Kategori: Hantverk

Det finns flera olika sätt att få tag på virke och förutsättningarna är givetvis mycket olika beroende på var och hur man bor, om man har tillgång till egen skogsmark, har en trädgård, bra relationer till grannar osv. Passa på när virket visar sig, kapsåga i lämpliga bitar, ta hem, klyv upp eller såga upp, lägg på tork och förvara för framtida behov.

Vi är en grupp på 10 kvinnor med ett brännande intresse för nässlan. Vi har experimenterat lite med nässlor ett par år nu och tänkte här bjuda på en del av våra erfarenheter.

Människan har alltid levt i ett nära samspel med naturen. Hon är en smart varelse som tillverkar de föremål som behövs för att fånga, samla och bära. Från djurens hår tillverkar man garn till kläder. Av lin spinner man garn till vävnader. Av vidjor snor man handtag att bära med. Av träspån/bast formas olika slag av korgar. Bastabinne är en av de allra äldsta slöjdarterna. Allra äldst är att tillverka rep. Det har man gjort av träbast och vidjor överallt i landet. Det är inte så svårt att tänka att man av repet tillverkar andra användbara föremål. Mjärdar och kassar att bära i ligger i en enkel och naturlig utveckling och då i denna öglebindningsteknik. Bastabinnet är egentligen en textil teknik men i trä. Ett slags mellanting.

Det här är den första artikeln i en artikelserie som ska behandla snickeri, samt aktiviteter och olika hantverk som delvis hör till detta ämne. Inriktningen är mot de självförsörjare som vill börja snickra (nybörjare) och de som redan har snickrat lite grann. Förhoppningsvis kan även de lite mer erfarna ”snickrarna” också finna ett och annat nytt kunskapsfrö som kan få växa upp till ett vackert och givande träd.

Få hantverk har så lång tradition som gärdsgårdsbygge. Det är fascinerande att skapa något med metoder använda under mer än två tusen år. Att bygga en stabil hägnad utan spik och järntråd.

Efter att ha stickat och virkat i 30 år, så blir det nog ofrånkomligen så att man skaffar sig vissa ”basmönster”. Mönster som man utformar helt efter eget huvud eller efter att ha blivit inspirerad av andra, då man efter några år vet vad som faktiskt funkar och vad som faktiskt är bekvämt att ha på sig. Mönster som man sedan återkommer till, gång på gång. Mina ”basmönster” har jag haft i huvudet i flera år nu, och efter många om och men så har jag lyckats skriva ner dem i sin helhet, på ett sätt som även andra kan begripa. Förhoppningsvis får även någon annan nytta och glädje av dem.

Här ska jag sätta skaft på en gammal rostig yxa från en skrotlåda på en auktion. Skaftet är ett gammalt yxskaft av hickory som jag hittade här på gården. Det har legat inne i köket ett tag för att bli torrare än ute så att det sväller en aning efter att jag har satt på det. Egentligen är skaftet lite för långt för den lilla yxan men jag har tänkt använda yxan till lite av varje så det kan vara bra med ett långt skaft. Till grövre arbeten är det ju bra med ett långt skaft för att få mer kraft i yxhuggen. Jag har ritat streck på yxan så att jag kan se hålets dimension och jämföra med skaftet.

För att virka en enkel men rejäl vedpåse behöver du: - snöre. Om du vill göra en riktigt stor vedpåse behöver du ungefär tre nystan. - en virknål som är lagom stor för att du ska kunna virka med snöret. Till det hampasnöre som jag använde behövde jag en virknål av märket Perl-Inox storlek 5.0. De olika märkena har olika storlekssystem på virknålarna, så prova noga så den virknål du tänker använda passar för det snöre du har. - ett måttband. - en stoppnål eller annan stadig nål. Du behöver kunna virka uppläggningsvarv, luftmaskor, stolpar, smygmaskor och fastmaskor. Om du inte kommer ihåg detta från syslöjden så titta noga på instruktionerna för nybörjare i rutan nedan.

På en lantgård finns det massor med uppgifter där en svets kan vara till stor nytta. De flesta av oss har dessutom bil och om man vill hålla sina kostnader låga så är det en mycket lönsam affär att själv svetsa de rostskador som förr eller senare drabbar de flesta bilar.

-

Ibland behöver man virke av särskilt hög kvalitet och med bra motståndskraft mot röta. Genom att ta fram tjärtallar kan man få ett virke som är naturligt impregnerat. ”Fetved” är ett kådrikt virke med hög densitet samt med hög andel av pinosylvin och hartssyror som är röthämmande och hydrofoba d.v.s. stöter bort vatten.

En handhyvlad yta är helt slät, samtidigt som den är levande och har mer karaktär än en putsad yta. Att handhyveln, till skillnad från slipmaskinen, dessutom är tyst och dammfri, inte drar någon el och går att justera och reparera gör den till det självklara valet för självhushållaren som snickrar till hemmet.

För den som äger egen skog eller kan komma över timmer till rätt pris kan det vara en lönsam affär att själv förädla sitt eget virke. Genom att ”bara” såga isär sina stockar till plankor och bräder ökas kubikmeterpriset dramatiskt. Om man sedan förädlar virket ytterligare finns det naturligtvis ännu mer att tjäna.

Bruket av fiskskinn har haft en lång tradition i samhällen längst älvar, floder och kuster runt om i världen. I artfattiga områden blev fiskskinn betraktat som ett nyttigt och användbart material. I dag har intresset för att ta tillvara fiskskinn, en outnyttjad restprodukt, åter väckts och många plagg och andra föremål tillverkas av skinnen.

