-
Susanne Hansen
I förra numret av Åter (1/2023) drogs varpen på. Om det är den svettiga biten av iordningställandet av vävstolen så är inredningen den pillrigaste och bitvis mest akrobatiska delen. Men det finns även många monotona och upprepande rörelser som ger möjlighet till lugn och kontemplation. Här är det ingen stress i de olika momenten utan arbetet kan avbrytas när det behövs.
Om allt gått som planerat sitter nu en varp för mattor på varpbommen. Skälstickorna håller ordning på trådarna som hänger i knippen med en löpsnara i slutet, redo för nästa steg. Målet i denna artikel är en vävstol med ”rakt genomgående solvning” på fyra skaft och med tramporna ett, två, tre och fyra uppknutna till motsvarande skaft via lattor, om sådana finns. Samt allt annat småfix som krävs för att göra en gammal vävstol redo för vävning. Det beskrivs hur allt detta görs på egen hand, är man två så nämns den arbetsordningen också.
Vävtermer
Solv är vanligen tillverkade av knuten bomullstråd eller nylon, har två större hål, öglor, med ett mindre i mitten, ett öga, som håller tråden på sin plats och på rätt skaft. De handknutna tillverkas på en solvstock. De i nylon, texsolv, köps färdiga i buntar och finns med slutet eller öppet öga och i olika längder för olika tekniker.
Skaft är lösa träpinnar som sitter/hänger parvis i solvens två öglor. Minsta antal för vävning i vävstol är fyra stycken, dvs två par.
Skafthållare håller skaften stilla och på plats under de olika momenten solvning, skedning, uppknytning, nedknytning och framknytning.
Skaftlås är stora säkerhetsnålar som håller ihop, och på plats, skaften.
Nickepinnar gör det möjligt för skaften att röra sig upp och ner oberoende av varandra.
Trissor gör att nickepinnarna kan röra sig. Finns i många olika utföranden beroende på antal skaft som används.
Skeden håller ut bredden genom att trådarna ”går i rör”. Förklaras i Åter 4/2022.
Lattor sitter fast i sidan på vävstolen och gör det möjligt att fästa fler skaft till var trampa som i sin tur gör att trampordningen blir enklare, en trampa åt gången istället för att dubbeltrampa. Förklaras i avsnittet vävning i nästa nummer av Åter.
Trampor sitter i framkant på äldre vävstolar men vanligast är att de är fästa bak. De kopplas ihop med skaften via lattor, om sådana finns. Två och upp till tjugo stycken kan användas för handvävning. Över sex-åtta trampor är det bra med extrautrustning, kontramarsch, med lattor även ovantill i vävstolen, för att kunna få till ett bra skäl.
Solvning – förberedelse och genomförande
Detta behövs:
• solvstång med trissor och nickepinnar
• 8 skaftkäppar = 1–2-3–4 skaftkäppspar = 4 skaft
• 2 skafthållare
• 4 skaftlås
• solv i nylon eller bomullsgarn, omknutna i buntar
• virknål
• varptråd till säkerhetslinor
1–2. Sätt den lösa solvstången så nära varpbommen som möjligt, inte på den ordinarie platsen, med trissor och nickepinnar monterade. Dessa hängs upp runt stången för att inte vara i vägen. På solvstången hängs två skafthållare, en i var kant, med snöret två varv runt solvstången och med en knut som inte glider. Görs bara ett varv kommer skaftkäpparna som ska vila på skafthållarna att hasa runt under arbetets gång, med risk för att alla skaft glider av.
Sitter det redan solv på skaftkäpparna hängs de fyra skaftkäppsparen upp i skafthållarna. Solven kontrollräknas, vilket görs lättast på överkanten av skaftkäpparna. Om solv behöver flyttas mellan skaftparen, gör som nedan.
Antalet solv som behövs per skaft är trådantalet i varpen delat på skaftantalet. I exemplet från Åter 4/2022 var det 224 trådar i varpen, så grovt räknat blir det 60 solv per skaftkäppspar. I kanterna går trådarna dubbelt i solven för att bilda stadkant.
Om solv behöver sättas på så läggs skaftkäpparna 1–2-3–4 upp på skafthållare och fyra lösa skaftkäppar hålls redo. Trä på solven buntvis genom den övre öglan på de skaft som vilar i skafthållaren och till de helt lösa skaftkäpparna som då hänger i solvens nedre ögla. Trä på övre öglan först och sedan den nedre. Kontrollera noga att ingen bunt vridit sig innan omknytningen tas bort. Bomullssolv brukar sättas med knuten uppåt, då går det att knyta upp vid behov. Nylonsolv har inget upp och ner. Solven sprids ut över hela skaftkäppen så att den nedre hänger balanserat. Knyt en säkerhetslina i hålen längst ut på alla skaft, uppe och nere, som tidigare visats på framknytningskäppen vid förskedningen i Åter 4/2022. Se också faktaruta om knutar Åter 1/2023.
