Kategori: Djur

På en annan plats i denna tidning finns återgivet kapitlet om kaniner ur Håkan Hallanders bok ”Husdjur till husbehov”. Jag vill gärna komplettera hans artikel med mina erfarenheter och tillfoga senare tillkomna bestämmelser som rör kaninhållning. Jag avslutar med att ge exempel på hur man anrättar en god och närande maträtt av en kanin.

Angorakaninen ger 4 ggr mer ull än fåret per kilo kroppsvikt! Och vilken ull! Angoraullen liknar ingen annan ull p.g.a. dess otroliga mjuka känsla och den sticks inte. Man kan ha ett angoraplagg direkt mot huden! För de som inte har betesmarker är detta ett lyckat alternativ till andra ullproducerande djur.

Att tillgången på kaniner inte varit stor för allmogen i Sverige märks bland annat på att det är svårt att hitta uppgifter om användning av kaninskinn. Däremot har man använt harskinn, och då framförallt vinterharens vita varma päls.

Kaninskinnet måste torkas, saltas eller frysas innan pälsskinnet bereds. Salta rikligt och låt det ligga i en vecka eller stoppa det i frysen något dygn. Frysta skinn tinas i saltvatten. Eller spika upp och torka det.

Mot kaninhållning kan man invända att det är mer jobb per kilo kött än för uppfödning av t ex lamm eller nöt. Samtidigt är nog kaniner det perfekta nybörjardjuret för blivande självförsörjare. Inte bara för att man på små ytor och med enkla medel kan ordna eget bete, hö och kraftfoder, utan även för att kaniner faktiskt är som stora djur, fast små och lätthanterliga. När man kan slakta kaniner är steget inte särskilt långt till lamm och sedan grisar. När man kan bereda sina kaninskinn så kan man även bereda sina framtida fårskinn. Kaninskinnen är bara lite mindre och det är inte lika stor skada skedd om man misslyckas med några stycken. En bonus är förstås att kaninskinn är det absolut mjukaste och skönaste som finns. Inget går upp emot att ge sitt lilla barn en pläd eller ett par tofflor av kaninskinn.

Kaniner är ett svårt misskänt djur i husbehovssammanhang. Antingen förökar de sig för mycket, eller också är de för söta i köttet. Våra första gotlandskaniner hade vi otur med. Honan vägrade kännas vid hanen, något mycket ovanligt i kaninsammanhang. Efter det jag fått en ny hane blev det annan fart på det hela, och den då ettåriga kaninhonan (på bilden ovan) började spruta ungar helt i stil med kaniners rykte.

En av de stora fördelarna med att ha djur är att man kommer i närmare kontakt med sina grannar. Många gånger hade våra grannar passat våra djur, när vi rest bort. När de därför en gång själva skulle iväg var det med glädje som jag åtog mig att passa deras djur och vattna deras krukväxter. En morgon var min då femåriga pojke med. Jag hade släppt ut geten, som var mycket tillgänglig och följde människor som en hund, och skulle börja fodra hönsen. Medan jag förberedde fodret bad jag grabben gå ner till brevlådan för att som pappas duktiga hjälpreda hämta posten. Glädjestrålande över det betydelsefulla uppdraget rusade han i väg. Geten såg detta som ett lyckat skämt och skuttade glatt efter. Plöstligt hörde jag vilda hojtanden, och gallskrikande kallade pojken på min uppmärksamhet. När jag skyndade till fick jag se en märklig syn som faktiskt var så komisk att jag inte kunde låta bli att gapskratta. Pojken stod gråtande och höll posten i ena handen så högt över huvudet kan kunde. Framför honom stod geten med framklövarna på hans axlar. Med den andra knutna handen fäktade han desperat mot geten, som utan att bekommas av knytnäven eller skriken förnöjt mumsade på vad den kunde roffa åt sig av räkningar, tidningar och brev...

