Kategori: Socialt

Om man som nyinflyttad står utanför bygdens relationer och traditioner kan det kännas svårt att be om hjälp. Att våga sätta sig i skuld till främmande människor kan dock vara en väg in gemenskapen.

I detta magasin har nyligen publicerats en välskriven och omfattande artikel om volontärarbete. Då jag själv haft ett stort antal besökare från organisatio- nen Workaway läste jag denna artikel med stort intresse. Sakta gick det upp för mig att jag måste varit en av de absolut sämst förberedda volontär- värdarna i riket. Jag har i princip haft noll koll. Om inte recensionerna ändå varit hyggliga så hade jag sannolikt aldrig vågat skriva denna artikel. Läs därför detta främst som en reflektion och sammanfattning av erfarenheter.

Skattungbyn ligger i Orsa kommun i norra Dalarna och har en befolkning på ca 350 personer. I byn finns många spännande exempel på lokalt enga- gemang som bygger gemenskap och håller service och lokala sammanhang vid liv. Jag vill berätta om hur några av dem blivit till och fungerar, för att inspirera andra läsare som vill jobba för att få liv i sin bygd eller sitt lokalsamhälle.

Att ta emot en volontär är en utmärkt möjlighet att stödja sin verksamhet med en extra arbetskraft och få in en frisk fläkt i vardagen. Jag har arbetat med volontärförmedling, har själv varit volontär i flera olika projekt utomlands och har varit med om att välkomna volontärer i ett eget projekt. De erfarenheterna gav mig mycket och har till och med präglat hela mitt liv – annars skulle jag inte bo i Sverige just nu. Därför vill jag berätta i denna artikel om vad man kan göra för att det ska bli en lyckad upplevelse för både volontären och värden.

Den som tagit över en gård som funnits i släkten tidigare tar inte bara över gården utan också de nätverk som finns som en säkerhet runt gården och dess invånare. Den som flyttar ut på landet som stadsbo får själv bygga det kunskaps- och säkerhetsnät som behövs. I den här artikeln ska vi beskriva våra tankar om det och hur vi har gått till väga.

En bild av självhushållning är den att ”klara sig själv”. Under våren 2020 har coronakrisen satt världen i gungning, men många självhushållare har det lugnare ute på sina torp och gårdar. Vad säger de själva om att ”klara sig själv” – och vad längtar de egentligen efter?

Drömmen om att skapa en hållbar by och bygemenskap förutsätter att vi lär känna varandra och blir viktiga för varandra i en samverkan där vi lånar, byter och hjälps åt att lösa vardagsproblem. Men hur skapar vi samverkan som håller för påfrestningar? Hur kan vi lösa gamla trätoämnen i byn som hindrar samverkan? Hur hanterar vi utmaningar som hotar byns fortsatta utveckling?

Hur lyckas man skapa förtroende, relationer, utbyte och samarbete i byn? Vi som skriver denna artikel utbildar och stödjer organisationer i att utveckla deltagardemokrati och medskapande ledarskap. Vi bor själva på landsbygden och vill på detta sätt bidra med lite goda tips på hur man kan gå tillväga för att bygga samverkan och medskapande i den egna bygden.

Det hela började väldigt annorlunda mot hur det var tänkt: det kom många oförutseddheter (bla ett hejdundrande åskväder precis innan), förberedelserna var mycket försenade och planeringen fick ändras mest hela tiden. Så det var ett hektiskt och svettigt göra att få ordning på det hela och det var sannerligen en prövning i improvisation.

-

Vi hade den fantastiska förmånen att få samla våra släktingar och vänner här hemma på gården och fira kärleken med dom. Vi ville fira vår kärlek till varandra inför människor som man kanske kan kalla för vår församling, människor som kunde bevittna vår kärlek och som i framtiden kan hjälpa oss att orka leva tillsammans i nöd och lust. Att vi kunde göra det här hemma, på vårt eget sätt, gav en stark känsla av samhörighet också med platsen, vår fridfulla och vackra plats på jorden. Här lägger vi ner massor med energi och kärlek på att bygga, bo och odla och här lever vi tillsammans, det här är vårt centrum i universum. Det kändes självklart att vi skulle gifta oss här!

Titt som tätt händer det att Återläsare och alternativ.nu-medlemmar på eget initiativ ordnar träffar för att umgås med andra självhushållningsintresserade. Två prenumeranter rapporterar här från Återträffar de ordnat under sommaren.

Under ett par veckor i somras samlades ca 2-300 personer från hela Norden på en liten ö i Danmark. Ett nyslaget fält kantades av tipis, tält och bivacker, och i mitten restes den stora samlingstipin med en diameter på 15 m! Ett utomhuskök byggdes upp och i ”caféet” (under en uppspänd presenning) kokades te och kaffe över öppen eld nästan dygnet runt. Från olika håll hördes rytmer av trummor, skön sång och musik från allehanda instrument. Det var tingmöte.