Kategori: Övrigt om djur

I förra numret av Åter skrev vi om hur vi med hjälp av betesdjur kan stärka landskapets naturliga system, ekosystemprocesserna, i syfte att gynna jordhälsa, biodiversitet och produktivitet. Avgörande för ett gott resultat är att förstå några centrala biologiska principer och symbioser, och att undvika överbete av växter. Men minst lika viktigt för att nå önskat resultat är att även synliggöra sociala och ekonomiska aspekter för att få ett helhetsperspektiv på betesplaneringen.

I förra numret av Åter skrev Leo Rehnfeldt och Åsa Vilhelmsson om vad som kännetecknar regenerativt lantbruk, om ekosystemprocesserna som ger förutsättningarna för liv och om de sex principerna för jordhälsa. Här kommer nu den andra delen, som handlar om betesplanering för levande landskap och för att skapa förutsättningar för allt mer liv.

”Att möjliggöra högsta tänkbara vitalitet i ekosystemen genom att människans behov tillgodoses”. Genom att ...? I en tid då klimatlarmen haglar samtidigt som anslagen till omställningsarbetet minskar kan det låta snudd på utopiskt. Men så lyder en nordisk definition av regenerativt lantbruk. Det handlar om att verka för friska ekosystem och samarbeta med naturen för att producera det vi behöver, samtidigt som vi faktiskt stärker landskapet och ger förutsättningar för mer liv.

Att hässja ger inte bara ett förstklassigt hö, oavsett väder. Arbetet är en härlig upplevelse och de färdiga hässjorna en fröjd för ögat. För den som tar hö till husbehov är det en konst värd att lära sig. I Dalarna och på många andra ställen använder vi stånghässjor istället för de trådhässjor som är mer vanliga söderut. Denna text vill vara en hjälp att hålla liv i gammal, förut så helt självklar, kunskap genom att i detalj beskriva tillvägagångssättet vid höbärgning, så som den länge gjorts i Dalarnas län.

När ens betesmark mer liknar en gammal bangård eller en mindre skog än en vacker öppen hagmark - då är det dags att gå loss med sågen! Men vad ska man spara och vad ska man ta bort? Häng med så får du lite tips på hur man läser växtligheten i sin hage, och hur jag gjorde - i ett naturskyddsområde med områdesbestämmelser.

För några år sedan tog jag tillvara några raka fina grenar från en nyfälld ek. Så inleddes de första trevande försöken att klyva ek till stolpar. Inför den här artikeln har jag sökt svar på egna frågor kring ”ekstolpens magi”. Hur klyver man? Vad gör ekstolpen så beständig? Varför ekstolpar?

Ännu finns små rester i vårt landskap som har kvar en osannolik artrikedom som ett minne av ängsbondens slit under århundraden. Men bara för 30 år sedan var de mångdubbelt fler. Även de ängar som sköts idag har oftast förlorat de allra känsligaste arterna och de allra mest hävdberonde vegetationstyperna. Så det är nästan svårt att förstå att det funnits en så rik flora precis runt hörnet från oss alla. Det går att vända utvecklingen igen, om man jobbar uthålligt och noggrant under många år. Satsa hellre tid och möda på att vara väldigt noggrann på en liten men artrik yta, än att hålla en större äng halvbra skött. I denna artikel beskrivs hur du kan göra.

De svenska betesmarkerna är en resurs som använts under hundratals, ibland tusentals år. Vårt landskap har genomgått stora förändringar. Men det är framförallt de senaste hundra åren som samhällsutvecklingen gått fort och förändringen är så påtaglig att många arter är hotade idag. I denna artikel ska vi försöka beskriva hur du på bästa sätt sköter din betesmark så att artrikedomen bevaras och förhoppningsvis ökar.

Landets tidigare artrika och varierade landskap av naturbetesmarker och slåtterängar har till stor del ersatts av skog, medan djuren ofta betar åkermark. Genom att återskapa naturbetesmarker av olika slag får vi miljöer som gynnar mångfalden av både växt- och djurarter. Samtidigt skapar vi ett vackert och levande landskap av produktiva beten och kan använda åkrarna till mat och biobränsle.

Självhushållning är ett pussel som kan sättas ihop på så många sätt. Här är några tips och förslag för den som har begränsat med tid eller ork men ändå vill få lite egen mat på bordet.

Våra svenska lantraser är raser som under lång tid anpassats till vårt klimat och de behov och förutsättningar som funnits i ett samhälle baserat på självhushållning. De är därför synnerligen intressanta för dagens självhushållare och väl värda att bevara. Under åren har jag lärt känna många raser närmare och tänkte här delge er några av mina personliga favoriter!

I en rapport från SLU beskrivs hur man kan göra utegångsdrift med betesdjur till en lönsam affär. Metoderna påminner om hur man periodvis agerade fordomtida. Sättet är enkelt och baseras på att djur är tåliga, håller sig friskare och växer bättre till en lägre arbetsinsats om man håller dem ute jämfört med konventionell djurhållning med vinterstallning.

