Kategori: Naturvård

Tänk när alla gårdar var ”självförsörjande”. Allt var ekologiskt, inga traktorer. De flesta fåglar var vanligare då trots att ingen matade fåglar. Några har till och med utrotats sedan dess. När Petter bad mig skriva om att odla egen fågelmat ville jag hellre vända det till att du redan håller på med den bästa formen av fågelmatning! Ge dig själv som lever mer eller mindre självförsörjande och har djur en välförtjänt klapp på axeln. Jag vill här vägleda i vad som är viktigt och oviktigt för fågellivet och mångfalden på gården.

Möjligen trivs svensken bäst i öppna landskap ... men det är inte så ofta fallet för vare sig grödor eller den biologiska mångfalden som ska hjälpa oss att odla. För lite eller för mycket lä kan försämra förutsättningarna för en bra odling.

I förra numret av Åter skrev vi om hur vi med hjälp av betesdjur kan stärka landskapets naturliga system, ekosystemprocesserna, i syfte att gynna jordhälsa, biodiversitet och produktivitet. Avgörande för ett gott resultat är att förstå några centrala biologiska principer och symbioser, och att undvika överbete av växter. Men minst lika viktigt för att nå önskat resultat är att även synliggöra sociala och ekonomiska aspekter för att få ett helhetsperspektiv på betesplaneringen.

I förra numret av Åter skrev Leo Rehnfeldt och Åsa Vilhelmsson om vad som kännetecknar regenerativt lantbruk, om ekosystemprocesserna som ger förutsättningarna för liv och om de sex principerna för jordhälsa. Här kommer nu den andra delen, som handlar om betesplanering för levande landskap och för att skapa förutsättningar för allt mer liv.

”Att möjliggöra högsta tänkbara vitalitet i ekosystemen genom att människans behov tillgodoses”. Genom att ...? I en tid då klimatlarmen haglar samtidigt som anslagen till omställningsarbetet minskar kan det låta snudd på utopiskt. Men så lyder en nordisk definition av regenerativt lantbruk. Det handlar om att verka för friska ekosystem och samarbeta med naturen för att producera det vi behöver, samtidigt som vi faktiskt stärker landskapet och ger förutsättningar för mer liv.

På sidan 20 i detta nummer kan vi läsa om när Linn och Rasmus på Tjörn välkomnade vårens lamm. Nu gör vi ett besök på gården precis när sommaren står för dörren och lyssnar på deras tankar kring omställning.

I Sverige kan vi locka åtminstone 20–25 solitärbiarter (troligtvis fler) och ännu fler andra vilda steklar till ovanjordiska håligheter tillverkade av människan. Flera arter solitärbin kan vi gynna genom att blottlägga eller skapa områden med sandrik jord på soliga platser. Att göra boplatser åt solitärbin kan göra skillnad för pollinering och skadedjursbekämpning i trädgården, men de fyller också ett pedagogiskt syfte och en möjlighet för oss att lära känna våra flygande vänner lite bättre.

Att engagera sig för biologisk mångfald i sin trädgård eller annan närmiljö är ett sätt att återkoppla med naturen. En ökad vistelse i, och medveten interaktion med, naturen som finns utanför huset är inte bara positivt för vår fysiska och mentala hälsa, det gör också att vi får en barnsligt växande nyfikenhet för hur naturen fungerar.

Att hässja ger inte bara ett förstklassigt hö, oavsett väder. Arbetet är en härlig upplevelse och de färdiga hässjorna en fröjd för ögat. För den som tar hö till husbehov är det en konst värd att lära sig. I Dalarna och på många andra ställen använder vi stånghässjor istället för de trådhässjor som är mer vanliga söderut. Denna text vill vara en hjälp att hålla liv i gammal, förut så helt självklar, kunskap genom att i detalj beskriva tillvägagångssättet vid höbärgning, så som den länge gjorts i Dalarnas län.

När ens betesmark mer liknar en gammal bangård eller en mindre skog än en vacker öppen hagmark - då är det dags att gå loss med sågen! Men vad ska man spara och vad ska man ta bort? Häng med så får du lite tips på hur man läser växtligheten i sin hage, och hur jag gjorde - i ett naturskyddsområde med områdesbestämmelser.

För några år sedan tog jag tillvara några raka fina grenar från en nyfälld ek. Så inleddes de första trevande försöken att klyva ek till stolpar. Inför den här artikeln har jag sökt svar på egna frågor kring ”ekstolpens magi”. Hur klyver man? Vad gör ekstolpen så beständig? Varför ekstolpar?

