Serie: Husdjur till husbehov
🔒 Människan och husdjuret
Hur många har inte drömt om egna djur? Tänk bara: att kunna gå ut och hämta sina egna, nyvärpta ägg till frukost. Att efter dagens slit och släp på jobbet stressa av med att stå och klia hushållsgrisen medan den sörplar i sig kvällsfodret! Glädjen och stoltheten över att kunna be hem vänner för att se på underbara små lamm, på killingars bocksprång och en färgprunkande lantrastupps kråmande bland bönorna!Och finns det något bättre för barnen än egna djur? Barnets lycka när det får ett alldeles eget ulligt, gulligt lamm, vars mjuka varma päls är som gjord för att borra in ansiktet i. Allt trevligt som man ska göra tillsammans när man håller på med djuren. Och abslout inte att glömma, all den goda maten som man kan producera själv, giftfri, nyttig och ”ekologisk” och naturnära så det bara sprutar om det. Djur att föda upp, att slakta, att äta, att leva med, att älska... Det är det som den här boken handlar om.
🔒 Att handskas med djur
Att människor som har bott i stad hela sitt liv och aldrig varit närmare en ko eller ett får än när de håller i mjölkpaketet eller lammkotletten inte kan handskas med djur är inte så konstigt. Men det är inte märkligare att hantera djur än att hantera barn. Det gäller bara att följa vissa grundprinciper. Det viktigaste är att man är konsekvent.
🔒 Byggnader
Vid rationell djurhållning är byggnaderna en av de tyngsta posterna bland kostnaderna. Men om man bara skall hålla ett par höns eller några får vållar detta sällan några problem. Vid de flesta torp och gårdar finns uthus som kan användas med större eller mindre förbättringar. Oftast kan man göra dessa förbättringar själv.
🔒 Stängsel
En mycket viktig förutsättning för all djurhållning är lämpliga stängsel. Dåliga och undermåliga stängsel resulterar förr eller senare, vanligen förr, i att djuren går ut och ställer till problem. Enligt lagen om ”tingens maximala förargelse” händer sådant förstås nästan alltid när man själv har som sämst tid att ta itu med de utsprungna djuren. Bortsett från det obehag och onödiga extraarbete som det innebär att försöka få in djuren igen, kan utbrytningen föra med sig dryga kostnader för djurägaren. Denne är nämligen alltid ansvarig för vad djuren ställer till med.
🔒 Bete, foder, vatten
En av fördelarna med husdjursskötsel i liten skala är att smärre naturresurser som annars ligger outnyttjade kan komma till användning. Små beteshagar kan föda några getter, får eller en hushållsko. Dikesrenar, små åkerlappar och liknande småmarker kan användas för höproduktion. Lövträd som asp, sälg, ask, lind, pil med flera kan hamlas (beskäras) för att få löv till foder.
🔒 Ansvar, handel och ekonomi
Djurhållning innebär ansvar för andra levande varelser. Det postiva i känslokontakten med djuret har redan diskuterats. Men att vara bunden av djur kan ibland också kännas negativt. Morgon och kväll skall djuren ha mat och passning, helgdag som söckendag, inte ens julafton eller under semestern slipper man ifrån problemen. Gäller det större djur, t ex en hushållsko, är arbetet också tungt: höbalar skall släpas ner från löftet, gödsel skall skyfflas bort och köras ut, också i rykande snöstorm, det skall mjölkas och ryktas och vattnas.
🔒 Ärftlighetslära och lantraser
Arvet styrs av arvsanlag, gener, som via könsceller från de båda föräldrarna förs vidare till den nya individen – avkomman. Genom generna påverkas avkommans utveckling och egenskaper. Det finns ett mycket stort antal gener och dessa är olika från art till art och från individ till individ.
🔒 Nötkreatur del 1
Vi hade på sjuttiotalet en underbar vitfjällko som hette Lilja, en fantastisk ko som alltid hälsade när vi kom in i lagården, som glatt råmande och med svansen i vädret kom springande i full fart när vi lockade på henne på betet.
Men hon var också mycket egensinnig. Hon hade hela sitt liv fungerat som diko och vägrade att låta sig mjölkas annat än av sin egen kalv. Dessa kalvar skötte hon om exemplariskt, och de blev alltid stora och betalade sig bra.Tillsammans med mina övriga kor gick Lilja om sommaren på ett bete en sex, sju kilometer hemifrån. Ibland blev hon sällskapssjuk och ville bli kelad med. Då bröt hon sig ut och tog vanligen med sig de andra fyra fjällkorna, ibland också en del av biffkorna, och gick raka vägen hem. Väl hemma ställde hon sig utanför lagården och råmade, tills vi kom ner och kliade henne på halsen och vid svansroten. Då var hon belåten och kunde följa oss tillbaka till betet, där hon sedan snällt höll sig i dagar, veckor eller kanske månader tills hon fick ett nytt anfall av sällskapssjuka och gick hem igen. Det var den finaste ko jag lärt känna, och det var fruktansvärt att till sist tvingas sälja henne. Hon finns för resten förevigad på innerpärmen i Svenska Lantraser.