3. Gör det bekvämt i den ”tomma” vävstolen genom att sätta vävpallen med en mjuk kudde nära solvstången. I små vävstolar kan en vanlig stol med ”fria” ben sättas in.
4. Sätt fast skaftlåsen i hålen på skaftkäpparna så att de sitter kvar i sitt läge.
5–9. Fördela solven i två halvor över mitten, sedan i mindre partier åt höger. Plocka fram de första fyra solven längst ut på högerkanten – en från varje skaftkäpp = fyra solv. Skaftkäppen närmast varpbommen är nummer 1, i mitten 2 och 3, och nummer 4 är närmast kroppen. Sitt med vänsterarmen genom hålet och lös upp knuten längst ut på höger sida som hänger från skälstickorna. Trådarna ska plockas lang för lang vid skälstickorna. Det spelar ingen roll om trådarna i samma lang korsas men langen måste tas i turordning. Då det behövs en stadkant i det mesta som vävs, går det dubbla trådar i de fyra första solven på skaft 1–2-3–4. Därefter går det en tråd i varje solv på skaft 1–2–3–4, 1–2–3–4 osv. Detta är ”rakt genomgående solvning”, vilket ger en stor variationsmöjlighet i vävningen.
Plocka trådarna med hjälp av en virknål, men är ögat öppet går det fortare att vika tråden och stoppa in öglan med fingrarna. Man får göra precis hur man vill bara tråden går igenom ögat på rätt solv, på rätt skaft, i rätt ordning. Efter att en knut solvats görs en kontroll att alla trådar sitter där de ska. Titta på varje solv och räkna 1–2-3–4 samtidigt som kontrollen görs. Är allt okej knyts en ny löpsnara som ett avslut på solvningen. På slutet går de sista åtta trådarna dubbelt och bildar en stadkant även i vänster sida.
Är det två personer som solvar sitter en bakom vävstolen, öppnar en knut, plockar lang för lang från skälstickan och räcker trådarna i form av en ögla, i rätt ordningsföljd, till personen i vävstolen. Personen i vävstolen håller koll på att solven tas i rätt ordning, fångar öglan med virknålen, kontrollerar, räknar 1–2-3–4 och knyter en knut.
Skedning
Detta behövs:
• sked 30–10–100 (läs mer om skedar i Åter 4/2022)
• skedkrok
• måttband
• varptråd
10–12. Plocka ut vävpallen. Häng upp skeden i var sida med hjälp av en stor ögla av dubbelvikt, hopknuten varptråd. Den ska hänga strax under solven. Bilder finns på två varianter av skedning – välj den som känns bra (se bild 13–14). Det går bra att byta under arbetets gång. Sätt pallen på lämpligt ställe så att knutarna lätt kan nås och solvens turordning syns. Mät ut mitten på skeden: från mittpunkten halva den färdiga vävens planerade bredd. Stick in skedkroken. Här ska skedningen börja. Sära gärna solven på mitten så att det går lätt att se att allt stämmer när man kommer dit. I förskedningen av de 224 trådarna i Åter 4/2022 räknades bredden ut till 72 cm med 8 trådar i stadkanterna, det blir 36 cm från mitten i denna sked. (På bilden har varpen fler trådar och blir lite bredare.) Fortsätt att ha solven särade på mitten av käppen så syns det tydligt att det stämmer med bredden på skedningen. Det är ingen katastrof om det blir lite snett fördelat eftersom det går att skjuta på skeden i slagbommen senare.
Öppna första knuten från höger, samma turordning som vid solvningen. Tag de första dubbla trådarna i solven på skaft 1, spänn trådarna och dra igenom skeden med skedkroken.
13. Metod 1: Håll varptrådarna i vänsterhanden på ovansidan av skeden och stick upp skedkroken underifrån med högerhanden. Vänsterarmen kan vila på skeden.
14. Metod 2: Håll varptrådarna i vänster hand under/bakom skeden och stick in skedkroken från över-/framsidan med högerhanden. Fånga upp trådöglan och drag igenom tråden.
15–16. Fortsätt med de dubbla trådarna på skaft 2–3–4 i rören efter varandra. Det är stadkanten. Därefter upprepas skaft 1–2–3–4 med 1 tråd per rör tills knutens alla trådar är gjorda. Kontrollera att inget rör hoppats över genom att spänna knutens alla trådar mot nederkanten av skeden. Där syns tydligt om något blivit överhoppat eller om det går två trådar i något rör. Knyt sedan en löpsnara, se Åter 1/2023 bild 38–40. Fortsätt skeda och avsluta till sist med dubbla trådar i ett rör.
Är det två personer som skedar ställs skeden upp på skaften i två skedhållare och knyts fast med en bit mattrasa/snöre. Den som sitter bakom vävstolen sticker in skedkroken på rätt ställe och den i vävstolen plockar fram rätt tråd från rätt solv och lägger den i en ögla över skedkroken. När en knut är gjord så kontrollerar den bakom vävstolen att allt är bra och knyter en ny löpsnara.
