Arkiv: Artiklar

-

Boken ”Nybyggares dagliga leverne” handlar om en familj med tre barn som fått en markbit ovanför Vilhelmina i Södra Lappmarken. En kväll i mitten av 1800-talet kommer de roendes och gåendes fram till stället vid sjön, med sina två kor, tre tackor och några enkla redskap. Första natten bor de under en gran, men redan nästa dag börjar arbetet med att bygga upp en gård. Vi får sedan följa familjen under sju år, hur de dag för dag kämpar för att överleva och få rätsida på sitt nya fria liv som nybyggare. Föräldrarna är väldigt kunniga och boken redogör i detalj hur de jagar, fiskar, tar tillvara maten och bygger och snickrar.

-

Hur man gör hårdost och syrad färskost har tagits upp i tidigare nummer av Åter, men nu har turen kommit till mögelostarna. Att kunna bjuda på gårdens egen mögelost är en spännande lyx utöver det vanliga.

Ibland behöver man virke av särskilt hög kvalitet och med bra motståndskraft mot röta. Genom att ta fram tjärtallar kan man få ett virke som är naturligt impregnerat. ”Fetved” är ett kådrikt virke med hög densitet samt med hög andel av pinosylvin och hartssyror som är röthämmande och hydrofoba d.v.s. stöter bort vatten.

En handhyvlad yta är helt slät, samtidigt som den är levande och har mer karaktär än en putsad yta. Att handhyveln, till skillnad från slipmaskinen, dessutom är tyst och dammfri, inte drar någon el och går att justera och reparera gör den till det självklara valet för självhushållaren som snickrar till hemmet.

Förr i tiden när häst var den vanligaste dragkraften fanns i regel god tillgång även till mänsklig arbetskraft. Idag har vi nästan alltid helt andra förutsättningar. För att hinna med och vara konkurrensdugliga har vi bl a tagit hjälpmotor och hydraulik till hjälp i ”produktionsarbetet” med häst.

Lövtäkt är ett uråldrigt sätt att samla in vinterfoder på, sannolikt har man gjort det sedan bondestenålderns början för ungefär 6000 år sedan. Man samlade troligen in löv som vinterfoder tusentals år före det att man systematiskt började skörda hö. Följande lilla artikel kan ses som en introduktion till ämnet.

Året var 1956. Mina föräldrar flyttade från Gamla stan i Stockholm ut till gården Labbo, Tegelsmora socken i norra Uppland. De var bland föregångarna till ”grönavågarna” och startade upp med bl a 100 renrasiga pälstackor och bedrev lantbruk fram till dess jag med familj tog över i början på 70-talet. Det var ovanligt med större fårbesättningar på den tiden, de flesta bönderna bedrev mjölkproduktion. Vi fortsatte på den inslagna vägen med lamm- och nötproduktion. Det är alltid fördelaktigt att ur parasit- och betessynpunkt ha flera djurslag där man kan växla eller sambeta. Olika djurslag föredrar olika växter och under olika stadier. Sedan 1994 driver vi lantbruket enligt KRAV:s normer. En av våra tre söner, Erik med familj tog över gården –04 och fortsätter driften med 300 tackor och köttdjur och intensiv vallhundsverksamhet. Mitt första får klippte jag vid tolv års ålder med min far som lärare. Så småningom började vi tillsammans klippa får åt andra bönder, och till min glädje fortsätter mina två yngre söner, Erik och Johan, som tredje generationen fårklippare. Idag servar vi fårägare med klippning, klövvård och driver kurser i fårskötsel och klippning.

Är man bara det allra minsta sömnadskunnig, så kan man göra sin egen sjal. En långsjal är ju inget annat än ett långsmalt tygstycke som man bara fållar runt om. En ringsjal eller fyrkantsjal kräver lite mer sömnad, men det är inte så särskilt svårt.

De flesta tuppar är stolta och morska, men det är inte alla man lär känna. Tre tuppar med tydligt utmejslade personligheter minns jag särskilt.

-

-

Grönland 864 heter en liten trelängad skånegård, som ligger i skuggan av den lilla Grönlandåsen ovanpå den mera kända Romeleåsen i Skåne. Det är en idyllisk liten vitkalkad gård med vasstak och rött korsvirke. Den har dock inte alltid sett lika idyllisk ut. När vi kom hit första gången våren 2003 var den snarare rivningsfärdig. Det tyckte åtminstone alla utom vi.

Sparris har alltid betraktats som något exklusivt. Den användes tidigt som kulturväxt vid Medelhavets stränder. Att den överlevde krig och folkvandringar kan vi tacka klosterträdgårdarna för och senare herresätena. Sparris är och har alltid varit en läckerhet för dem som haft råd att köpa eller förmågan att odla själv. Ändå är det en tacksam växt att odla, om man har lite tålamod och inte är rädd för ogräs.

