Åter 1/17

En höjdpunkt i getägarens år är när killingarna föds, intet öga är torrt när du håller den första, ännu lite kladdiga killingen i famnen och den gör sin stämma hörd: ”Maaa-aaah!”. För att göra det mer tangentbordshalkigt för den som ska skriva om ämnet heter getens bebis killing, medan själva förlossningen heter killning. Den åttonde artikeln i Åters serie om getter handlar om avel och killning.

Jag och min hustru köpte drygt ett tunnland mark för 25 år sedan. Där röjde vi marken och byggde vårt hus. Jag hade drömmar om en större gård där jag kunde ha mer och större djur. Nu är vi väldigt nöjda med det vi har och tycker det passar oss utmärkt. Alldeles lagom mycket, inga stora ­bekymmer, inga stora investeringar och lagom med arbete. Att inte behöva kliva upp i traktorn utan att kunna sköta det hela med lie och hacka. Det är perfekt om man vill ha en husbehovsodling. Lägsta sårbarhet om man tänker i banor av självhushållning och reseliens.

Som självhushållningsintresserad känns det naturligt att få vara delaktig i sådant som rör våra liv. Det kan gälla maten vi äter, huset vi bor i, energin vi använder eller kläderna vi har på oss. Vissa saker väljer vi att överlåta till proffs eller storskaliga aktörer att sköta åt oss, medan annat både känns och blir bättre om vi gör det själva. När det ­gäller den ­politiska makten i vårt ­gemensamma samhälle har vi inte haft samma möjligheter att välja. Att få lägga en röst på ett parti som kanske får bestämma över oss de närmsta 4 åren ger oss i praktiken inget egentligt ­inflytande i sakfrågor. Numer finns dock tekniska möjligheter att låta medborgarna vara direkt ­delaktiga i de politiska frågorna och få sin andel av makten.

Möjligheterna ett extra tak ger är obegränsade: utomhus­matlagning, vedhuggning, virkeslagring, regnskydd för djur, tillfällig verkstad, matplats etc. Behöver man i framtiden en riktig bod är det inte svårt att sätta väggar under taket. 

För snart sju år sedan fick det vara nog. Nog av stressande flängande, nog av månad-till-månadekorrhjul och nog av att veta att alltför många dagar per månad var fyllda av sådant som jag egentligen inte ville göra. Eller ännu värre, att sälja något som jag inte kunde stå för. Såren efter att ha haft rörliga bolån på 1990-talet var inte helt läkta ännu. Jag bodde själv, och ville inte någon mer gång hamna i en situation där min månadshyra var 30 000. Inte heller ville jag att den skulle vara 12000. Och faktiskt inte ens 8000 eller 6000. Nej, denna gången skulle min ­månadshyra vara noll kronor. “Att bo gratis” blev nästan ett mantra för mig, och jag visste att lösningen på detta fanns där ute. På något vis.