Skribent: Lars Andersson

-

Nästan ingen fäller idag skog för hand, inte ens bland ”alternativare” som kör med häst och slår med lie. Och det är begripligt. Att använda timmersvansen som hängt på lidret i decennier är tidsödande, och i ansträngning jämförbart med en språngmarsch i uppförsbacke. Med full ryggsäck. En hyfsad begagnad motorsåg kostar inte mer än en genomsnittlig dagslön och olja+bensin är marginella omkostnader i förhållande till tids- och arbetsbesparingen. Men bortsett från rent ekonomiska hänsyn, så finns det givetvis miljöoch hållbarhetsskäl till handkraftens fördel. Mig veterligt saknas instruktiv litteratur i ämnet, varför jag här presenterar egna erfarenheter av kunskap som förmedlats av äldre skogshuggare, samt tips på hur utrustningen anskaffas och sköts.

Under ett par veckor i somras samlades ca 2-300 personer från hela Norden på en liten ö i Danmark. Ett nyslaget fält kantades av tipis, tält och bivacker, och i mitten restes den stora samlingstipin med en diameter på 15 m! Ett utomhuskök byggdes upp och i ”caféet” (under en uppspänd presenning) kokades te och kaffe över öppen eld nästan dygnet runt. Från olika håll hördes rytmer av trummor, skön sång och musik från allehanda instrument. Det var tingmöte.

Mitt i Värmland, på Björklångsberg i Selma Lagerlöfs Fryksdalen, bor de som kallar sig Skogsfolket. En dryg mil på slingriga skogsvägar leder oss fram till torpet ”Gläntan”, som är Skogsfolkets centrala, gemensamma punkt. Jag blickar ut över nejden: milsvid granskog, i dalbottnen en glittrande tjärn. Luften är klar och frisk här på över trehundra meters höjd. Knappt några bilar passerar på den smala, vindlande skogsvägen. Det enda som hörs är fåglarnas sång, suset av vind i trädkronorna, och enstaka råmanden från kohagen. I en gammal fäbod några hundra meter längre bort bor Per och Laila, som startade projektet för tretton år sedan. I övrigt är Skogsfolkets medlemmar, bestående av ett tiotal hushåll, utspridda över ett större område i skogarna kring Gläntan.