I vår del av världen är vi så lyckligt lottade att vi har olika årstider och vi har nog alla våra personliga favoriter bland dem. Med tanke på den annalkande vintern ser vi framför oss härliga släd- och ridturer i ett snötäckt landskap med sol och några minusgrader. Men den snö som faller ner vill vi inte ha kvar överallt. På vägar, gångbanor och gårdsplanen vill vi röja bort den så att vi kan komma fram. Dessutom går vårsolens arbete snabbare om vi inte har ett tjockt lager med packad snö och is som skall smälta undan så småningom.

Vi skaffade höns redan året efter vi flyttat ut på landet 1964, och två år senare får. Det blev tre gutefår, eftersom vi visste att rasen var svårt hotad. Baggen döpte jag till Teofractes (= en del av gud) och min då knappt fyraåriga dotter Kristina döpte tackorna till Snövit och Jansväg. Tyvärr dog baggen redan tvåårig genom en olyckshändelse och ersattes av Tor (bilden ovan). Dessa tre blev i sanning familjemedlemmar. Ungarna lekte med dem dagligen, ledde runt särskilt Tor, matade dem, t o m kammade dem. Tor lät sig nådigt ridas på, vilket mycket imponerade på ungarnas vänner. Under de åtta år vi hade honom stångades han aldrig eller var till annat besvär, och alltså exceptionellt snäll. Jansväg var en högst egensinnig tacka. Hon kunde gå ut ur nästan vilken hage som helst om hon ville, var alltid kelen mot ungarna och ibland mot mig, men synnerligen misstänksam mot främlingar. En gång när hon hade ganska små lamm kom en schäfer och ville leka med lammen. Jansväg anföll direkt, fick hornen i sidan på hunden och lyfte och kastade den nästan två meter. Tjutande och med svansen mellan benen rusade hunden tillbaka till sin mycket skamsna husse. Jansväg blev vår äldsta tacka någonsin, nästan sexton år, när hon plötsligt dog en natt, mycket sörjd.

Jag var åtta år och på besök på en stor gård där jag gick på upptäcktsfärd. Gårdens galt låg ute i sin stora rastgård och gonade sig mot en östervägg i sommarmorgonens solgass. Mitt i rastgården låg några stora brödkanter som galten tydligen hade ratat. Jag stod utanför stänget och beundrade det jättelika och som jag trodde klumpiga djuret. Plötsligt dök det upp en brunråtta som försiktigt snirklade sig över rastplatsen mot brödet. Galten låg stilla på sidan, till synes lugn och opåverkad, men jag såg att han hade öppnat ögonen. När råttan var mitt i rastgården for galten upp och med ett par blixtsnabba språng var han i fatt råttan som försökte fly genom att tvärvända och springa mellan galtens ben. Galten vände på fläcken, högg råttan och slafs, slafs, så var råttan söndertuggad och uppäten. Det hela tog bara ett par sekunder, och det som berörde mig starkast var att råttan inte ens hann pipa, innan den väldige galten hade bitit ihjäl den.

Omkring 1850 importerades de första slåttermaskinerna till Sverige. Fram till dess hade all slåtter av gräs skett med lie. Skära eller lie hade använts till spannmålen. När man slog gräs med lie arbetade man så att man hade det oslagna gräset på sin högra sida. Då hamnade det slagna gräset till vänster och hindrade inte nästa slåtterkarl. På stora gårdar var det många slåtterkarlar som arbetade på rad efter varandra och i byar med mindre gårdar gjorde man ofta arbetsbyten mellan gårdarna. Det tunga arbetet blev lättare när många arbetade tillsammans och varje slåtterkarl hade en räfserska som räfsade undan gräset. Det blev ofta lite tävling av arbetet, det gällde att visa sig duglig inför sin räfserska. Det berättas att ibland sattes den raskaste slåtterkarlen sist i raden! Detta höjde arbetstempot på alla framförvarande. Det gällde att hålla undan för bakomvarande annars var hälsenorna i farozonen. Att behöva stiga åt sidan för att man inte orkade hålla tempot var en stor skymf och då var det inte någon idé att visa sig på lördagskvällens dans bortåt vägen.