🔒 Nötkreatur del 2
I förra numret behandlades olika raser, införskaffning av hushållsko, samt mjölkning.
🔒 Svin
Jag var åtta år och på besök på en stor gård där jag gick på upptäcktsfärd. Gårdens galt låg ute i sin stora rastgård och gonade sig mot en östervägg i sommarmorgonens solgass. Mitt i rastgården låg några stora brödkanter som galten tydligen hade ratat. Jag stod utanför stänget och beundrade det jättelika och som jag trodde klumpiga djuret.Plötsligt dök det upp en brunråtta som försiktigt snirklade sig över rastplatsen mot brödet. Galten låg stilla på sidan, till synes lugn och opåverkad, men jag såg att han hade öppnat ögonen.När råttan var mitt i rastgården for galten upp och med ett par blixtsnabba språng var han i fatt råttan som försökte fly genom att tvärvända och springa mellan galtens ben. Galten vände på fläcken, högg råttan och slafs, slafs, så var råttan söndertuggad och uppäten. Det hela tog bara ett par sekunder, och det som berörde mig starkast var att råttan inte ens hann pipa, innan den väldige galten hade bitit ihjäl den.
🔒 Får
Vi skaffade höns redan året efter vi flyttat ut på landet 1964, och två år senare får. Det blev tre gutefår, eftersom vi visste att rasen var svårt hotad. Baggen döpte jag till Teofractes (= en del av gud) och min då knappt fyraåriga dotter Kristina döpte tackorna till Snövit och Jansväg. Tyvärr dog baggen redan tvåårig genom en olyckshändelse och ersattes av Tor (bilden ovan). Dessa tre blev i sanning familjemedlemmar. Ungarna lekte med dem dagligen, ledde runt särskilt Tor, matade dem, t o m kammade dem. Tor lät sig nådigt ridas på, vilket mycket imponerade på ungarnas vänner. Under de åtta år vi hade honom stångades han aldrig eller var till annat besvär, och alltså exceptionellt snäll.Jansväg var en högst egensinnig tacka. Hon kunde gå ut ur nästan vilken hage som helst om hon ville, var alltid kelen mot ungarna och ibland mot mig, men synnerligen misstänksam mot främlingar. En gång när hon hade ganska små lamm kom en schäfer och ville leka med lammen. Jansväg anföll direkt, fick hornen i sidan på hunden och lyfte och kastade den nästan två meter. Tjutande och med svansen mellan benen rusade hunden tillbaka till sin mycket skamsna husse. Jansväg blev vår äldsta tacka någonsin, nästan sexton år, när hon plötsligt dog en natt, mycket sörjd.
🔒 Getter
En av de stora fördelarna med att ha djur är att man kommer i närmare kontakt med sina grannar. Många gånger hade våra grannar passat våra djur, när vi rest bort. När de därför en gång själva skulle iväg var det med glädje som jag åtog mig att passa deras djur och vattna deras krukväxter.En morgon var min då femåriga pojke med. Jag hade släppt ut geten, som var mycket tillgänglig och följde människor som en hund, och skulle börja fodra hönsen. Medan jag förberedde fodret bad jag grabben gå ner till brevlådan för att som pappas duktiga hjälpreda hämta posten. Glädjestrålande över det betydelsefulla uppdraget rusade han i väg. Geten såg detta som ett lyckat skämt och skuttade glatt efter.Plöstligt hörde jag vilda hojtanden, och gallskrikande kallade pojken på min uppmärksamhet. När jag skyndade till fick jag se en märklig syn som faktiskt var så komisk att jag inte kunde låta bli att gapskratta. Pojken stod gråtande och höll posten i ena handen så högt över huvudet kan kunde. Framför honom stod geten med framklövarna på hans axlar. Med den andra knutna handen fäktade han desperat mot geten, som utan att bekommas av knytnäven eller skriken förnöjt mumsade på vad den kunde roffa åt sig av räkningar, tidningar och brev...
