Kategori: Självhushållning allmänt

Östängs gård drivs varken effektivt eller rationellt. Vi koncentrerar oss inte på en gröda eller en produkt utan vi håller på med många olika saker för att vi vill det. Vi tycker att det är roligare och intressantare med många verksamheter på vår gård. Inte bara för att vi försöker sluta så många kretslopp som möjligt utan även för att vi har möjligheten. Våra liv har fallit ut på så sätt att vi har fått möjlighet att sköta en gård och då vill vi passa på att lära oss så mycket som möjligt inom många områden. Många skulle kanske göra andra val men detta har varit våra och det resulterar i att det är väldigt mycket att hålla reda på.

Varifrån kommer vår näring? Det är en fråga som är värd att nysta i. Att vi får i oss den genom den mat vi äter är uppenbart. Men dessförinnan, var har den då sitt ursprung? Att mycket av växtnäringen i konventionell odling kommer från dagbrott för fosfor och energislukande kvävefabriker är de flesta av oss medvetna om. Men varifrån kommer näringen i den ekologiska maten i affären, eller i den mat vi självhushållare odlar själva? Förståelsen för det och hur vi kan forma våra odlingar för att bli självförsörjande på växtnäring är vad den här artikeln ska försöka ge ett bidrag till.

Kanske har även du råkat ut för dem – kommentarerna om att ett liv med mindre lönearbete är ett hot mot välfärdssamhället? Någon som hävdar att downshifting bidrar till lägre skatteintäkter och att det som ”avhoppare” är osolidariskt att förvänta sig att någon annan jobbar ihop till vår sjukvård, skola och asfalterade vägar medan vi mest förverkligar oss själva. Vilka argument kan vi som självhushållare och downshiftare ta till för att rättfärdiga våra beslut? Eller är det så att vi drar ett mindre strå till stacken?

Under hösten 2019 intervjuade jag åtta personer från olika delar av landet som underlag till mitt examensarbete. De ägnar sig alla åt självhushållning i olika grad och de har varit verksamma mellan ett och tio år. Vad som knyter dem samman är att de aktivt har valt att lämna en stad för att flytta in på landsbygden. Jag är nyfiken på den norm­ brytande viljan att leva sitt liv utan stadens bekvämligheter för att producera sin egen mat. Vilka är deras drivkrafter och vad upplever de som viktiga faktorer för att fortsätta vara självhushållare? Om sanningen ska fram vill jag ta reda på hur jag och andra kan dra nytta av deras erfarenhe­ ter för att i framtiden själva göra samma sak.

Tiden vi lever i är en unik tid. För första gången i historien är människorna både vittnen och förövare till en massutrotning av arter, oss själva inkluderat. Samtidigt tuffar samhällsordningen på som vanligt. Det gör att den här tiden också kan kännas som en galen tid. Hur är det som självhushållare att befinna sig mitt i alla dessa verkligheter?

Flera plötsliga kriser blir ett nytt normaltillstånd. Världen efter oljan kan innebära mycket, både ljus och mörker. Hur hanterar och förbereder sig självhushållare för en framtid där det enda som är säkert är att den inte innehåller mer av samma?

När vi tänker på vad vår nuvarande industriella civilisation gör med världen – orsakar klimatförändringar, får ekosystem att kollapsa och massutrotar arter med mera – kan det bubbla upp en mångfald av känslor. Inte minst när vi relaterar till de i vår omgivning som fortfarande inte verkar ha förstått. Hur hanterar vi allting? Kan det vara så att det praktiska som vi gör ute på våra gårdar – gör vi helt enkelt för att vi inte har något annat val?

Jag är vegan sedan mer än fyrtio år tillbaka. Ja, hela min familj är det, min man, mina fyra vuxna barn och många barnbarn. Vi bor i lilla Mariefred i ett hus med en helt vanlig trädgårdstomt. Där försöker jag vara så självförsörjande jag kan och har bara planterat ätbara växter.

Självhushållningens drivkrafter är många. Varför tar självhushållare från första början steget? Och vad gör att de fortsätter? Kan en drivkraft vara själva arbetet? Och vad är det som människor egentligen behöver för att vara lyckliga? Bland fåren hos Carolina Dahlberg i Ulvarp, Småland, börjar utforskandet.

