Kategori: Djur

I Åter 1-3/07 fick vi följa med ett år i en husbehovs-biodling. I denna nya serie berättar Lars Hedlund hur det kan gå till i en stor och mer rationell biodling och hur man kan sköta sina bin på ett enklare och effektivare sätt.

En liten vattensamling ger en ny dimension åt en trädgård, den blir ett ”öga” i det gröna, en glittrande yta som drar till sig fåglar, insekter, groddjur och törstiga djur. En levande oas som också blir en självklar medelpunkt i en trädgård, en plats attsitta och fika vid och ett spännande ställe för studier av trollsländor, skräddare, buksimmare, salamandrar och andra kryp. Finns det en damm väl synlig från huset är det lätt att kolla om det regnar ute – det minsta duggregn syns på vattenytan.

Idén att själv föda upp snäckor fick jag för några år sedan då jag läste om snäckodling i Handbok för vardagsekologi på Alternativ.nu. Därefter har det gått upp och ner med framgångarna och det har tagit några år att fundera ut rätt uppfödningsmetod. Jag tänkte här dela med mig av mina erfarenheter, för att inspirera och hjälpa blivande snäckodlare ett steg på vägen.

Att man gjort i ordning ett grishus innan man skaffar grisen är förstås en självklarhet. Men innan man börjar snickra och greja är det bra om man funderat igenom bygget både en och två gånger. Ett väl genomtänkt grishus kan spara mycket arbete och vara vackert att se på, men framför allt vara mer trivsamt för dess inneboende. Och glada grisar vill vi ju ha!

-Du sitter vid köksbordet och drömmer om en skock lyckliga, fria hönor som rumsterar om i din komposthög. Du ser dem sprätta ivrigt, småprata med varandra och kivas lite om de bästa godbitarna. Tuppen övervakar arbetet, fjäskar för damerna och avbryter ideligen sina markstudier för att söka av omgivningarna, kockelikocklar till ibland så att alla hönorna höjer huvudena och vänder och vrider på sig för att se vad han upptäckt för eventuell fara. Sedan fortsätter de ivrigt sprättande att genomsöka komposten.

Jag har byggt en ”chicken tractor”, alltså en mobil utegångsbur för kycklingar efter engelsk/amerikansk modell. Skyddat boutrymme i den övre delen med en uppfällbar ramp. I den övre delen finns en längslöpande sittpinne. Övervåningen gör att betesdelen har både sol och skugga och även regnskydd. Nätbotten och nät i sidorna så att inte rovdjuren hittar in.

Jag fann en gång en stor bisvärm som landat på ett fält och satt där som ett litet svartbrunt berg. Det var eftermiddag en midsommarafton och jag var på väg till fest. Men jag tyckte det var synd att inte ta vara på svärmen, så jag sopade försiktigt upp den i en kartong jag hade i bilen. Under detta arbete var det flera bin som fastnade i mina ulliga frottéstrumpor, och därför fick jag rätt många stick, säkert fler än tio, i anklarna. Jag hade haft bin i många år och fäste mig inte vid sticken. Det hände inte någonting på festen förrän jag började dansa. Efter en fyra, fem danser började vristerna svullna, och efter ytterligare någon halvtimme var fötterna som fotbollar och jag tvingades avbryta hamboskuttandet och valsandet. När jag sedan suttit stilla i ett par timmar hade svullnaden lagt sig och nästa dag var fötterna som vanligt. Jag hade inget som helst besvär av smärta, endast av att fötterna blev oformliga. Bisvärmen klarade festnatten fint i sin kartong och fick nästa dag en egen kupa. Den gav mig sedan under flera år goda honungsskördar.

Efter en helgkurs i skogskörning med häst fick jag idén att pränta ner några tips och råd till den som funderar på att börja använda häst för att köra ut ved och virke ur skogen. Dessa rader ska dock på intet sätt ses som någon heltäckande bruksanvisning, men förhoppningsvis kan de väcka intresse och inspiration och åtminstone tjäna som en första introduktion och vägledning till fortsatta studier och även praktik inom området.

Ett drygt halvår efter att vi köpt vår gård (Hjalmars) hade vi beslutat att det var dags att utöka gården med en flock får. Detta hade två syften, dels för att hålla marken öppen och dels för att kunna äta egenproducerat kött.