🔒 Kaniner
Kaniner är ett svårt misskänt djur i husbehovssammanhang. Antingen förökar de sig för mycket, eller också är de för söta i köttet. Våra första gotlandskaniner hade vi otur med. Honan vägrade kännas vid hanen, något mycket ovanligt i kaninsammanhang. Efter det jag fått en ny hane blev det annan fart på det hela, och den då ettåriga kaninhonan, (på bilden ovan) började spruta ungar helt i stil med kaniners rykte.
🔒 Pärlhöns
En första gryning anas i öster, där en ensam stjärna punkterar det mörklila himlavalvet. Från bushen hörs en hyenas blodisande benknäckarskratt. De väldiga baobabträdens groteskt spretiga kronor blir allt tydligare i det snabbt ökande ljuset. Från den stora paraplyakacians krona några hundra meter från lägret startar en fruktansvärd avgrundssymfoni av skärrande rasslanden, skrällande kacklanden och infernaliska skrik; pärlhönsflockens morgonserenad, som jag hört den varje morgon senaste veckan. Mjuk värme och Afrikas dofter väcker mig ömsint och jag börjar spekulera över dagens utflykt: månne sahelantilopen äntligen ska visa sig?Men något är fel. När jag famlar efter ryggsäcken finner handen en bordslampa. Bordslampa i tältet? Inte finns det elström på massajstäppen? Jag far upp med ett ryck. Jag är inte på massajstäppen, jag ligger i min svenska säng och drömmer.Men pärlhönsens larmande helveteskackel fortsätter och i en blixtrande sekund har jag allt klart för mig: RÄV! Jag flyger ur sängen, snubblar nerför trappan och rusar naken som jag sovit ut i morgonkylan bort mot lagården. Mycket riktigt, runt lagårdsknuten slinker en lång, röd skugga iväg som det personifierade dåliga samvetet. Uppe från en stor björk fortsätter den vansinniga avgrundsserenaden. Än en gång har pärlhönsen varnat för rovdjur, och än en gång har jag tack vare dem hunnit rycka ut och driva bort hotet mot hönsgårdens innevånare.
🔒 Kalkoner
Vi hade en gång en kalkontupp vid namn Gobble. Han råkade bli ensam överlevande i en flock daggamla kycklingar, köpta i maj. Jag hade nyligen opererats för diskbråck och var sängliggande. Kalkonkycklingen blev mitt speciella keldjur. I början sov han i mitt skägg och var ständigt i min närhet. Men snart blev han för stor för att ha inomhus och deporterades till lagården, inte utan protester från barnens sida. Fram till januari var Gobble en mycket trivsam kamrat som lekte med ungarna och betedde sig sympatiskt på alla sätt, bortsett från klattarna överallt.Men vid parningstidens ingång blev han helt omöjlig. Han försökte para sig med ungarna, särskilt när de hade sina röda jackor på sig. De lärde sig att slänga av sig jackorna, och tuppen behöll då jackan som god pris och försökte, ilsket gobblande, betäcka den. Vid ett tillfälle kom en god vän på besök i röd Saab. Tuppen flög upp på kylaren och vännen skrek förtvivlat på hjälp: ”Håkan, du får välja mellan kalkonen och mig”.När vi sedan skulle slakta Gobble i maj, då ingen i familjen längre stod ut med tuppens oförskämdheter, var han så morsk att det inte gick att hålla honom, utan jag var tvungen att skjuta honom. Han vägde nyslaktad 15,8 kilo.
🔒 Gäss
Gäss är intelligenta djur. I deras livslånga äktenskap är banden oerhört starka. Jag hade en gång ett praktfullt skånegåspar, en hane i 14-kilosklassen och en ca hälften så tung hona. De två var oskiljaktiga. Gick den ena ut ensam och förlorade den andra ur sikte ägnade de sig åt långa hälsningsceremonier under mycket kacklande och bugande, när de träffades igen.En kväll tidigt i maj glömde vi stänga stalldörren. Nästa morgon gick gåshanen ut ensam tillsammans med en höna med kycklingkull. Gåshonan höll på att kläcka och var kvar inomhus. En räv kom förbi och försökte knipa en stek. Gåshanen gick till motanfall och måste ha kämpat tappert: marken var full av rävhår. Oväsendet väckte mig, och när jag rusade ut vilt skrikande för att skrämma räven hade höna och kycklingar oskadda tagit sig in under ett uthus, medan gåsen svårt biten i halsen släpade sig mot lagården. Jag skötte hans sår och veterinären kom snabbt, men trots behandling fick hanen sårfeber och dog efter två dagar.Under denna tid låg han bredvid honan som under tiden kläckte ut gässlingarna. Men när hanen dött upphörde hon att bry sig om dem. Hon vägrade att äta och nästan att dricka och att gå ut. Ungarna gick hos henne och fick mat och vatten, men hon var helt ointresserad. Hon låg kvar otröstlig, trots att jag naturligtvis tagit bort den döde hanen. Honan dog själv efter nio dagar och hade då inte ätit sedan hanen dog. Hon måste ha sörjt ihjäl sig. Lyckligtvis överlevde alla hennes ungar.
