen är redo för vävning. Ett av de mest spännande momenten är provvävningen, eftersom det är då eventuella fel kommer att avslöjas. Det innebär också att rätta till det som upptäcks. Felsökning är en stor del under hela vävprocessen eftersom det alltid händer något som måste åtgärdas. Förr eller senare, mindre eller större problem och däremellan går allt som det ska, bara flyter på. Man lär sig snabbt att känna sin gamla vävstols små egenheter och hitta egna lösningar till problemen som uppstår.

Nålbindning är en mycket gammal teknik som fått något av en renässans under 1900-talets andra hälft/början av 2000-talet. Att nålbinda tar längre tid än att sticka och virka men är istället väldigt snällt både mot kroppen och mot huvudet. Man nålbinder med en ändlig tråd, syr maska i maska som inte repas upp på samma vis som stickat och virkat. Oftast ser man nålbindning i ullgarn men man kan använda alla möjliga material och det finns många olika stygn. Här startar vi med ett stygn som ofta kallas Oslostygnet, det har fått sitt namn efter en vante som tappats vid grundandet av Oslo kring år 1000. Det är ett bra nybörjarstygn som inte innehåller så många moment men ändå ger en stabil bindning.

I förra numret av Åter (1/2023) drogs varpen på. Om det är den svettiga biten av iordningställandet av vävstolen så är inredningen den pillrigaste och bitvis mest akrobatiska delen. Men det finns även många monotona och upprepande rörelser som ger möjlighet till lugn och kontemplation. Här är det ingen stress i de olika momenten utan arbetet kan avbrytas när det behövs.

Efter att man förskedat och frigjort skälet (se Åter 4/2022) är det dags att gå vidare till pådragningen av varpen.

Efter förra numrets artikel i Åter – Konsten att sätta ihop en vävstol – så hoppas jag att många nu tittar på sina fantastiska vävstolar, njuter av det fina hantverket, klappar dem lite och undrar: Vad gör vi nu? Tanken är att ni här ska få en genomgång av dessa moment, och vi börjar med förskedning och hur man frigör skälet. I nästa nummer följer pådragning av varpen.

Tänk att ge sig ut i skogen, sittande på den varma hästryggen hållande i ett par tageltyglar. Lite tunga, lite grova, så naturligt – så rätt. Hur mycket mer äkta kan det bli? Särskilt om du dessutom har gjort tyglarna av tagel från den egna hästen. Men, tagel, vad är det egentligen? Vad kan det användas till? Och hur gör man?

I senaste numren av Åter har det varit en serie om att återanvända och göra nya saker av den gamla vävstolen man hittat på vinden. Man bör dock först överväga att använda vävstolen till det den är gjord för. Att väva är bra för kropp och själ på alla sätt och vis, samtidigt som vi kan skapa vackra och användbara textilier av gamla trasor eller gårdens ull. Här går jag igenom hur en vävstol är byggd och fungerar, samt hur man sätter ihop dess olika delar.

Brännässlan är en del av naturens och trädgårdens mångfald. Här berättar vi mer om brännässlans ekologiska förtjänster och dess historiska användning som läkeört. Vi delar med oss av våra mest användbara recept på huskurer och ger även några praktiska tips vid nässelfärgning av fårull.

Med möda har vi skördat och bråkat vårt lin och håller slutligen den vackra fibern i vår hand. I det här avsnittet ska vi framför allt titta på olika sätt att spinna linet, men också kika lite på hur det går till att väva. Till vår hjälp har vi Helen Hjärpe, en enastående hobbyspinnerska och hobbyväverska i Huddinge som delar med sig av sitt hantverk.

I det förra numret gick vi genom linets roll förr och nu innan vi gav oss i kast med att luckra upp en egen liten jordplätt för linsådd. Sedan följde vi processen från frö till blomning, vi rensade bland raderna och när frökapslarna hade mognat ryckte vi och frörepade linet. En lång väg återstår tills vi har vår fiber och färdiga tråd, så låt oss med tålamod ta oss an den!

Brännässla har sedan länge använts vid växtfärgning av garn och textilier och av fiberrester från nässelspånaden kan man göra papper. Vi återkommer till detta i kommande artikel, men här fördjupar vi oss i olika rötningsmetoder för att få fram de rena, glansiga nässelfibrer som sannolikt ligger till grund för den mytomspunna nettelduken.

Lin är en otrolig fiber som både är väldigt användbar och historiskt betydande. Trots detta har linodling idag förpassats till hobbyverksamhet, med kunskap som främst hålls levande genom kulturföreningar och eldsjälar. I den här artikeln berättar jag hur man själv kan komma igång med att odla spånadslin, hur linet ska skötas och skördas, och varför linet är så fantastiskt!

