Kategori: Självhushållning allmänt

Tiden vi lever i är en unik tid. För första gången i historien är människorna både vittnen och förövare till en mass- utrotning av arter, oss själva inkluderat. Samtidigt tuffar samhällsordningen på som vanligt. Det gör att den här tiden också kan kännas som en galen tid. Hur är det som självhushållare att befinna sig mitt i alla dessa verkligheter?

Flera plötsliga kriser blir ett nytt normaltillstånd. Världen efter oljan kan innebära mycket, både ljus och mörker. Hur hanterar och förbereder sig självhushållare för en framtid där det enda som är säkert är att den inte innehåller mer av samma?

När vi tänker på vad vår nuvarande industriella civilisa- tion gör med världen – orsakar klimatförändringar, får ekosystem att kollapsa och massutrotar arter med mera – kan det bubbla upp en mångfald av känslor. Inte minst när vi relaterar till de i vår omgivning som fortfarande inte verkar ha förstått. Hur hanterar vi allting? Kan det vara så att det praktiska som vi gör ute på våra gårdar – gör vi helt enkelt för att vi inte har något annat val?

Jag är vegan sedan mer än fyrtio år tillbaka. Ja, hela min familj är det, min man, mina fyra vuxna barn och många barnbarn. Vi bor i lilla Mariefred i ett hus med en helt vanlig trädgårdstomt. Där försöker jag vara så självförsörjande jag kan och har bara planterat ätbara växter.

Självhushållningens drivkrafter är många. Varför tar självhushållare från första början steget? Och vad gör att de fortsätter? Kan en drivkraft vara själva arbetet? Och vad är det som människor egentligen behöver för att vara lyckliga? Bland fåren hos Carolina Dahlberg i Ulvarp, Småland, börjar utforskandet.

Självhushållarlivet på landsbygden kan ofta bli en ensam historia. Den självvalda ensamheten är skön – men ensamheten kan också bli en tyngd. Och vad gör det med oss som människor om vi känner oss utanför normen i samhället? Söder om Tranås i Småland tar jag upp det vi sällan pratar om men som finns överallt – ensamhet.

I Mörhult träffar jag Mimmi Svensson och Nicklas Schenning och reflekterar över nöjdhet. När känner de sig nöjda som självhushållare? Bemästrar de konsten att skratta åt sina misstag? Finns det en typ av självhushållarmentalitet som behövs odlas och kultiveras, vid sidan av grönsakerna? Och vad ska en sådan innehålla i sådana fall?

Självhushållning och självförsörjning är två begrepp som används flitigt för att beskriva människor som bor på landsbygden och producerar egen mat. Men vad är egentligen en självhushållare? Finns det någon riktlinje för vad eller hur mycket människor behöver producera för att kunna kalla sig för självhushållare? Och vad menas egentligen med frågan: Men hur självförsörjande är ni då? Här försöker jag reda ut begreppen tillsammans med självhushållarna Daniel Larsson från Näshulta, Daniel Hägerby från Södra Skärshult och Isabelle Nilsson från Grytgöl, som jag besökte på min resa.

Den gamla bibeln “Självhushållning” av John Seymour har kommit ut i en ny utökad upplaga med undertiteln “Handbok för realister och drömmare”. Med 150 extra sidor är boken nu i ännu högre grad vår mest övergripande bok inom området självhushållning.

Under några år har jag varit Åter-läsare, följt utflyttarbreven och gårdsreportagen i tidningen och beundrat er som går in för självhushåll från ax till surdeg, från grässtrå till kött och smör. Ni är så duktiga! Faktiskt mycket, mycket duktigare än ni anar. Alldeles i onödan ligger missmodet på lur och besvikelsen slår till när ni ibland måste backa från ambitionen att göra allt själva, som de ju ska ha gjort förr i tiden....