Ledare 4-07

-

Petter Bergström

–

Min morfar jordfästes igår

Men idag är det ändå världens vackraste dag. Luften är hög och klar och det är alldeles vindstilla. Solen skiner och värmer, men i skuggorna gnistrar fortfarande lite frost ur den stjärnklara natt som var.

När jag var liten var jag mycket hos mormor och morfar i deras stuga. Där var det som om tiden stod stilla. Jag grejade med mitt och de skötte med säregen ro sina små sysslor i och omkring stuga och uthus. De drack kaffe så fint, så stilla i små fina koppar med sockerskål, varsin liten sked och ett fat med kaka eller bulle. Särskilt morfar åt sin kaka väldigt sakta och njöt av varje smula. Jag tänker på det ibland när jag stjälper i mig ett par muggar av guds gåva på stående fot, tänker på något annat och pratar om ett tredje. När jag ser morfar framför mig sitter han i gungstolen, framför den öppna spisen som det nästan alltid brann i. Jag vet inte om han satt där väldigt länge eller om det bara kändes så för att han var så lugn. Han stoppade omsorgsfullt sin pipa och lutade sig sakta efter tändsticksasken på spiselkransen. Lika sakta och noggrant tände han pipan och puffade ett par gånger så det smackade i mungipan. Alltid lika nöjd, lugn och trygg. Sedan gungade han och tog, lite i sin egen värld, några smackande bloss på pipan. Det var så lätt att bara krypa upp i hans knä och bli sittandes. Bli lugn, varm av famnen och elden, försjunken i figurerna som rörde sig i glöden.

Den tiden känns som en saga. Jag kommer aldrig mer sitta på den farstubron, dricka varm choklad och titta ut över de gröna skogarna nedanför och de blå fjällen långt bort. Jag får aldrig höra morfar spela dragspel igen.

Men idag skiner solen och gården är vacker som en brud. Det har varit ett år med jobbigt och sorgligt, roligt och spännande och hela tiden full fart. Nu är allt omhändertaget i odlingarna, utom palsternacka, purjo och jordärtskocka, som får stå kvar. Höstens slakt är i land, så när som på några ankor och ungtuppar, och årets renoveringar utomhus är klara om ett par veckor. Jag är trött och lite omtumlad, men nöjd, riktigt nöjd.

Min älskade mormor får jag ha kvar ett tag till. Och baske mig om jag inte ska försöka ha kvar morfar ett tag till också, han får vara min ledsagare i vinter. För jag vill ha en vinter i förnöjsamhetens tecken. Röka pipa tänker jag inte börja med, men det ska bli mycket tid i gungstolen och jag kommer att njuta av varje sekund med ett barn i mitt knä. Jag ska dricka mitt kaffe med andakt och uppskatta livet som det är.

Tack för i år!
/Petter

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!