En junidag när vi satt och åt hörde vi skrapande och kooanden från hallen. Det visade sig vara en stor, blåvit krävduva som marscherade omkring och spelade. Varifrån den kommit fick vi aldrig reda på, men den annekterade vårt hus och blev omgående familjemedlem, döpt till Fredrik. Fredrik vande sig vid att gå ut och in i huset, det var ju sommar och öppet. Han kom flygande och satte sig på huvudet eller axeln på någon av oss, eller ibland på gäster till deras stora skräck och förvåning. På morgnarna gick han runt på gårdsplanen och spelade med krävan uppblåst som en hårt snörd fullbystad dam från sekelskiftet. Vi kunde inte låta Fredrik vara ensam, så snabbt fick vi fram ett par honduvor av enkel härkomst, infångade i Malmö av hälsovårdsnämnden. Jag vill inte påstå att det blev någon storproduktion. Fyra ungar fick vi, av vilka vi åt upp två, de andra bara försvann tillsammans med sina mödrar. Fredrik stannade troget kvar ett par månader. Men när tröskningen började försvann han plötsligt. Grannen meddelade att han var där, och att han tillsammans med andra “tasaduvor” gick på åkerns spillsäd. På senhösten försvann han helt. Kanske hade han flugit hem igen. Hans uppenbarelse och spel var en trivsam del av livet och vi saknade honom en hel del, men klattarna överallt på golven, borden och ibland i håret saknade vi inte.

Myskankan är ett ganska okänt husdjur. Den har en rad mycket goda egenskaper men är mycket styvmoderligt behandlad i svensk litteratur. Då den förtjänar att odlas i mycket större utsträckning än vad nu är fallet, tycker jag den är värd att behandlas utförligare än övriga husdjur, om vilka man kan läsa i varje svensk husdjurslära.

Fårmjölk ger dubbelt så mycket ost som get- eller komjölk. Detta, i kombination med att mjölkfåret har en hög lammtillväxt och dessutom ger ull och skinn, gör att det är ett intressant alternativ både för självhushållaren och för den som vill driva en verksamhet på gården. Denna artikel riktar sig lite mer till den som har tankar på ett litet gårdsmejeri.

Jag har alltid upplevt ankorna som trivsamma, lite pratiga men opersonliga fåglar. Ingen enda anka har jag blivit nära vän med. De har “samtalat” artigt med mig, låtit sig matas och pysslas om, men aldrig släppt mig in på livet. De påminner om diplomater på party som belevat diskuterar dagshändelser bakom en artig mask. Men en fantastisk upplevelse med en anka glömmer jag aldrig: En natt tog räven fyra ankor. Vi vaknade av oväsendet i stallet och rusade ut och skrämde bort den. Efter att ha konstaterat att ankorna var borta och letat efter dem i en timme fick vi lägga oss igen med sorg i våra hjärtan. Efter ytterligare en timme väckte min son Torkel mig. “Pappa, en anka ropar därute!” Vi sprang ut igen med ficklampor och hittade snart en av blåankorna “nedgrävd” i en rishög av räven och med ett stort uppfläkt sår i bröstskinnet. Jag desinficerade såret, sydde ihop det och pysslade om ankan efter bästa förmåga. Minsann om den inte kom sig, och redan efter en vecka började ankan värpa igen. Men tro inte vi blev närmare vänner för det!

Lite inspirerade av Leifs artikel om utegång året runt satte vi väggar och tak på höskrindan och kan nu använda den som flyttbar höhäck och vindskydd för fåren.

Hej igen du Åter-läsare! Här kommer nu sista delen av serien om biodling. Vi kommer huvudsakligen att behandla förberedelserna av bisamhället för vinterns strapatser. Det är min förhoppning att du på något sätt funnit det intressant att ta närmare del av bisamhällets fantastiska organisation och funktion i det stora biologiska samspelet. Har någon av er läsare kanske till och med börjat en nybörjarcirkel i biodling gläder det mig ännu mer. Är du redan aktiv biodlare hoppas jag att artiklarna kunnat inspirerar dig i ditt fortsatta biodlarliv.

