Ledare 3-06

-

Petter Bergström

–

Skördetid igen

Nu börjar skördetiden – igen. Och trots att den återkommer varje år känns det omvälvande och stort när den drar i gång. Överallt skördemogna grönsaker, rotfrukter, bär och frukt som ska plockas och tas om hand. Köket belamras av korgar, bunkar och burkar och vi springer fram och tillbaks som myror och hämtar, ansar, hackar och skär. Barnen är med lite här och där och plockar, äter och grejar och det blir onekligen en särskild stämning på gården. Lite kaosigt, men upplivat och festligt, mer för varje korg som kommer innanför köksdörren, för varje glasburk som kokas in och varje lår som fylls i jordkällaren.

Det är svårt nu att tänka sig livet i den kalla gnistrande vintern. De mörka morgnarna, det lugna tempot och den ständiga värmen från vedspisen. Att jobba några timmar i skogen och med veden innan det mörknar igen, vid tre-fyra på eftermiddagen. Kanske snickra lite inne eller stoppa raggsockar. Vintern känns som en annan värld, nu när man ilar runt i shorts och försöker hinna ta till vara på allt det goda man odlat under sommaren. Men så kommer första frostnatten och nästa dag är det plötsligt höst. Träden har blivit eldfärgade och luften högre, tankarna är klarare och morgnarna vackert kyliga och doftar jord. Det är då fortfarande en del kvar som ska skördas av rotfrukter, vitkål och sena äpplen. Potatisen är kanske också kvar i jorden, men det är ändå en ny epok. Med nya sysslor och en annan stämning. Fastän färgad av en stilla bävan inför slakt, känns hösten vacker, trygg och insiktsfull.

I dessa skiften kan det slå mig hur konstigt det är att livet för många i dag nästan är fristående från årstiderna. Är det en vacker vårdag så åker man till jobbet, handlar på vägen hem, lagar mat och tittar på TV. Är det en regnig höstdag gör man kanske ändå samma sak på jobbet, handlar samma saker på vägen hem, lagar samma mat och kollar på samma sak på TV:n. Jag menar inte att det måste vara enformigt; nej, det har nog aldrig funnits ett större utbud av arbeten, saker man kan köpa, maträtter och TV-program. Det känns bara märkligt att alltihop på något sätt svävar ovanför vilken årstid det är, var man bor någonstans och vad det är för väder. Ingen blir längre glatt överaskad av en färsk tomat i mars. Eller att man kan köpa apelsiner i Pajala. Jag förstår att det är av omtanke samhället ordnats så att vi kan vara helt oberoende av geografi, årstider och väder, men uppskattar folk verkligen den här nya friheten; att kunna få vad man vill, var som helst och när som helst?

Eller finns det kanske ett värde i att anpassa sig till årets gång? Smyga in på en ledig plats och bli en väloljad del av det naturliga kretsloppets maskineri? Det är många nu som upplever att de svävar i det blå och försöker landa lite försiktigt, eller med ett brak, på jorden igen. Man ser sig omkring och provar att äta av det som vill växa runt ens egna fötter och letar efter ett sätt att leva som fungerar på just den plats man råkat landa. Man provar att göra sig helt beroende av årstiderna och låta sitt liv följa dem. Provar att noga iaktta hur naturen runt sig varje dag under året förändras. Och försöker hänga med. Bärga höet vid precis rätt tillfälle och plocka bären när de är lagom mogna. Försöker veta var och när svampen kommer och se till att vara på plats, med hela sitt själv. Man försöker lära sig när jorden är precis lagom varm och känns så där bra i handen, och då snöar man in helt på sådden. Det blir ett annat tempo. Kanske inte alltid lugnare, men naturligare. Kanske finner man till slut att det varje dag finns givna sysslor, saker som är bäst lämpade att göra just den här dagen på året. Och nu, nu är det skördetid. Plocka, rensa, sprita, torka, syra, lägga in och koka in, fylla föråden inför ytterligare ett år.

Det låter lite världsfrånvänt, det gör det. Men det är kanske tvärtom.

/Petter

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!