I förra numret behandlades olika raser, införskaffning av hushållsko, samt mjölkning.

Att odla kräftor är lite riskabelt men ändå ganska enkelt, det som behövs är egentligen ett passande vatten och kräftor. Jag tycker att man ska odla flodkräftor. Det är den svenska arten, men den är betydligt svårare än den inplanterade signalkräftan.

Vi hade på sjuttiotalet en underbar vitfjällko som hette Lilja, en fantastisk ko som alltid hälsade när vi kom in i lagården, som glatt råmande och med svansen i vädret kom springande i full fart när vi lockade på henne på betet. Men hon var också mycket egensinnig. Hon hade hela sitt liv fungerat som diko och vägrade att låta sig mjölkas annat än av sin egen kalv. Dessa kalvar skötte hon om exemplariskt, och de blev alltid stora och betalade sig bra. Tillsammans med mina övriga kor gick Lilja om sommaren på ett bete en sex, sju kilometer hemifrån. Ibland blev hon sällskapssjuk och ville bli kelad med. Då bröt hon sig ut och tog vanligen med sig de andra fyra fjällkorna, ibland också en del av biffkorna, och gick raka vägen hem. Väl hemma ställde hon sig utanför lagården och råmade, tills vi kom ner och kliade henne på halsen och vid svansroten. Då var hon belåten och kunde följa oss tillbaka till betet, där hon sedan snällt höll sig i dagar, veckor eller kanske månader tills hon fick ett nytt anfall av sällskapssjuka och gick hem igen. Det var den finaste ko jag lärt känna, och det var fruktansvärt att till sist tvingas sälja henne. Hon finns för resten förevigad på innerpärmen i Svenska Lantraser.

I våra lador och skrymslen finns mycket som är väl värt att bevara. En mycket stor del av vår agrara kulturhistoria finns i dessa väl slitna, kanske utslitna, redskap. Hittar jag några gamla liar varav någon verkar oanvänd och någon är väldigt sliten, brukar den mest slitna vara bäst att slå med. Tydligen tyckte förre brukaren precis som jag. Tyvärr går många användbara redskap och maskiner till spillo i år. Skrotpriset är högt och man passar på att städa både inne och ute. Ska man rädda något måste man vara före skrotbilen, för vid lastningen ”knölas” det mesta till av gripkranen.

Har du hittat redskap men är osäker på om det är brukbart? Eller har du fått erbjudanden om gamla hästredskap och undrar vilka du behöver till din odling?

Rotfrukter som fodersockerbetor, foderbetor, kålrötter och rovor var fram till mitten av 1900-talet mycket vanliga som foder till mjölkkor. De betraktades då främst som ett ”saftfoder” som var utbytbart mot vallensilage. Den tekniska utvecklingen i odling, skörd och hantering av spannmål gjorde att rotfrukterna blev dyrare efter andra världskriget och odlingen minskade. För en självhushållare utan tillgång till modern maskinpark kan dock rotfrukter fortfarande vara ett bra kraftfoderalternativ till spannmål. Ekomjölksproducenter har också visat stort intresse för rotfrukter på grund av kommande krav på 100% ekologiskt foder. Demonstrationsodlingar finns bland annat i Östergötland och lantbruksenheten där sammanställer för närvarande ett kompendium om odling och utfodring.

Arvet styrs av arvsanlag, gener, som via könsceller från de båda föräldrarna förs vidare till den nya individen – avkomman. Genom generna påverkas avkommans utveckling och egenskaper. Det finns ett mycket stort antal gener och dessa är olika från art till art och från individ till individ.

Telefonen ringer då och då, ibland får vi ett foto på posten: -Vad är detta? Är det användbart? Lika ofta motsatsen; Jag behöver en sådan, har du någon eller vet du var jag kan hitta detta?

För många som drömmer om att bli djurägare kan det tyckas hemskt att föda upp djur till slakt. Men som diskuterats tidigare om liv och död är döden en naturlig följd av livet. Husdjur föds upp för att slaktas, men den ska ske snabbt och smärtfritt.