Nu är det vinter och kallt, men snart kommer våren och då är det dags att anlägga äppleträdgården. Men det är nu planering av vårens aktiviteter måste ske.

För den som äger egen skog eller kan komma över timmer till rätt pris kan det vara en lönsam affär att själv förädla sitt eget virke. Genom att ”bara” såga isär sina stockar till plankor och bräder ökas kubikmeterpriset dramatiskt. Om man sedan förädlar virket ytterligare finns det naturligtvis ännu mer att tjäna.

Bruket av fiskskinn har haft en lång tradition i samhällen längst älvar, floder och kuster runt om i världen. I artfattiga områden blev fiskskinn betraktat som ett nyttigt och användbart material. I dag har intresset för att ta tillvara fiskskinn, en outnyttjad restprodukt, åter väckts och många plagg och andra föremål tillverkas av skinnen.

I vedboden har man ju oftast utetemperatur och utefuktighet och det är alltid en fördel om veden lagras inomhus en tid innan den ska eldas. Ju torrare ved desto bättre verkningsgrad och desto mindre problem med sot och tjära i skorsten. Jag har tillverkat ett antal stapelbara ”vedhämtare” så att jag kan ha ett stort vedlager inne och alltid använda det torraste.

Kanske kommer du till ett hus med vedspis och du har aldrig eldat förut. Här följer några råd till nybörjare.

När jag väntade mitt första barn gjorde jag som alla andra. Jag köpte en barnvagn. Ja, jag köpte faktiskt två. I flera månader stod de där vagnarna i lägenheten, fint bäddade och skinande. Så föddes vår lille son och vi lärde oss två saker. Ett: Alla barn gillar inte att ligga i vagn. Två: Det är jättebökigt att ta sig omkring på stan med en barnvagn. För att inte tala om att fälla upp och ihop och få in den i bilen. Då läste jag av en händelse om bärsjalar på nätet och efter att ha provat själv blev jag fast.

Kaniner vill, precis som vi, ha ett så fritt och naturligt liv som möjligt. För en kanin innebär det att kunna beta och gräva, ha hyfsat gott om plats samt inte vara ensam. De klassiska ”trekantsburarna” erbjuder inte mycket av detta, men vad finns det egentligen för alternativ?

På en annan plats i denna tidning finns återgivet kapitlet om kaniner ur Håkan Hallanders bok ”Husdjur till husbehov”. Jag vill gärna komplettera hans artikel med mina erfarenheter och tillfoga senare tillkomna bestämmelser som rör kaninhållning. Jag avslutar med att ge exempel på hur man anrättar en god och närande maträtt av en kanin.

Angorakaninen ger 4 ggr mer ull än fåret per kilo kroppsvikt! Och vilken ull! Angoraullen liknar ingen annan ull p.g.a. dess otroliga mjuka känsla och den sticks inte. Man kan ha ett angoraplagg direkt mot huden! För de som inte har betesmarker är detta ett lyckat alternativ till andra ullproducerande djur.

Att tillgången på kaniner inte varit stor för allmogen i Sverige märks bland annat på att det är svårt att hitta uppgifter om användning av kaninskinn. Däremot har man använt harskinn, och då framförallt vinterharens vita varma päls.

Kaninskinnet måste torkas, saltas eller frysas innan pälsskinnet bereds. Salta rikligt och låt det ligga i en vecka eller stoppa det i frysen något dygn. Frysta skinn tinas i saltvatten. Eller spika upp och torka det.

Mot kaninhållning kan man invända att det är mer jobb per kilo kött än för uppfödning av t ex lamm eller nöt. Samtidigt är nog kaniner det perfekta nybörjardjuret för blivande självförsörjare. Inte bara för att man på små ytor och med enkla medel kan ordna eget bete, hö och kraftfoder, utan även för att kaniner faktiskt är som stora djur, fast små och lätthanterliga. När man kan slakta kaniner är steget inte särskilt långt till lamm och sedan grisar. När man kan bereda sina kaninskinn så kan man även bereda sina framtida fårskinn. Kaninskinnen är bara lite mindre och det är inte lika stor skada skedd om man misslyckas med några stycken. En bonus är förstås att kaninskinn är det absolut mjukaste och skönaste som finns. Inget går upp emot att ge sitt lilla barn en pläd eller ett par tofflor av kaninskinn.

Kaniner är ett svårt misskänt djur i husbehovssammanhang. Antingen förökar de sig för mycket, eller också är de för söta i köttet. Våra första gotlandskaniner hade vi otur med. Honan vägrade kännas vid hanen, något mycket ovanligt i kaninsammanhang. Efter det jag fått en ny hane blev det annan fart på det hela, och den då ettåriga kaninhonan (på bilden ovan) började spruta ungar helt i stil med kaniners rykte.

-

Det är väl en härlig känsla när jordkällaren doftar gott av alla grönsakerna som väntar? Men fortfarande kan man plocka färska saker till matlagningen.