Författare: Daniel Sörensen

Att ha olika sorters bärväxter i sin trädgård är ett lätt sätt att bli mer eller mindre självförsörjande på sylt, saft, marmelad och mycket mer. Vissa sorter är vanliga och finns i var och varannan trädgård, men i denna artikel tar jag också upp några som inte är lika vanliga att odla här hos oss i Skandinavien.

Har man en odling så har man nog råkat ut för ogräs i rabatterna. Vad som egentligen är ogräs beror dock på vem man frågar. Men enligt Wikipedia är ogräs i princip vilken växt som helst om den växer på ett ställe där den inte är önskvärd. I denna artikel tar jag upp några olika fleråriga ätbara växter som jag och många andra skulle kalla för just ogräs.

Det finns en mängd olika arter av fleråriga ätbara bladväxter med många olika utseenden och smaker. I denna artikel tar jag upp några av mina favoriter.

Vaktlar är populära över hela världen och används främst till kött- och äggproduktion. Besöker du en saluhall så får du betala en hel del för lite vaktelkött eller några vaktelägg eftersom de båda är eftertraktade delikatesser.

Vi är många som ser vitlök, gul lök och rödlök som en självklarhet i matlagning och självhushållning. Det kan vara mysigt att varje år stoppa ner små lökar i grönsakslandet för att se dem växa sig stora. Det är dock skönt att alltid ha löksorter i trädgården som är fleråriga och kommer upp år efter år utan att man behöver göra något avsevärt. Du planterar dem en gång och sedan finns de där och sprider sig på egen hand. Vissa av sorterna tittar fram ur jorden mycket tidigare än vår vanliga matlök på våren och är därför perfekta för vilket grönsaksland som helst!

I förra numret började jag berätta om duvor som självhushållardjur: hur man väljer ras och skaffar dem, samt hur deras bostad, duvslaget, bör utformas. Denna del handlar om övrigt man behöver veta för att hålla duvor till husbehov: utfodring, ungar, sjukdomar och slakt.

Duvor är i dag inte något vanligt själv-hushållardjur men har varit det och kan kanske bli det igen. Även om det inte är mycket kött på varje är de tacksamma att hålla då de förökar sig friskt, kan vara friflygande på gården och hittar mycket av sin föda själva. Dessutom är de trevliga och vackra att se på.

Jag har alltid älskat djur. Trots det så har just kalkoner skrämt mig med sina rödblå skinnflärpar i ansiktet, stora fötter och uppblåsta kropp. Jag har visserligen alltid vetat att de är goda att äta, det var utseendet och storleken som skrämde mig. Men när jag av en slump fick några kalkonägg i present, som jag lade i min äggkläckningsmaskin, föddes kärleken till dessa trevliga djur.

Varje gång jag fick besök på gården så häpnades besökarna över pärlhönsens vackra prickiga fjädrar kombinerat med deras inte allt för attraktiva nakna huvud.

När man nämner gäss är det många som får ett tveksamt ansiktsuttryck. Ofta beror det på att de eller bekanta har blivit jagade av gäss och sedan tycker att dessa stora fjäderfän är lite läskiga. Men förstår man sig på gässen kan man på sätt och vis bli en del av deras flock och lära känna gässen på ”djupet”. En fin relation med en gås är något speciellt och det är därför gässen alltid kommer att vara mina favoriter när det kommer till fjäderfän.

I förra numret tog jag upp hur man skaffar, håller och utfodrar ankor, samt beskrev olika raser och sjukdomar. Här är del 2, om ruvning, kläckning, ällingar samt lite annat.

Bor man på landet och vill börja lite med självhushållning brukar det vara en självklarhet att skaffa höns för ägg och kött, men varför inte samtidigt skaffa ett gäng ankor som ger underbara ägg att baka på och otroligt gott kött? Visserligen kräver de lite mer än höns, som exempelvis badvatten och bra lösningar för utfodring, men en liten flock ankor som kvackar på gårdsplanen är väl mysigt?