Ledare
-
Petter Bergström
–
En somrig grusväg
Precis nu slår björkarna ut här. Jag följde just barnen en bit på väg till skolan, de hade sandaler på sig och grusvägen var så där somrig som en grusväg kan vara. Våren har tvekat hela april, men nu har vi grillat några gånger när vi eldat ris i hagarna och det brukar vara ett säkert vårtecken. Om en stund ska vi se över stängslet i vårhagen och sedan släppa fåren på det nya späda gräset. Just i dessa dagar, efter de första vitsipporna men innan hägg, när gräset plötsligt spränger fram, löven spricker ut och när kvällssolen börjar bli riktigt röd, då är det extra lätt att man plötsligt råkar märka hur vackert ett landskap egentligen kan vara.
Det kan ske vilken årstid som helst egentligen; en liten slöja dras plötsligt undan och man får se att allting skimrar. Jag minns särskilt förra midsommarafton. Gudhemsborna firar midsommar tillsammans med en grannby och man möts i skogen halvvägs. Så vi packade barn, sittskinn och matkorgar på cyklarna och trampade iväg genom en svensk sommar som var som tagen ur en dröm. Den smala lilla grusvägen ringlade sig upp och ner i kringlande krogar, förbi små torpstugor med små små åkerlappar, över bäckar och runt små kullar. Beteshagarna var små och kuperade, omringade av nogsamt lagda stenmurar. Alla hagar hade inslag av björk eller enebuskar och en del stora ekar som gav skugga åt de får och kor som betade i hagarna. I stengärdesgården som löpte längs vägen växte körsbärsträd som hängde ut över oss och skuggade för den varma midsommarsolen som nu stod mitt på himlen. Det var så vackert, så vackert att det värkte i mig. Jag tänkte på vilken lycka det är att så mycket av vårt vackra landskap ändå finns kvar, när nu städer, köpcentran och industriområden flyter ut och täcker mer och mer av marken med asfalt och betong.
Plötsligt kom vi in i en gammal granskog, och även här i det svala och lite trollska mörkret löpte vackra mossbelupna stenmurar. Vi såg rester av små husgrunder och grusvägen som nu blivit en stig, ledde snart in i en ekskog där solen strilade ljusgrönt genom det skira bladverket högt däruppe. Den gamla festplatsen låg i en naturligt formad amfiteater mitt i den mäktiga ekskogen. I kraterns mitt stod en enormt stor, knotig gammal ek och förstärkte känslan av att vi nog höll till på en gammal offerplats.
Då, som nu, kändes landskapet så väldigt påtagligt och jag kunde inte låta bli att tänka på de människor som genom tiderna både anpassat sig till och format naturen här. De som odlat och skördat, låtit beta och röjt, byggt och grävt, tagit ved och virke. På dessa grusvägar och stigar har de gått, kanske i sandaler men antagligen barfota eller i slitna kängor. Kanske är det 30-40 generationer som har lagt ner sin själ i dessa marker och kanske har en slöja ibland dragits undan deras ögon och de har blivit ståendes, beundrande allt det vackra, och tänkt att det här är mitt hem, mitt liv, en del av mig.
Nu är det vår tur att ta över. För vi förvaltar ju alla en bit landskap, även om vi låter någon annan sköta den genom att vi köper anonyma varor på affären, eller om vi försöker handla lokalproducerat och ekologiskt. Men det är många nu som väljer att försöka sköta sin plats på jorden själva, som folk gjorde förr. Visst har mycket kunskap försvunnit nu när ett par tre generationer stått vid löpande bandet och suttit bakom skrivbord och visst har mycket av kulturlandskapet blivit parkeringsplatser eller införlivats i industrijordbruket, men vi har fortfarande ett rejält arv att inkassera. Hundratals, ja tusen år av självhushållning har format ett landskap som kan ge oss vad vi behöver. Det finns också fortfarande kunskap om hur landskapet ska skötas och om vi blandar den med lite lagom mycket av det bästa från vår tid så kommer även vi att hitta ett bra sätt att leva av naturen.
Varsågoda: ett nytt nummer av Åter, med gammal och ny kunskap. För i år är det extra många ovana fötter som ska treva sig fram på somriga grusvägar.
/Petter
Tidningsversionen Klicka här för att läsa!
Fler artiklar av Petter Bergström