Om man är allergisk mot bistick, har småbarn eller bara en liten trädgård kan en bikupa vara en lite för mycket att ge sig i kast med bara för att få pollinerat hemträdgårdens få fruktträd och bärbuskar. Men man behöver absolut inte avstå från att skaffa sig pollinatörer; det är både lönsamt, billigt och roligt och, om man satsar på solitärbin, helt ofarligt.

Det finns många sätt att gynna de vilda djuren. Ett som intresserar mig är att plantera in bärande träd på markytor som inte används till något vettigt. En sådan som finns på vår mark är den gamla ledningsgatan, som inte längre används då kablarna grävts ner. Marken är inte produktiv men görs successivt om till en bärande biotop genom att utvalda trädslag planteras in. Jag har tidigare beskrivit hur vi planterat in ek (se Åter 3/13), i denna artikel är det körsbär som gäller. 

Att skära grenar på träd för att samla löv till djuren är det äldsta sättet att skaffa vinterfoder på och gjordes långt innan man började skörda hö. Det hade många namn i olika delar av landet, men kallas nu allmänt för att hamla. Nu menar vi alltså själva beskärningen och inte lövtäkten, eftersom det är mycket sällsynt idag att man tar tillvara lövet till foder. Träden blir av hamlingen karaktäristiska och kan bli mycket gamla. De blir något av levande fornminnen som visar på en uråldrig tradition, samtidigt som de hyser en spännande biologisk mångfald. Det är mycket att tänka på vid hamling, särskilt om det har gått en tid sedan senaste beskärningen. I denna artikel kan du läsa tips om hur du kan göra. 

Ännu finns små rester i vårt landskap som har kvar en osannolik artrikedom som ett minne av ängsbondens slit under århundraden. Men bara för 30 år sedan var de mångdubbelt fler. Även de ängar som sköts idag har oftast förlorat de allra känsligaste arterna och de allra mest hävdberonde vegetationstyperna. Så det är nästan svårt att förstå att det funnits en så rik flora precis runt hörnet från oss alla. Det går att vända utvecklingen igen, om man jobbar uthålligt och noggrant under många år. Satsa hellre tid och möda på att vara väldigt noggrann på en liten men artrik yta, än att hålla en större äng halvbra skött. I denna artikel beskrivs hur du kan göra.

De svenska betesmarkerna är en resurs som använts under hundratals, ibland tusentals år. Vårt landskap har genomgått stora förändringar. Men det är framförallt de senaste hundra åren som samhällsutvecklingen gått fort och förändringen är så påtaglig att många arter är hotade idag. I denna artikel ska vi försöka beskriva hur du på bästa sätt sköter din betesmark så att artrikedomen bevaras och förhoppningsvis ökar.

Landets tidigare artrika och varierade landskap av naturbetesmarker och slåtterängar har till stor del ersatts av skog, medan djuren ofta betar åkermark. Genom att återskapa naturbetesmarker av olika slag får vi miljöer som gynnar mångfalden av både växt- och djurarter. Samtidigt skapar vi ett vackert och levande landskap av produktiva beten och kan använda åkrarna till mat och biobränsle.

Alla kan lära sig skära med lie. Det är inte styrka som är viktigt utan teknik och den tekniken går snabbt att få in om man iakttagar och anpassar. Om man sedan vill bli duktig på att skära är det bara att fortsätta, prova sig fram, träna och anpassa lien efter sig själv.

Eken är ett träd som är viktigt för den biologiska mångfalden. Genom att gynna eken kan man gynna såväl jaktbart vilt som vilda djur i allmänhet. I artikeln beskrivs hur och varför jag medvetet planterade en frigjord yta med ek för att gynna floran samt högre och lägre djur på såväl kort som mycket lång sikt.

Vem har koll på när sälgen blommar? Och vem behöver veta det? Att observera och vara medveten naturens växlingar är av stor nytta och även glädje för alla som odlar, har djur, tar ved och virke eller på annat sätt lever av vad naturen ger. När nu klimatet dessutom står inför stora förändringar kan det vara av extra vikt att titta upp ur den gamla såkalendern och se vad som egentligen händer.

Att snickra fågelholkar är inte bara angeläget och nödvändigt - med tanke på den oerhörda förändring som skett i skogs- och jordbrukslandskapet - det är också ett stort nöje, en glädje att ägna sig åt i mörka höst- och vinterkvällar. När man sysslar med detta möter man i tanken vårens budbärare bland fåglarna - som efter en lång flyttning återvänder till oss för att under en kort men intensiv tid säkra sin arts fortlevnad på denna jord.