Lövtäkt är ett uråldrigt sätt att samla in vinterfoder på, sannolikt har man gjort det sedan bondestenålderns början för ungefär 6000 år sedan. Man samlade troligen in löv som vinterfoder tusentals år före det att man systematiskt började skörda hö. Följande lilla artikel kan ses som en introduktion till ämnet.

Rotfrukter som fodersockerbetor, foderbetor, kålrötter och rovor var fram till mitten av 1900-talet mycket vanliga som foder till mjölkkor. De betraktades då främst som ett ”saftfoder” som var utbytbart mot vallensilage. Den tekniska utvecklingen i odling, skörd och hantering av spannmål gjorde att rotfrukterna blev dyrare efter andra världskriget och odlingen minskade. För en självhushållare utan tillgång till modern maskinpark kan dock rotfrukter fortfarande vara ett bra kraftfoderalternativ till spannmål. Ekomjölksproducenter har också visat stort intresse för rotfrukter på grund av kommande krav på 100% ekologiskt foder. Demonstrationsodlingar finns bland annat i Östergötland och lantbruksenheten där sammanställer för närvarande ett kompendium om odling och utfodring.

Arvet styrs av arvsanlag, gener, som via könsceller från de båda föräldrarna förs vidare till den nya individen – avkomman. Genom generna påverkas avkommans utveckling och egenskaper. Det finns ett mycket stort antal gener och dessa är olika från art till art och från individ till individ.

För många som drömmer om att bli djurägare kan det tyckas hemskt att föda upp djur till slakt. Men som diskuterats tidigare om liv och död är döden en naturlig följd av livet. Husdjur föds upp för att slaktas, men den ska ske snabbt och smärtfritt.

Djurhållning innebär ansvar för andra levande varelser. Det postiva i känslokontakten med djuret har redan diskuterats. Men att vara bunden av djur kan ibland också kännas negativt. Morgon och kväll skall djuren ha mat och passning, helgdag som söckendag, inte ens julafton eller under semestern slipper man ifrån problemen. Gäller det större djur, t ex en hushållsko, är arbetet också tungt: höbalar skall släpas ner från löftet, gödsel skall skyfflas bort och köras ut, också i rykande snöstorm, det skall mjölkas och ryktas och vattnas.

En av fördelarna med husdjursskötsel i liten skala är att smärre naturresurser som annars ligger outnyttjade kan komma till användning. Små beteshagar kan föda några getter, får eller en hushållsko. Dikesrenar, små åkerlappar och liknande småmarker kan användas för höproduktion. Lövträd som asp, sälg, ask, lind, pil med flera kan hamlas (beskäras) för att få löv till foder.

En mycket viktig förutsättning för all djurhållning är lämpliga stängsel. Dåliga och undermåliga stängsel resulterar förr eller senare, vanligen förr, i att djuren går ut och ställer till problem. Enligt lagen om ”tingens maximala förargelse” händer sådant förstås nästan alltid när man själv har som sämst tid att ta itu med de utsprungna djuren. Bortsett från det obehag och onödiga extraarbete som det innebär att försöka få in djuren igen, kan utbrytningen föra med sig dryga kostnader för djurägaren. Denne är nämligen alltid ansvarig för vad djuren ställer till med.

Vid rationell djurhållning är byggnaderna en av de tyngsta posterna bland kostnaderna. Men om man bara skall hålla ett par höns eller några får vållar detta sällan några problem. Vid de flesta torp och gårdar finns uthus som kan användas med större eller mindre förbättringar. Oftast kan man göra dessa förbättringar själv.

Att människor som har bott i stad hela sitt liv och aldrig varit närmare en ko eller ett får än när de håller i mjölkpaketet eller lammkotletten inte kan handskas med djur är inte så konstigt. Men det är inte märkligare att hantera djur än att hantera barn. Det gäller bara att följa vissa grundprinciper. Det viktigaste är att man är konsekvent.

Hur många har inte drömt om egna djur? Tänk bara: att kunna gå ut och hämta sina egna, nyvärpta ägg till frukost. Att efter dagens slit och släp på jobbet stressa av med att stå och klia hushållsgrisen medan den sörplar i sig kvällsfodret! Glädjen och stoltheten över att kunna be hem vänner för att se på underbara små lamm, på killingars bocksprång och en färgprunkande lantrastupps kråmande bland bönorna! Och finns det något bättre för barnen än egna djur? Barnets lycka när det får ett alldeles eget ulligt, gulligt lamm, vars mjuka varma päls är som gjord för att borra in ansiktet i. Allt trevligt som man ska göra tillsammans när man håller på med djuren. Och abslout inte att glömma, all den goda maten som man kan producera själv, giftfri, nyttig och ”ekologisk” och naturnära så det bara sprutar om det. Djur att föda upp, att slakta, att äta, att leva med, att älska... Det är det som den här boken handlar om.