Kategori: Får

I förra numret var det vinter hos Linn och Rasmus på Tjörn. Det är nu bråda tider på Gammelgården i Hjälteby. Det blev en riktig rekordlamning den här våren och flera lamm behöver stödmatas med nappflaska. I välkomsthagen kryllar det av urgulliga små ullbollar till lammungar i olika färger, och det är så pass svårt att hålla reda på alla att Linn har fått sätta upp en fusklapp med namn och schema för matning ute i hagen.

Många fårägare drömmer om att garva egna fårfällar av sina får. Att garva med fett ger en slitstark och framför allt kemikalie­fri fäll. Det är egentligen inte så svårt men det krävs en del kunskap om de kritiska skedena och arbetsgången, samt tid förstås.

95% av all ull i landet kastas. Vi har inte tid eller behov av att sitta och spinna för hand i stugorna, och det finns ingen infrastruktur för att lämna in ullen för beredning. Vad kan då småskaliga fårägare hitta på med sin ull, som både är användbart och inte tar för mycket tid? Tova fårfällar!

Ett drygt halvår efter att vi köpt vår gård (Hjalmars) hade vi beslutat att det var dags att utöka gården med en flock får. Detta hade två syften, dels för att hålla marken öppen och dels för att kunna äta egenproducerat kött.

Fårmjölk ger dubbelt så mycket ost som get- eller komjölk. Detta, i kombination med att mjölkfåret har en hög lammtillväxt och dessutom ger ull och skinn, gör att det är ett intressant alternativ både för självhushållaren och för den som vill driva en verksamhet på gården. Denna artikel riktar sig lite mer till den som har tankar på ett litet gårdsmejeri.

Lite inspirerade av Leifs artikel på sidan 10-11 satte vi väggar och tak på höskrindan och kan nu använda den som flyttbar höhäck och vindskydd för fåren.

I en rapport från SLU beskrivs hur man kan göra utegångsdrift med betesdjur till en lönsam affär. Metoderna påminner om hur man periodvis agerade fordomtida. Sättet är enkelt och baseras på att djur är tåliga, håller sig friskare och växer bättre till en lägre arbetsinsats om man håller dem ute jämfört med konventionell djurhållning med vinterstallning.

Året var 1956. Mina föräldrar flyttade från Gamla stan i Stockholm ut till gården Labbo, Tegelsmora socken i norra Uppland. De var bland föregångarna till ”grönavågarna” och startade upp med bl a 100 renrasiga pälstackor och bedrev lantbruk fram till dess jag med familj tog över i början på 70-talet. Det var ovanligt med större fårbesättningar på den tiden, de flesta bönderna bedrev mjölkproduktion. Vi fortsatte på den inslagna vägen med lammoch nötproduktion. Det är alltid fördelaktigt att ur parasitoch betessynpunkt ha flera djurslag där man kan växla eller sambeta. Olika djurslag föredrar olika växter och under olika stadier. Sedan 1994 driver vi lantbruket enligt KRAV:s normer. En av våra tre söner, Erik med familj tog över gården –04 och fortsätter driften med 300 tackor och köttdjur och intensiv vallhundsverksamhet. Mitt första får klippte jag vid tolv års ålder med min far som lärare. Så småningom började vi tillsammans klippa får åt andra bönder, och till min glädje fortsätter mina två yngre söner, Erik och Johan, som tredje generationen fårklippare. Idag servar vi fårägare med klippning, klövvård och driver kurser i fårskötsel och klippning.

Vi skaffade höns redan året efter vi flyttat ut på landet 1964, och två år senare får. Det blev tre gutefår, eftersom vi visste att rasen var svårt hotad. Baggen döpte jag till Teofractes (= en del av gud) och min då knappt fyraåriga dotter Kristina döpte tackorna till Snövit och Jansväg. Tyvärr dog baggen redan tvåårig genom en olyckshändelse och ersattes av Tor (bilden ovan). Dessa tre blev i sanning familjemedlemmar. Ungarna lekte med dem dagligen, ledde runt särskilt Tor, matade dem, t o m kammade dem. Tor lät sig nådigt ridas på, vilket mycket imponerade på ungarnas vänner. Under de åtta år vi hade honom stångades han aldrig eller var till annat besvär, och alltså exceptionellt snäll. Jansväg var en högst egensinnig tacka. Hon kunde gå ut ur nästan vilken hage som helst om hon ville, var alltid kelen mot ungarna och ibland mot mig, men synnerligen misstänksam mot främlingar. En gång när hon hade ganska små lamm kom en schäfer och ville leka med lammen. Jansväg anföll direkt, fick hornen i sidan på hunden och lyfte och kastade den nästan två meter. Tjutande och med svansen mellan benen rusade hunden tillbaka till sin mycket skamsna husse. Jansväg blev vår äldsta tacka någonsin, nästan sexton år, när hon plötsligt dog en natt, mycket sörjd.

Jag vill här beskriva en enkel metod med vilken man kan bereda sina egna fällar: fettgarvning. Inga främmande ämnen behöver användas, allt som behövs går mycket enkelt att skaffa fram. Kom ihåg att det är med garvning som med allt praktiskt arbete, att det inte går att läsa sig till ett bra resultat. Det gäller att pröva på själv, vara med, samt att experimentera.

Att bereda fårskinn är tyngre och lite krångligare än att bereda kaninskinn, som behandlades i Åter nr 1. Metoden är dock densamma. När man säger fårskinn menar man oftast lammskinn, som alltså är skinn från djur som är yngre än ett år. Det går dock att bereda skinn från gamla baggar och tackor också.

Utan får hade Norden inte kunnat koloniseras. Ull är den mest fantastiska fibern som finns. Den har redan på fåret en utjämnande funktion vad gäller temperatur och fuktighet, den är kanske också stötdämpande. T.ex. klär sig beduinerna i ull – mot kylan om natten och hettan på dagen.

Många skaffar sig får som första eller andra djurslag när de flyttar ut på landet. Får tillhör de enklare djuren. De är relativt lättskötta och billiga i inköp, för en dräktig tacka ger man ungefär 1200 kronor.