Författare: Anders Krasse

-

Här har jag samlat lite tips, tankar och erfarenheter kring att ta vara på andras bråte från vårt slit­-och-släng­-samhälle. Vi är många som byggt upp våra gårdar med överblivet material och på detta vis kunnat undvika att köpa nytt. För en del har det blivit ett sätt att minska familjens kostnader och samtidigt ta ett större ansvar i miljöfrågan. Förbluffande ofta när man behöver köpa något så är det någon annan som har det i sitt förråd. Vad bör man tänka på om man som återbrukare och självhushållare får i uppdrag att rensa i någon annans lada eller vedbod?

I detta magasin har nyligen publicerats en välskriven och omfattande artikel om volontärarbete. Då jag själv haft ett stort antal besökare från organisatio- nen Workaway läste jag denna artikel med stort intresse. Sakta gick det upp för mig att jag måste varit en av de absolut sämst förberedda volontär- värdarna i riket. Jag har i princip haft noll koll. Om inte recensionerna ändå varit hyggliga så hade jag sannolikt aldrig vågat skriva denna artikel. Läs därför detta främst som en reflektion och sammanfattning av erfarenheter.

Med den drucknes envishet fortsätter jag mina byggäventyr djupt inne i det västgötska sörlandet. I Åter 1/2021 blev det första rummet i det f d hönshuset klart. Det har redan fått en mjukstart med en enkel romprovning, en pokerkväll och en mindre konstutställning. Nu börjar även det andra rummet att bli klart. Här inne blir två av väggarna putsade med bruk, och två väggar blir bevarade med sina ursprungliga liggande brädor från 1938. En ny gavelvägg av närmast bibliska mått har byggts upp ovanför väggen där hönsen en gång hade sina reden. Min förhoppning är att en dag kommer skaror att vallfärda till Mårdaklev och häpet betrakta det över fyra meter breda konstverket på denna paradvägg.

Tre små stugor i tre prisklasser. I princip från gratis till närmare miljonen. Alla kan placeras på chassin och då kallas tiny houses. Eller minihus. Namnen är så pass nya att folk blir osams på internet. Oavsett benämning, detta är min berättelse om tre små hus.

I engelskspråkiga länder finns uttrycket ”barn conversion”. Det betyder i korthet att man använder sig av en befintlig stomme, ofta en lada eller annan byggnad avsedd för jordbruksändamål (kolla upp om förändrat användnings- område kräver bygglov). I detta avsnitt tänkte jag visa hur mittendelen av en gammal lada blev en liten lägenhet till vilken jag kan retirera om mitt hus blir uthyrt.

I takt med att det småskaliga lantbruket slogs ut i Sverige blev allt fler gårdar stående tomma och övergivna. Marker styckades av och köptes upp av större gårdar. En halvsekel- lång era av ödehus och ödegårdar inleddes. Kanske är ma- joriteten av denna tidnings läsarskara liksom jag övertygad om att småskaligheten är på väg tillbaka. Varje ödegård kan sjuda av liv igen, och de framtida verksamheterna behöver inte alltid inkludera djurhållning. Denna artikel handlar om hur jag förvandlade ett gammalt stall till festlokal med scen, bar och casino. För rätt person kan det bli ett café eller t o m restaurang.

Knappt hade jag hunnit sätta mig ner och pusta ut efter det senaste projektet med bastu och bad innan det var dags för ett nytt ”svartbygge” på samma tomt. Egentligen hade jag svurit en helig ed att ta en paus från fler byggprojekt, men kärlek kan som bekant få en människa att ompröva beslut. Jag måste erkänna att det nu främst är utmaningen att bygga med kasserat och återbrukat material som är min viktigaste drivkraft, snarare än det som annars kan kallas snickarglädje. Denna gång ska det byggas ett hönshus som en lillebror till bastun i Åter nr 3 och 4/2019 samt nr 1/2020. Det måste bli lättskött, smälta in i miljön och det får helst inte kosta någonting.