Självhushållarlivet på landsbygden kan ofta bli en ensam historia. Den självvalda ensamheten är skön – men ensamheten kan också bli en tyngd. Och vad gör det med oss som människor om vi känner oss utanför normen i samhället? Söder om Tranås i Småland tar jag upp det vi sällan pratar om men som finns överallt – ensamhet.

I Mörhult träffar jag Mimmi Svensson och Nicklas Schenning och reflekterar över nöjdhet. När känner de sig nöjda som självhushållare? Bemästrar de konsten att skratta åt sina misstag? Finns det en typ av självhushållarmentalitet som behövs odlas och kultiveras, vid sidan av grönsakerna? Och vad ska en sådan innehålla i sådana fall?

Självhushållning och självförsörjning är två begrepp som används flitigt för att beskriva människor som bor på landsbygden och producerar egen mat. Men vad är egentligen en självhushållare? Finns det någon riktlinje för vad eller hur mycket människor behöver producera för att kunna kalla sig för självhushållare? Och vad menas egentligen med frågan: Men hur självförsörjande är ni då? Här försöker jag reda ut begreppen tillsammans med självhushållarna Daniel Larsson från Näshulta, Daniel Hägerby från Södra Skärshult och Isabelle Nilsson från Grytgöl, som jag besökte på min resa.

Den gamla bibeln “Självhushållning” av John Seymour har kommit ut i en ny utökad upplaga med undertiteln “Handbok för realister och drömmare”. Med 150 extra sidor är boken nu i ännu högre grad vår mest övergripande bok inom området självhushållning.

Självhushållning är ett pussel som kan sättas ihop på så många sätt. Här är några tips och förslag för den som har begränsat med tid eller ork men ändå vill få lite egen mat på bordet.

Under några år har jag varit Åter-läsare, följt utflyttarbreven och gårdsreportagen i tidningen och beundrat er som går in för självhushåll från ax till surdeg, från grässtrå till kött och smör. Ni är så duktiga! Faktiskt mycket, mycket duktigare än ni anar. Alldeles i onödan ligger missmodet på lur och besvikelsen slår till när ni ibland måste backa från ambitionen att göra allt själva, som de ju ska ha gjort förr i tiden....

Det finns många småbrukare och alternativare som saknar bakgrund och tidigare erfarenhet av gårdsarbete och de risker som är förknippat med att driva en gård. Jag, som utflyttat asfaltbarn och akademiker, är en av dessa. Jag vet självklart, rent intellektuellt, att det finns risker på gårdar men jag hade egentligen aldrig formulerat dem eller systematiskt arbetat med att förebygga dem förrän jag själv drabbades. Och detta trots att jag har en bakgrund som borde fått mig att vara mer alert, dels har jag varit lokalt skyddsombud på olika projekt men jag har även verkat som centralt skyddsombud på en arbetsplats med ett 80-tal anställda. Jag ventilerade efter mitt olyckstillbud frågan lite med Petter och han förslog att vi skulle lägga upp en tråd på Alternativ.nu kring detta, en tråd som sedan kunde bearbetas och skrivas om i artikelform.

”Stenålderskost” är en nygammal kosttrend som är på mångas läppar och i någras munnar just nu. Grönsaker, frukt och magert kött. Inga mjölk- eller spannmålsprodukter. Kanske är det dags för oss självhushållare att tänka om också? Hur skulle våra liv se ut utan hushållskon, julgrisen, surdegsbrödet och potatisen? Kanske är det rent av lättare att bli självförsörjande med stenålderskost?

Allt våra husdjur äter blir inte kött, ägg och mjölk. Det mesta av fodret går åt för att hålla djuret levande, varmt och friskt. En kosthållning utan animaliska produkter utnyttjar således marken mer effektivt. Medan en ”blandkostare” kräver 2500 m2 åkermark och 700 m2 naturbetesmark (Åter 1/02), klarar sig veganen på bara 800 m2 åkermark. Samtidigt är djuren faktiskt nödvändiga för den biologiska mångfalden i Sverige.

-