I en rapport från SLU beskrivs hur man kan göra utegångsdrift med betesdjur till en lönsam affär. Metoderna påminner om hur man periodvis agerade fordomtida. Sättet är enkelt och baseras på att djur är tåliga, håller sig friskare och växer bättre till en lägre arbetsinsats om man håller dem ute jämfört med konventionell djurhållning med vinterstallning.

Gäss är intelligenta djur. I deras livslånga äktenskap är banden oerhört starka. Jag hade en gång ett praktfullt skånegåspar, en hane i 14-kilosklassen och en ca hälften så tung hona. De två var oskiljaktiga. Gick den ena ut ensam och förlorade den andra ur sikte ägnade de sig åt långa hälsningsceremonier under mycket kacklande och bugande, när de träffades igen. En kväll tidigt i maj glömde vi stänga stalldörren. Nästa morgon gick gåshanen ut ensam tillsammans med en höna med kycklingkull. Gåshonan höll på att kläcka och var kvar inomhus. En räv kom förbi och försökte knipa en stek. Gåshanen gick till motanfall och måste ha kämpat tappert: marken var full av rävhår. Oväsendet väckte mig, och när jag rusade ut vilt skrikande för att skrämma räven hade höna och kycklingar oskadda tagit sig in under ett uthus, medan gåsen svårt biten i halsen släpade sig mot lagården. Jag skötte hans sår och veterinären kom snabbt, men trots behandling fick hanen sårfeber och dog efter två dagar. Under denna tid låg han bredvid honan som under tiden kläckte ut gässlingarna. Men när hanen dött upphörde hon att bry sig om dem. Hon vägrade att äta och nästan att dricka och att gå ut. Ungarna gick hos henne och fick mat och vatten, men hon var helt ointresserad. Hon låg kvar otröstlig, trots att jag naturligtvis tagit bort den döde hanen. Honan dog själv efter nio dagar och hade då inte ätit sedan hanen dog. Hon måste ha sörjt ihjäl sig. Lyckligtvis överlevde alla hennes ungar.

Sköna maj välkommen. Ja, det är verkligen vad man som biodlare känner inför denna månad. Åter finns det möjlighet för bina att livnära sig av vad naturen ger och börja samla in ett överskott av honung.

Vi hade en gång en kalkontupp vid namn Gobble. Han råkade bli ensam överlevande i en flock daggamla kycklingar, köpta i maj. Jag hade nyligen opererats för diskbråck och var sängliggande. Kalkonkycklingen blev mitt speciella keldjur. I början sov han i mitt skägg och var ständigt i min närhet. Men snart blev han för stor för att ha inomhus och deporterades till lagården, inte utan protester från barnens sida. Fram till januari var Gobble en mycket trivsam kamrat som lekte med ungarna och betedde sig sympatiskt på alla sätt, bortsett från klattarna överallt. Men vid parningstidens ingång blev han helt omöjlig. Han försökte para sig med ungarna, särskilt när de hade sina röda jackor på sig. De lärde sig att slänga av sig jackorna, och tuppen behöll då jackan som god pris och försökte, ilsket gobblande, betäcka den. Vid ett tillfälle kom en god vän på besök i röd Saab. Tuppen flög upp på kylaren och vännen skrek förtvivlat på hjälp: ”Håkan, du får välja mellan kalkonen och mig”. När vi sedan skulle slakta Gobble i maj, då ingen i familjen längre stod ut med tuppens oförskämdheter, var han så morsk att det inte gick att hålla honom, utan jag var tvungen att skjuta honom. Han vägde nyslaktad 15,8 kilo.

Vi biodlare gör varje säsong saker, som är uppåt väggarna galet sett ur binas synvinkel. Men för det allra mesta brukar de kunna fixa till våra tokigheter. I vissa lägen måste binas situation påminna en hel del om Magnus Härenstams monolog: ”Verkmästaren i magen.” Har du hört den förstår du säkert vad jag menar!

