-
Håkan Hallander
Jag har alltid upplevt ankorna som trivsamma, lite pratiga men opersonliga fåglar. Ingen enda anka har jag blivit nära vän med. De har “samtalat” artigt med mig, låtit sig matas och pysslas om, men aldrig släppt mig in på livet. De påminner om diplomater på party som belevat diskuterar dagshändelser bakom en artig mask.
Men en fantastisk upplevelse med en anka glömmer jag aldrig: En natt tog räven fyra ankor. Vi vaknade av oväsendet i stallet och rusade ut och skrämde bort den. Efter att ha konstaterat att ankorna var borta och letat efter dem i en timme fick vi lägga oss igen med sorg i våra hjärtan. Efter ytterligare en timme väckte min son Torkel mig. “Pappa, en anka ropar därute!” Vi sprang ut igen med ficklampor och hittade snart en av blåankorna “nedgrävd” i en rishög av räven och med ett stort uppfläkt sår i bröstskinnet. Jag desinficerade såret, sydde ihop det och pysslade om ankan efter bästa förmåga. Minsann om den inte kom sig, och redan efter en vecka började ankan värpa igen. Men tro inte vi blev närmare vänner för det!
Få tillgång till artikeln direkt genom att köpa den, eller hela tidningen i pappers-/nätversion.
Eller ett månadspass som ger tillgång till alla artiklar i 30 dagar(Om du är inloggad och köpt borde ha tillgång men ändå ser detta, prova att ladda om sidan ett par gånger. Om det inte hjälper, hör av dig så fixar vi det ; ) )
Fler delar i serien Husdjur till husbehov Fler artiklar av Håkan Hallander Fler artiklar i Åter 4/07
