Ledare 1-06

-

Petter Bergström

–

Gudhem, 1:a feb 2006

Vägen är målet

Egentligen känns det som det nya året börjar först nu. Nu när solen tittar fram i bland, smälter lite snö på taken och är varm i ansiktet. Då vet man att snart drar det igång igen och det är ju sannerligen tur att energin rinner till i kroppen på en när de första vårstrålarna värmer, för man har ju så himla mycket planer och idéer.

I år hoppas vi hinna fortsätta laga ladugårdstaket och några andra tak, bygga upp en rasad vägg i en av jordkällarna, gräva några diken här och där, anlägga en rotzon, få igång korgpil-, sparris-, jordgubbs- och örtodlingarna, gräva ut och gjuta grund för växthuset, göra klart snickarboden, kalkputsa ladugården in- och utvändigt, röja bråte i några uthus, bygga färdigt köket och grovköket, renovera de gamla fruktträden och sätta skydd runt de nya, gräva ner jordrör till kallskafferiet, sätta in fönster i matrummet, isolera vinden, dra in vatten i huset och kanske även ladugården, hägna de två sista hagarna, sätta ut kräftor i bäcken och fler regnbågar i dammen och skaffa några blåankor. -Förutom de vanliga sysslorna med ved, äggförsäljning, odlingar, djur, skörd, höbärgning, slakt, mm.

Man hinner i och för sig mer än man tror, men ibland blir det jäktigt och då kan jag komma på mig själv med att tänka något så dumt som att: ”blir man aldrig klar någon gång?”. Som om någon tvingade oss att göra allt detta som vi tycker är så roligt.

Jag hörde en historia om en turist som var på semester i ett litet kustsamhälle. Nere vid vattnet fick han syn på en fiskare som som satt på en sten, rökte pipa och tittade ut över havet. Varför är du inte ute och fiskar? Frågade turisten. -Jag fick så mycket i går att jag inte behöver fiska något på ett par dar, sa fiskaren. Turisten blev bestört och undrade varför fiskaren inte passade på att fiska mer! -Om du ligger i några år kan du ju köpa en till fiskebåt och skaffa en anställd. Och sedan fler båtar och fler anställda och till slut behöver du inte jobba själv utan kan bara sitta här och titta ut över havet och njuta. -Men det gör jag ju redan, sa fiskaren. Turisten gick därifrån och kände sig lite ledsen, för han hade alltid trott att man först måste jobba hårt för att få det man vill.

Jag känner mig träffad av den poängen ibland. Vi har ju alla olika drömmar och idéer om Det Goda Livet, och det finns nog inga som är så på gång att förverkliga dem som Åters läsare. Ett strävande folk med höga ideal, beredda att slita hårt för att sedan få sitt lugna liv med tid för njutning och reflektion. Turister eller fiskare? Visst är det stimulerande att få arbeta med att skapa sitt lilla paradis, men är vi närvarande i nuet eller ligger våra tankar hela tiden steget före? Känns det OK att paradiset aldrig blir riktigt ”färdigt”? (och skulle det bli det, så är det kanske först när barnen flyttat hemifrån och vi står ensamma kvar med ryggvärk). Njuter vi verkligen av att vägen är så vacker i sig eller gläds vi bara åt det härliga som vi tror att den leder fram till?

I det lilla torp vi tidigare bodde levde vi rätt spartanskt och hade en smidig liten väl fungerande självhushållning som kunde skötas med vänsterhanden på ett par timmar om dagen i genomsnitt. Det var skönt att ha det så och kunna fokusera på våra alldeles nya barn. Vi valde sedan att börja om från början på en stor och väldigt vacker men gammal gård i dåligt skick. Och ja, det är mycket jobb och strävan, det är långa listor som ska rappas av och nuet kommer ofta på efterkälken. Men vi har alltid tagit oss mycket tid med barnen, och jag märker att de utgör en trygg och fast punkt i nuet för oss. Titt som tätt avbryter de arbetet på gården och vill ha hjälp och uppmärksamhet. Hade det varit någon annans ungar hade man kanske blivit irriterad, men nu blir man (oftast) inte det, utan bara varm och lycklig när en ljuvlig liten gestalt plötsligt står brevid en och pratar och man får en liten kall hand i sin stora varma. Deras små liv är ju bara här och nu och är inte jag också det så är jag ju inte med dem. Det är bara att släppa det spännande projektet man håller på med och landa en stund på jorden, tacka och ta emot. Jag har märkt att om jag inte ser dem på en stund får jag ett starkt sug att ta en paus och gå och prata lite med dem eller bara stå och smygtitta på deras lek en stund. Det hjälper mig att släppa fokuseringen på att bli färdig med det jag håller på med och istället njuta av arbetet. Njuta av att jag står här och snickrar, solen skiner och snön gnistrar, mina barn har roligt nere vid bäcken och deras mamma pysslar med något i närheten. Att allt är så vackert och att vi egentligen har väldigt gott om tid.

/Petter

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!