🔒 Ankor
Jag har alltid upplevt ankorna som trivsamma, lite pratiga men opersonliga fåglar. Ingen enda anka har jag blivit nära vän med. De har “samtalat” artigt med mig, låtit sig matas och pysslas om, men aldrig släppt mig in på livet. De påminner om diplomater på party som belevat diskuterar dagshändelser bakom en artig mask.Men en fantastisk upplevelse med en anka glömmer jag aldrig: En natt tog räven fyra ankor. Vi vaknade av oväsendet i stallet och rusade ut och skrämde bort den. Efter att ha konstaterat att ankorna var borta och letat efter dem i en timme fick vi lägga oss igen med sorg i våra hjärtan. Efter ytterligare en timme väckte min son Torkel mig. “Pappa, en anka ropar därute!” Vi sprang ut igen med ficklampor och hittade snart en av blåankorna “nedgrävd” i en rishög av räven och med ett stort uppfläkt sår i bröstskinnet. Jag desinficerade såret, sydde ihop det och pysslade om ankan efter bästa förmåga. Minsann om den inte kom sig, och redan efter en vecka började ankan värpa igen. Men tro inte vi blev närmare vänner för det!
🔒 Myskankor
Myskankan är ett ganska okänt husdjur. Den har en rad mycket goda egenskaper men är mycket styvmoderligt behandlad i svensk litteratur. Då den förtjänar att odlas i mycket större utsträckning än vad nu är fallet, tycker jag den är värd att behandlas utförligare än övriga husdjur, om vilka man kan läsa i varje svensk husdjurslära.
🔒 Duvor
En junidag när vi satt och åt hörde vi skrapande och kooanden från hallen. Det visade sig vara en stor, blåvit krävduva som marscherade omkring och spelade. Varifrån den kommit fick vi aldrig reda på, men den annekterade vårt hus och blev omgående familjemedlem, döpt till Fredrik.Fredrik vande sig vid att gå ut och in i huset, det var ju sommar och öppet. Han kom flygande och satte sig på huvudet eller axeln på någon av oss, eller ibland på gäster till deras stora skräck och förvåning. På morgnarna gick han runt på gårdsplanen och spelade med krävan uppblåst som en hårt snörd fullbystad dam från sekelskiftet. Vi kunde inte låta Fredrik vara ensam, så snabbt fick vi fram ett par honduvor av enkel härkomst, infångade i Malmö av hälsovårdsnämnden. Jag vill inte påstå att det blev någon storproduktion. Fyra ungar fick vi, av vilka vi åt upp två, de andra bara försvann tillsammans med sina mödrar. Fredrik stannade troget kvar ett par månader. Men när tröskningen började försvann han plötsligt. Grannen meddelade att han var där, och att han tillsammans med andra “tasaduvor” gick på åkerns spillsäd. På senhösten försvann han helt. Kanske hade han flugit hem igen. Hans uppenbarelse och spel var en trivsam del av livet och vi saknade honom en hel del, men klattarna överallt på golven, borden och ibland i håret saknade vi inte.
🔒 Att ta in en bisvärm
Jag fann en gång en stor bisvärm som landat på ett fält och satt där som ett litet svartbrunt berg. Det var eftermiddag en midsommarafton och jag var på väg till fest. Men jag tyckte det var synd att inte ta vara på svärmen, så jag sopade försiktigt upp den i en kartong jag hade i bilen. Under detta arbete var det flera bin som fastnade i mina ulliga frottéstrumpor, och därför fick jag rätt många stick, säkert fler än tio, i anklarna. Jag hade haft bin i många år och fäste mig inte vid sticken. Det hände inte någonting på festen förrän jag började dansa. Efter en fyra, fem danser började vristerna svullna, och efter ytterligare någon halvtimme var fötterna som fotbollar och jag tvingades avbryta hamboskuttandet och valsandet. När jag sedan suttit stilla i ett par timmar hade svullnaden lagt sig och nästa dag var fötterna som vanligt. Jag hade inget som helst besvär av smärta, endast av att fötterna blev oformliga. Bisvärmen klarade festnatten fint i sin kartong och fick nästa dag en egen kupa. Den gav mig sedan under flera år goda honungsskördar.