Kategori: Skinn

Läder är ett fantastiskt material vi använt oss av länge. Rätt skött, åldras det med värdighet utan att tappa styrka eller flexibilitet. Det är bra att klara enklare läderslöjd för att reparera eller nytillverka ting.

Många fårägare drömmer om att garva egna fårfällar av sina får. Att garva med fett ger en slitstark och framför allt kemikalie­fri fäll. Det är egentligen inte så svårt men det krävs en del kunskap om de kritiska skedena och arbetsgången, samt tid förstås.

Har man gjort som Leif Häggström beskriver så är fortsättningen inte så svår. Ett rundflått djur är kanske vad man önskar men är lite krångligare att hantera. När jag bereder skinnet skär jag upp det utmed magen, då blir det lättare att mjukgöra skinnet och att torka pälsen snabbt.

Att starta ett eget garveri är en dröm som tyvärr oftast rinner ut i sanden. Då gäller det att inte bara ge upp utan att istället se sig omkring och använda sig av vad man har. Jag har gått en del kurser på Bäckedal och garvar numera hemma för husbehov. Nu vill jag inspirera andra som har fastnat för skinngarvning och beskriva hur man faktiskt kan fortsätta utan särskilda lokaler.

Jag har länge inspirerats av inuiter och olika nomadfolk. Deras kvinnor har varit duktiga på att sy vackra kläder i skinn och päls till sina män, jägarna, men också till sig själva och sin familj. Jag bestämde mig för att börja sy jaktkläder till min man. Det skulle vara fina kläder som skulle bringa god jaktlycka. Kläderna skulle passa för jakt och fiske i södra Finland under höst, vinter och vår. De skulle passa till de mest varierade väderförhållanden och skydda mot fukt, kyla och vind. Och dessutom skulle kläderna passa till just min man.

Bruket av fiskskinn har haft en lång tradition i samhällen längst älvar, floder och kuster runt om i världen. I artfattiga områden blev fiskskinn betraktat som ett nyttigt och användbart material. I dag har intresset för att ta tillvara fiskskinn, en outnyttjad restprodukt, åter väckts och många plagg och andra föremål tillverkas av skinnen.

Att tillgången på kaniner inte varit stor för allmogen i Sverige märks bland annat på att det är svårt att hitta uppgifter om användning av kaninskinn. Däremot har man använt harskinn, och då framförallt vinterharens vita varma päls.

Kaninskinnet måste torkas, saltas eller frysas innan pälsskinnet bereds. Salta rikligt och låt det ligga i en vecka eller stoppa det i frysen något dygn. Frysta skinn tinas i saltvatten. Eller spika upp och torka det.

Mot kaninhållning kan man invända att det är mer jobb per kilo kött än för uppfödning av t ex lamm eller nöt. Samtidigt är nog kaniner det perfekta nybörjardjuret för blivande självförsörjare. Inte bara för att man på små ytor och med enkla medel kan ordna eget bete, hö och kraftfoder, utan även för att kaniner faktiskt är som stora djur, fast små och lätthanterliga. När man kan slakta kaniner är steget inte särskilt långt till lamm och sedan grisar. När man kan bereda sina kaninskinn så kan man även bereda sina framtida fårskinn. Kaninskinnen är bara lite mindre och det är inte lika stor skada skedd om man misslyckas med några stycken. En bonus är förstås att kaninskinn är det absolut mjukaste och skönaste som finns. Inget går upp emot att ge sitt lilla barn en pläd eller ett par tofflor av kaninskinn.

Att sy i skinn är egentligen inte så komplicerat som man kan tro. Sömmarna är ofta lätta att utföra och man kan sy många olika plagg bara med att använda de enklaste varianterna. Det svåraste är själva skinnkunskapen – det är en kunskap som man lär sig med tiden och erfarenheten. Att veta hur man utnyttjar skinnet på bästa sätt och vilka skinn som är lämpligt till olika saker.

Människans behov av att skydda och smycka sin kropp har lett till kreationer av många olika slag. Att skydda kroppen mot kyla och värme är ett grundläggande fysiskt behov, att signalera kulturell tillhörighet, civilstånd och status genom olika material, färger och former är minst lika viktigt. Av allt det som vi människor genom årtusendena beklätt våra kroppar med är det vi haft, och har, på fötterna ett oerhört intressant kapitel. Fysiskt sett är det för en människa mycket viktigt att fötterna fungerar, något som ställer stora krav på skodonens utformning. Snö och is i norr, het sand, vassa stenar och kaktustaggar i söder – att skydda fötterna mot sådant samtidigt som man bör kunna gå, arbeta och dansa ställer stora krav på material och utförande.

-

Jag vill här beskriva en enkel metod med vilken man kan bereda sina egna fällar: fettgarvning. Inga främmande ämnen behöver användas, allt som behövs går mycket enkelt att skaffa fram. Kom ihåg att det är med garvning som med allt praktiskt arbete, att det inte går att läsa sig till ett bra resultat. Det gäller att pröva på själv, vara med, samt att experimentera.

Att bereda fårskinn är tyngre och lite krångligare än att bereda kaninskinn, som behandlades i Åter nr 1. Metoden är dock densamma. När man säger fårskinn menar man oftast lammskinn, som alltså är skinn från djur som är yngre än ett år. Det går dock att bereda skinn från gamla baggar och tackor också.