17. Tag bort pallen och låt skeden vila uppe på skaften.
Trampuppknytning
Uppknytning av trampor görs före eller efter framknytning och uppknytning. Fördelen att göra det innan är att det går lättare att nå och komma åt att fästa alla snören på rätt plats. Det krävs oftast en justering innan vävningen kan börja för att få till rätt vinkel på trampor och lattor. Gamla vävstolar är mycket trånga, de nyare har en öppen sida så att det går lättare att komma åt.
Detta behövs (se stora bildern överst):
• vävsnöre av lin/hampa eller nylon (från varje solvskaft, mellan trampor och lattor)
• raka eller vinklade plastsprintar
• virknål eller sticka att peta med
19–20. Tramporna sitter redan på sin plats i vävstolen. Om det finns sex trampor, använd bara de fyra i mitten till detta, lämna de yttersta liggande och ouppknutna. På mina trampor sitter det märlor att fästa snörena i, men det kan vara hål eller andra lösningar. Ofta ska tråden träs igenom underifrån. Tramporna matchas till lämpliga hål på lattorna. Snörena ska gå så rakt ner som möjligt, träs igenom och fästas med en sprint eller en knut som inte glider. Tramporna kan knytas upp ca 15–20 cm från golvet, vilket är högre än vad som behövs, eftersom de åker ner senare när skafthållarna tas bort.
Lattor
Utifrån vald ordningsföljd vid monteringen kopplas lattorna på före eller efter tramporna.
Detta behövs:
• lika många lattor som skaft – här ska fyra stycken användas
• distanser
• starka vävsnören av lin/hampa eller nylon (från varje solvskaft, mellan trampor och lattor).
• raka eller vinklade plastsprintar
• virknål eller sticka att peta ner eller fånga upp snöret med
21–23. Montera lattorna på sidan av vävstolen med distanser emellan. På lattorna finns det många hål, fäst vävsnöret i mittenhålet och upp till mitten av skaftkäppen på alla fyra skaften. Lattorna lutas uppåt, ca 10–20 cm från nedre skaftkäppen, lite olika beroende på vävstolens beskaffenhet. Sätt två snören på var sida om mitten ner mot tramporna. Matcha hålen med motsvarande trampor.
I nästa nummer av Åter fortsätter vi med inredningen. Då beskrivs montering av slagbom och andra lösa delar samt framknytning, uppknytning och provvävning.
Lite vävteori – av enklaste sort
Varprumpan har en given längd och kan inte påverkas efter att den varpats.
Vävbredden kan däremot påverkas genom val av sked och hur trådarna träs i rören. Bredare väv ju glesare trådarna går och smalare genom att använda tätare sked eller flera ”trådar i rör”, vilket också påverkar textilens utseende i form av effektränder. För att uppnå detta måste det skedas om. Med en riktigt lång varp och om behovet fyllts med just den bredden på textiler så kan viljan att ändra finnas. Eller för att kunna påverka materialåtgången, i en smalare väv går det åt mindre inslag och vice versa.
Mönster i väven skapas, förutom av färg i varpen, genom solvning och trampordning.
Med en ”rakt genomgående solvning” – skaft ett, två, tre, fyra som upprepas med alla trådar och visas i denna artikel – så kan många variationer vävas genom att trampa i olika kombinationer. Förr vävdes mönstren genom att trampa ner en, två eller tre trampor åt gången. Då kan man få varpeffekt, liksidigt eller inslagseffekt, vilket kommer att visas i senare nummer av Åter.
Tre grundbindningar. Otroligt nog så bygger vävning på endast tre grundbindningar: tuskaft, kypert och satäng/atlas (se nedan). Dessa kan varieras, kallas då härledningar, och kombineras till olika mönster samt förstärkas med färger i varpen.
Tuskaft – varannan tråd upp och varannan ner – kan vävas med minst två skaft och två trampor. En tuskaftväv är liksidig – aviga och räta ser lika ut.
Kypert – trådarna skrider sidlänges över tyget – kan vävas med minst tre skaft och tre trampor. En kypert kan “vandra” åt olika håll beroende hur man solvat eller trampar (vid rakt genomgående solvning). En kypert kan vara liksidig (med minst 4 skaft och trampor) eller med en tydlig avigsida. En treskaftskypert blir alltid oliksidig. Avigsidan kan vävas uppåt eller nedåt, med inslags- eller varpeffekt.
Satäng/atlas – en slät och glansig väv med fåtal bindetrådar – kan vävas med minst fem skaft och fem trampor. Med inslags- och/eller varpeffekt bildas mönster. Avigsidan kan vävas uppåt eller nedåt. Satäng är alltid oliksidig.
Tidningsversionen Klicka här för att läsa!
Fler delar i serien Konsten att väva