Jag står på balkongen i vårt sovrum och ser ner mot skogsbrynet. Där står bastuboden och badtunnan med lock. Jag fylls av en glädje och stolthet över att jag själv har lyckats förvandla någons gamla skeva vedbod till en svart pärla som skänker glädje. Mina tankar handlar även om att råvarorna till detta bygge uteslutande består av material som varit på väg till soptippen. Och att detta uppenbara slöseri pågår än idag när vi skriver 2020 och världen står i brand.

När detta skrivs är det september och bastuboden är fortfarande inte klar invändigt. Det som främst är kvar är lite elinstallationer och VVS-arbete. Den tid som jag trodde att jag kunde disponera för detta återbruksbygge var gravt överskattad och det visade sig även gälla min kompetens, min verktygsarsenal och mitt förväntade materialflöde. Således håller vi oss mest utomhus i detta avsnitt.

I några avsnitt av Åter 2017–2018 berättade jag om mitt bygge av ett 80 kvadratmeter stort orangeri mot min ladugårdsvägg. Budgeten var ynkliga 100 dollar och när projektet avslutades fanns det väl fortfarande en liten slant kvar i börsen. Nästan allt material var återbruk, överblivet och sådant som många kallar skräp. Nu tänker jag ge mig i kast med en gammal redskapsbod på endast 8 kvadratmeter.

Ett år har nu gått sedan jag började mitt bygge av ett 80 kvm stort orangeri mot ladugårdsväggen. Visionen har varit att bygga det helt gratis och av återvunnet material och bygget är nu, om inte klart, så i alla fall redo för produktion av lite frukt och grönt.

I maj förra året började jag bygga ett 80 kvm stort orangeri mot ladugården. Jag bygger det med återanvänt material jag hittar runt omkring, och helst vill jag inte att bygget ska kosta något alls. Väggar och det mesta av taket är nu på plats. Jag stötte på lite motgångar med det sistnämnda och väntar nu på att en lösning ska visa sig. I detta avsnitt visar jag istället lite av den inomhus­ miljö jag bygger inne i orangeriet.

Uthyrningssommaren -17 är nu förbi på Hestra Yttre som ligger 4 km utanför den lilla byn Mårdaklev med sina 360 invånare. Inte en dag har passerat utan att jag ha tänkt på det massiva byggprojekt som jag gav mig in i en vacker söndagskväll i maj. Ett gigantiskt orangeri, nästan 80 kvadrat, som dessutom ska slingra sig runt hörnet på stallet i två väderstreck. Jag ska göra det ensam, och det ska inte kosta någonting.

Ibland läser vi att ett slott eller en större gård renoverar ett orangeri för typ 8 miljoner. För oss flesta är ett orangeri något väldigt exklusivt, en lyx som endast de besuttna och välbärgade kan unna sig. I denna lilla artikelserie får vi följa Anders Krasse när han ska bevisa motsatsen. Det kommer att handla om en cirka 80 kvadratmeter stor glasad byggnad med halva ytan i söderläge och andra halvan i västerläge. Det blir isolerglas, golvvärme, kullersten och tropiska växter i fet, frodig och frostfri matjord. Ett spektakulärt bygge med två femuddiga hörnor och en relaxsoffa av tolvhundra kilo granit. Och som vanligt när det gäller Anders så ska det inte kosta någonting.

För snart sju år sedan fick det vara nog. Nog av stressande flängande, nog av månad-till-månadekorrhjul och nog av att veta att alltför många dagar per månad var fyllda av sådant som jag egentligen inte ville göra. Eller ännu värre, att sälja något som jag inte kunde stå för. Såren efter att ha haft rörliga bolån på 1990-talet var inte helt läkta ännu. Jag bodde själv, och ville inte någon mer gång hamna i en situation där min månadshyra var 30 000. Inte heller ville jag att den skulle vara 12000. Och faktiskt inte ens 8000 eller 6000. Nej, denna gången skulle min ­månadshyra vara noll kronor. “Att bo gratis” blev nästan ett mantra för mig, och jag visste att lösningen på detta fanns där ute. På något vis.