En första gryning anas i öster, där en ensam stjärna punkterar det mörklila himlavalvet. Från bushen hörs en hyenas blodisande benknäckarskratt. De väldiga baobabträdens groteskt spretiga kronor blir allt tydligare i det snabbt ökande ljuset. Från den stora paraplyakacians krona några hundra meter från lägret startar en fruktansvärd avgrundssymfoni av skärrande rasslanden, skrällande kacklanden och infernaliska skrik; pärlhönsflockens morgonserenad, som jag hört den varje morgon senaste veckan. Mjuk värme och Afrikas dofter väcker mig ömsint och jag börjar spekulera över dagens utflykt: månne sahelantilopen äntligen ska visa sig? Men något är fel. När jag famlar efter ryggsäcken finner handen en bordslampa. Bordslampa i tältet? Inte finns det elström på massajstäppen? Jag far upp med ett ryck. Jag är inte på massajstäppen, jag ligger i min svenska säng och drömmer. Men pärlhönsens larmande helveteskackel fortsätter och i en blixtrande sekund har jag allt klart för mig: RÄV! Jag flyger ur sängen, snubblar nerför trappan och rusar naken som jag sovit ut i morgonkylan bort mot lagården. Mycket riktigt, runt lagårdsknuten slinker en lång, röd skugga iväg som det personifierade dåliga samvetet. Uppe från en stor björk fortsätter den vansinniga avgrundsserenaden. Än en gång har pärlhönsen varnat för rovdjur, och än en gång har jag tack vare dem hunnit rycka ut och driva bort hotet mot hönsgårdens innevånare.

-

Ska man odla sin egen mat kan man komma till den punkten att spaden inte räcker till. Då är frågan vilket hjälpmedel man ska skaffa sig; häst, jordfräs, traktor, oxe, hjulhacka, tvåhjulstraktor... ? Alla Återläsare är välkomna att berätta hur ni löst era behov av dragkraft på gården. Först ut är vår hästredskapsspecialist Lars-Göran som redogör lite för vad det innebär att ha en häst.

Spara några hönskycklingar i höst och se om du kan sälja äggen. Ett hundratal höns kan ge ett par tusenlappar i månaden utan att kräva mer än 20 minuters extra arbete om dagen. Det krävs inga särskilda investeringar och det är inte heller en större besättning än att hönsen kan ha ett naturligt och riktigt bra liv.

-

Förr i tiden när häst var den vanligaste dragkraften fanns i regel god tillgång även till mänsklig arbetskraft. Idag har vi nästan alltid helt andra förutsättningar. För att hinna med och vara konkurrensdugliga har vi bl a tagit hjälpmotor och hydraulik till hjälp i ”produktionsarbetet” med häst.

Lövtäkt är ett uråldrigt sätt att samla in vinterfoder på, sannolikt har man gjort det sedan bondestenålderns början för ungefär 6000 år sedan. Man samlade troligen in löv som vinterfoder tusentals år före det att man systematiskt började skörda hö. Följande lilla artikel kan ses som en introduktion till ämnet.

Året var 1956. Mina föräldrar flyttade från Gamla stan i Stockholm ut till gården Labbo, Tegelsmora socken i norra Uppland. De var bland föregångarna till ”grönavågarna” och startade upp med bl a 100 renrasiga pälstackor och bedrev lantbruk fram till dess jag med familj tog över i början på 70-talet. Det var ovanligt med större fårbesättningar på den tiden, de flesta bönderna bedrev mjölkproduktion. Vi fortsatte på den inslagna vägen med lamm- och nötproduktion. Det är alltid fördelaktigt att ur parasit- och betessynpunkt ha flera djurslag där man kan växla eller sambeta. Olika djurslag föredrar olika växter och under olika stadier. Sedan 1994 driver vi lantbruket enligt KRAV:s normer. En av våra tre söner, Erik med familj tog över gården –04 och fortsätter driften med 300 tackor och köttdjur och intensiv vallhundsverksamhet. Mitt första får klippte jag vid tolv års ålder med min far som lärare. Så småningom började vi tillsammans klippa får åt andra bönder, och till min glädje fortsätter mina två yngre söner, Erik och Johan, som tredje generationen fårklippare. Idag servar vi fårägare med klippning, klövvård och driver kurser i fårskötsel och klippning.

De flesta tuppar är stolta och morska, men det är inte alla man lär känna. Tre tuppar med tydligt utmejslade personligheter minns jag särskilt.

Kaniner vill, precis som vi, ha ett så fritt och naturligt liv som möjligt. För en kanin innebär det att kunna beta och gräva, ha hyfsat gott om plats samt inte vara ensam. De klassiska ”trekantsburarna” erbjuder inte mycket av detta, men vad finns det egentligen för alternativ?