Författare: David Jonstad

Om man som nyinflyttad står utanför bygdens relationer och traditioner kan det kännas svårt att be om hjälp. Att våga sätta sig i skuld till främmande människor kan dock vara en väg in gemenskapen.

För hundra år sedan var det staden som bar på löftet om ett bättre liv. När vi nu vänder ryggen mot storstadens buller med romantiska drömmar om ett liv på landsbygden är det inte heller säkert att det blir som vi tänkt oss.

Jag flyttade till landet för att leva ett jordat liv. Med får i hagen, betor i jorden, ankor i dammen och hammaren i handen. Ett liv i behagligt tempo med gott om tid både för närkontakt med naturen och för familj och vänner. Det var sådant jag var inställd på. Det jag inte var inställd på var att ett sådant liv förutsätter en annan inställning till livet. Och att skaffa sig denna inställning är på många sätt den största utmaningen.

Det är nu tio år sedan jag som ung journalist började nysta i de stora samhälls­frågorna. Det började med klimat­- förändringarna och fortsatte med andra ekologiska­­ kriser, oljeberoendet, vårt sköra finanssystem och så vidare. Sakta men säkert kom jag till slutsatsen att svaren på hur vi ska hantera allt detta inte står att finna i marknaden, men i marken. Och så började jag ta mina första steg bort från betongen, mot landsbygden, mot jorden.