Sedan 2005 har Sällskapet Nellorna arbetat för att förändra synen på brännässlan genom att påvisa örtens stora användbarhet och kulturhistoriska värde. Genom praktiska experi- ment har vi tagit reda på hur man kan använda brännässlan i köket, trädgården, inom hantverk och som historisk medicinalväxt. I den här första delen av artikelserien om nässlor fokuserar vi på spånadsväxter i allmänhet och nässelsläktet i synnerhet samt ger praktiska tips på hur man kan utvinna stjälkfibrer från brännässla till rep och dekorationssnöre.

Att återanvända textilier av olika slag på ett effektivt sätt känns bra ur ett klimatperspektiv, samtidigt som det innebär att man slipper lägga ut pengar på att köpa nytt. Dessutom är det roligt att skapa unika saker och se det man redan har som en resurs – även när ursprungsfunktionen inte längre fungerar.

Tygbindor låter underlivet andas och är mjuka och sköna att använda. De är förstås också bättre för miljön och plånboken. Du kan använda enbart tygbindor, istället för engångs, eller som komplement eller backup till din menskopp. Så här gör du dina egna.

Vi närmar oss den där tiden på året när det går åt ohemula mängder papper. Vi köper rulle efter rulle, för att i slutändan ändå bara slita upp paketen och lägga pappret i återvinningen eller i öppna spisen. Känns det inte lite … onödigt? Jo. Framför allt när det finns alternativ.

Vad gör man med ett linne som inte längre passar någon i familjen? Man kan slänga det, men hellre då skänka det till någon annan. Ibland finns det fläckar eller hål och då kan man klippa det i bitar och använda som tvättlappar eller städtrasor. Eller så syr man ett nytt plagg av det gamla.

Ull från olika djur är ett mångsidigt natur­material som vi kan använda till mycket i ett hushåll. Jag har främst an⁠vänt mig av ull från får till kläder, hat⁠tar, skor och leksaker, både kardad ull till tovning och spunnen ull till stick⁠ning och virkning. Nu har turen kommit till att prova att arbeta med un⁠derull från hund.

Garn och tyg kan få vackra och levande färger från vilda och odlade växter, liksom mat och hushållsavfall. Med rätt metod och lite tålamod kan man få en bra hållbarhet på färgen även utan betning med otäcka kemikalier.

”Stoppa strumpor…? Det gör väl ingen numera höll jag på att säga”. Så brukar det ofta låta om frågan dyker upp. ­Således är jag väl Ingen, eftersom jag fortsätter med att lappa och laga såsom jag alltid gjort. Grunderna lärde jag mig i småskolans syslöjd. Det finns ­säkert andra sätt som är lika bra eller bättre. Det här är mitt sätt.

Den kalla årstiden är här och mössor är något man behöver flera av, i synnerhet om man har barn. Hur många gånger har vi inte varit på väg ut genom dörren, fullt påklädda utöver att vi inte hittar mössan? I år ska jag råda bot på det problemet genom att sy ett gäng mössor av återbrukade tyger så att det alltid finns ett litet förråd att ta av.

Jag tänkte visa här hur du ganska enkelt kan tillverka din egen vetevärmekudde. Den hjälper dig att bli varm då du är stressad, spänd eller frusen och kan lindra värk och stelhet i nacke, axlar, rygg eller andra delar av kroppen.

Att sticka och virka sina egna kläder i naturmaterial kan ge den mest ovane handarbetaren stolta ögonblick och värmande plagg. I den här artikeln vill jag visa att man inte behöver vara erfaren med stickor och virknålar för att kunna göra fina tröjor, västar och annat till höstens och vinterns utedagar.

Alla har hört talas om raggsockor, men nästan ingen vet varför det heter ”ragg”-sockor. Förr gjorde man grova sockor mer hållbara genom att klippa sina getter och blanda in getraggen i ullen innan man spann sockgarnet.

Med växter och svampar kan man enkelt färga ull och andra naturfibrer och få fram många vackra färger och nyanser. I böcker från 60-70-talen förekommer recept där man bland annat använde miljöfarliga tungmetaller, men det går utmärkt att färga på sätt som inte ger skadliga avtryck varken på miljö, djur eller människor.

Det finns mycket man kan göra av ull från får och jag vill med den här artikeln visa några plagg som är sköna och användbara för den som vill göra personliga plagg. Att tillverka sina egna jackor, västar, hattar och skor av ull är hantverksmässigt spännande och variationsmöjligheterna stora. Tovade ull­plagg som är kraftfullt bearbetade är slitstarka, lättskötta och naturligt vackra. Dessutom är det en härlig känsla att bära kläder man gjort själv, de plaggen blir unika.

Moderna tygblöjor är förvisso lika enkla att använda som engångsblöjor, men det bästa för både plånboken och miljön är att göra sina egna tygblöjor av de textilier man har hemma. Det behöver inte heller vara svårt; för att göra den enklaste blöjan behöver man inte ens kunna sy.