Angorakaninen ger 4 ggr mer ull än fåret per kilo kroppsvikt! Och vilken ull! Angoraullen liknar ingen annan ull p.g.a. dess otroliga mjuka känsla och den sticks inte. Man kan ha ett angoraplagg direkt mot huden! För de som inte har betesmarker är detta ett lyckat alternativ till andra ullproducerande djur.

Att tillgången på kaniner inte varit stor för allmogen i Sverige märks bland annat på att det är svårt att hitta uppgifter om användning av kaninskinn. Däremot har man använt harskinn, och då framförallt vinterharens vita varma päls.

Kaninskinnet måste torkas, saltas eller frysas innan pälsskinnet bereds. Salta rikligt och låt det ligga i en vecka eller stoppa det i frysen något dygn. Frysta skinn tinas i saltvatten. Eller spika upp och torka det.

Mot kaninhållning kan man invända att det är mer jobb per kilo kött än för uppfödning av t ex lamm eller nöt. Samtidigt är nog kaniner det perfekta nybörjardjuret för blivande självförsörjare. Inte bara för att man på små ytor och med enkla medel kan ordna eget bete, hö och kraftfoder, utan även för att kaniner faktiskt är som stora djur, fast små och lätthanterliga. När man kan slakta kaniner är steget inte särskilt långt till lamm och sedan grisar. När man kan bereda sina kaninskinn så kan man även bereda sina framtida fårskinn. Kaninskinnen är bara lite mindre och det är inte lika stor skada skedd om man misslyckas med några stycken. En bonus är förstås att kaninskinn är det absolut mjukaste och skönaste som finns. Inget går upp emot att ge sitt lilla barn en pläd eller ett par tofflor av kaninskinn.

När jag läser om knopar och stek i böckerna om sådant blir jag lätt förvirrad av alla vackra och invecklade konstruktioner som sjömän har hittat på under tiderna. På sjön utvecklades en sorts knopkultur... knopar användes ju på många sätt i yrket och det blev en intressant hobby att utöva på fritiden. Jag vill visa lite hur jag använder rep och knutar i det dagliga livet. De krav som jag ställer på en knut är att den ska vara säker, lätt att lära sig och minnas, lätt att göra, lätt att lösa upp... om den sedan är klumpig och inte så vacker spelar ingen roll för mig, praktisk är huvudsaken. Ett väl fungerande redskap (knut, teknik, osv) är för mig vackrare än den mest konstnärliga skapelse...

Att arbeta med trä är en mycket tillfredsställande sysselsättning, särskilt om man själv utför alla delar i processen: - utväljande av träd i skogen - fällning och upparbetning - transport och lagring - uppsågning och torkning - bearbetning av virket till färdig produkt

Att avverka med handverktyg är, trots de fantastiskt effektiva avverkningsmaskinerna som finns, inte helt bortglömt. De har många fördelar: miljövänliga, energisnåla, ger styrka och motion åt kroppen, billiga att köpa, minimalt underhåll, lätt att lära sig använda, kräver inte dyr skyddsutrustning.

-

Konsten att vrida upp en björkvidja är på utdöende. En gång i tiden var det något allt manfolk på landsbygden behärskade. Den som inte kunde konsten ”var inte någon riktig karl”.

Att fläta med pil har blivit mycket populärt, men det är ingen nymodighet. I tiotusen år har människor använt pil till flätning av korgar, stängsel, mjärdar, husväggar och liknande. Fortfarande flätar vi med pil på samma sätt som under stenåldern. Dessutom sker all flätning för hand. Det finns inga maskiner som kan fläta och vi kan inte fläta bättre idag än vad de kunde då.

Att göra en egen kolmila är både trivsamt och spännande. Den här beskrivningen är lämplig om man vill tillverka en eller ett par kubikmeter kol för husbehov. Kolet håller hög kvalitet och duger bra även till smide. Trots att milan är mindre än en tiondel så stor som de industriella milorna var för hundra år sedan så fungerar den på precis samma sätt.

Några enkla snickartips. De är säkert kända av många, men kanske inte av riktigt alla....

Jag är intresserad av natur och hantverk. Det här är två intressen som går utmärkt att kombinera. Hantverket har blivit ett sätt att lära mig mer om naturen och de material man kan hitta ute. På så sätt tycker jag att man får ytterligare en dimension när man rör sig ute i skog och mark.

Halm är ett underbart material ur flera synpunkter. Miljövänligt, billigt och relativt lätt att få tag på. Dessutom vackert och mångsidigt. Förutom till praktiska korgar kan halm även användas som inslag i vävar tex mattor.

Att sy i skinn är egentligen inte så komplicerat som man kan tro. Sömmarna är ofta lätta att utföra och man kan sy många olika plagg bara med att använda de enklaste varianterna. Det svåraste är själva skinnkunskapen – det är en kunskap som man lär sig med tiden och erfarenheten. Att veta hur man utnyttjar skinnet på bästa sätt och vilka skinn som är lämpligt till olika saker.

Det berättas, att redan på 300-talet efter Kristus började vaxljus komma i bruk. Talgljus, som med säkerhet är kända i vårt land sedan 1100-talet, var billigare att framställa än vaxljusen, som med tiden hade fått karaktären av högtids- och lyxartikel, eftersom de allmänt användes för kyrkliga ändamål.