Djurhållning innebär ansvar för andra levande varelser. Det postiva i känslokontakten med djuret har redan diskuterats. Men att vara bunden av djur kan ibland också kännas negativt. Morgon och kväll skall djuren ha mat och passning, helgdag som söckendag, inte ens julafton eller under semestern slipper man ifrån problemen. Gäller det större djur, t ex en hushållsko, är arbetet också tungt: höbalar skall släpas ner från löftet, gödsel skall skyfflas bort och köras ut, också i rykande snöstorm, det skall mjölkas och ryktas och vattnas.

En av fördelarna med husdjursskötsel i liten skala är att smärre naturresurser som annars ligger outnyttjade kan komma till användning. Små beteshagar kan föda några getter, får eller en hushållsko. Dikesrenar, små åkerlappar och liknande småmarker kan användas för höproduktion. Lövträd som asp, sälg, ask, lind, pil med flera kan hamlas (beskäras) för att få löv till foder.

En mycket viktig förutsättning för all djurhållning är lämpliga stängsel. Dåliga och undermåliga stängsel resulterar förr eller senare, vanligen förr, i att djuren går ut och ställer till problem. Enligt lagen om ”tingens maximala förargelse” händer sådant förstås nästan alltid när man själv har som sämst tid att ta itu med de utsprungna djuren. Bortsett från det obehag och onödiga extraarbete som det innebär att försöka få in djuren igen, kan utbrytningen föra med sig dryga kostnader för djurägaren. Denne är nämligen alltid ansvarig för vad djuren ställer till med.

Vid rationell djurhållning är byggnaderna en av de tyngsta posterna bland kostnaderna. Men om man bara skall hålla ett par höns eller några får vållar detta sällan några problem. Vid de flesta torp och gårdar finns uthus som kan användas med större eller mindre förbättringar. Oftast kan man göra dessa förbättringar själv.

Att människor som har bott i stad hela sitt liv och aldrig varit närmare en ko eller ett får än när de håller i mjölkpaketet eller lammkotletten inte kan handskas med djur är inte så konstigt. Men det är inte märkligare att hantera djur än att hantera barn. Det gäller bara att följa vissa grundprinciper. Det viktigaste är att man är konsekvent.

Hur många har inte drömt om egna djur? Tänk bara: att kunna gå ut och hämta sina egna, nyvärpta ägg till frukost. Att efter dagens slit och släp på jobbet stressa av med att stå och klia hushållsgrisen medan den sörplar i sig kvällsfodret! Glädjen och stoltheten över att kunna be hem vänner för att se på underbara små lamm, på killingars bocksprång och en färgprunkande lantrastupps kråmande bland bönorna! Och finns det något bättre för barnen än egna djur? Barnets lycka när det får ett alldeles eget ulligt, gulligt lamm, vars mjuka varma päls är som gjord för att borra in ansiktet i. Allt trevligt som man ska göra tillsammans när man håller på med djuren. Och abslout inte att glömma, all den goda maten som man kan producera själv, giftfri, nyttig och ”ekologisk” och naturnära så det bara sprutar om det. Djur att föda upp, att slakta, att äta, att leva med, att älska... Det är det som den här boken handlar om.

Getter är trevliga och personliga djur, som passar bra att ha för mjölk till husbehov. Det behövs inte så stor areal, men det går inte att ha getter på en vanlig villatomt. De har ofta kallats fattigmansko för att de mindre besuttna kunde föda en get och få den nyttiga mjölken.

-

-

Du sitter vid köksbordet och drömmer om en skock lyckliga, fria hönor som rumsterar om i din komposthög. Du ser dem sprätta ivrigt, småprata med varandra och kivas lite om de bästa godbitarna. Tuppen övervakar arbetet, fjäskar för damerna och avbryter ideligen sina markstudier för att söka av omgivningarna, kockelikocklar till ibland så att alla hönorna höjer huvudena och vänder och vrider på sig för att se vad han upptäckt för eventuell fara. Sedan fortsätter de ivrigt sprättande att genomsöka komposten.