Kategori: Hantverk

Kili Siimes bor i ett torp i Västra götaland och gör mer keramik än bara till husbehov. Hon bränner sitt stengods i en 3,5 meter lång ”Anagama-ugn”. En gång om året fyller hon den med hela sin årsproduktion och eldar sedan i tre dygn i sträck.

Jag bränner min keramik som svartbränning. Det är en metod som använts av keramiker sedan stenåldern men blev vanligare under järnåldern. Man svartbrände då i gropar. Jag använder mig av lergodslera, det är järnet i leran som ger den svarta färgen. Så här går jag till väga när jag gör en svartbränning.

Raku är en rätt våldsam bränningsmetod då man hettar upp och kyler ner godset snabbt. Det gör att man kan få en karaktäristisk och snygg sprickbildning i glasyren. Det är förstås lätt hänt att även keramiken spricker så det är säkrast att skröj­bränna en gång först, om man inte bara har små och tunnväggiga saker.

Lera är ett lättillgängligt material som öppnar stora möjligheter för den innovative och stimulerar all sorts kreativitet. Som alla andra hantverk är även detta kringgärdat av en rad spelregler som inte kan kringgås. Jag skall här, på ett ganska ovetenskapligt sätt, försöka lotsa den nyfikne fram till ett lyckat resultat, med material som kan hittas i naturen och som kan bearbetas med egna enkla hjälpmedel. Jag går heller inte in på estetik eller avancerad teknik, som väl kan anses tillhöra nästa steg för den som vill gå vidare.

Det köps väldigt mycket onödigt skräp i form av julklappar, till stor belastning för miljön. Dumt, när det dessutom ofta känns så mycket mer värdefullt med presenter man gjort själv, både för givaren och tagaren. Men det gäller ju att komma på vad man ska göra också... Här är lite tips från medlemmar på Alternativ.nu:

Att snickra fågelholkar är inte bara angeläget och nödvändigt - med tanke på den oerhörda förändring som skett i skogs- och jordbrukslandskapet - det är också ett stort nöje, en glädje att ägna sig åt i mörka höst- och vinterkvällar. När man sysslar med detta möter man i tanken vårens budbärare bland fåglarna - som efter en lång flyttning återvänder till oss för att under en kort men intensiv tid säkra sin arts fortlevnad på denna jord.

Att bränna tjära är ett fint gammalt hantverk. Än i dag bränner man tjära men det är numera långt mellan tjärdalarna. För den som är intresserad av självhushållning är det definitivt en kunskap värd att bevara och en konst värd att lära sig. Slutprodukten av den brunna tjärveden blir prima smideskol, s k dalkol och så förstås tjära, detta naturens eget impregneringsmedel.

Följande arbetsbeskrivning avser en s k skäppekorg, som förr användes till bl a mjöl och gryn. Förebilden kommer från Malmöhus län och har diametern 53 cm. Namnet kommer av att korgen rymde en skäppa, knappt 25 l. Den korg som görs i beskrivningen är mindre och rymmer ungefär 6 l. Diametern är 33 cm och höjden 16 cm. Denna lilla korg passar utmärkt som fruktkorg.

Den spånkorg som demonstreras här är rakflätad av handrivna furuspån. Tekniken kommer från Finland och har inom det nuvarande Sveriges gränser varit vanlig i finnbygderna. Även om beskrivningen kan synas lång upptäcker man, efter att ha gjort den första korgen, att den är ganska enkel och snabb att göra. Konstruktionen är genial i sin enkelhet, utan någon spikning eller liknande, vilket tyder på hög ålder. Det svåraste att lära sig är materialberedningen, att göra vackra furuspån och vrida upp en björkvidja fint. Hur man river spånen kan du läsa om i Åter 2/09 och hur man vrider björkvidjor i Åter 2/05.

Att bränna tjära är ett fint gammalt hantverk. Än i dag bränner man tjära men det är numera långt mellan tjärdalarna. För den som är intresserad av självhushållning är det definitivt en kunskap värd att bevara och en konst värd att lära sig. Slutprodukten av den brunna tjärveden blir prima smideskol, s k dalkol och så förstås tjära, detta naturens eget impregneringsmedel.

En del av tjusningen med att göra korgar ligger i att man kan samla in materialet själv. Denna gång är det slöjdaren Björn Majors som visar hur man river spån. Av spånen gör han sedan rakflätade korgar, och hur det går till demonstrerar han i nästa nummer av Åter.

Har du någon i närheten som odlar energiskog eller korgpil så kanske du kan gå på självplock och göra praktiska stöd till dina klängväxter och grönsaker. Växtkoner kan du ha direkt i jorden eller i en kruka. De klarar att hålla upp blomsterbönor, luktärter, krasse, blomman för dagen och t o m en liten klematis. Höga ärter och bönor klänger också fint uppför stödet.

Det är en härlig känsla att sticka, väva eller nålbinda av sitt eget spunna garn. Det är något alldeles speciellt, som gör en glad i hela kroppen. I förra numret skrev jag om att kamma ull. Nu vill jag fortsätta berätta om hur man kan spinna garn av ullen med hjälp av en enkel slända. Att spinna på slända är inget man lär sig i en handvändning. Det kräver stort tålamod. Tråden vill bara gå av och sländan dunsar i golvet. Men övning ger färdighet. När allting fungerar är det meditativt att spinna. Det ger en rofylldhet och samtidigt en stolthetskänsla: titta vad jag kan!

I förra Åter visade Niklas Karlsson hur man grovt formade ett tråg i färskt björk. Nu har tråget legat i en låda med hyvelspån och torkat i två månader. Tråget gjordes tjockare än det till sist ska vara, eftersom det går bort material vid renskärningen, som det nu är dags för.

Arbetsbeskrivningen avser en traditionell ”tvegrepakorg” av Blekinge-typ. Sådana korgar användes förr till potatis och som kolkorg. En modern användning är som trädgårdskorg.

Den här beskrivningen avser en revbenskorg av Sorunda-modell. Korgen användes fram för allt vid potatisskörden och skulle då vara stor och kraftig, och det är en sådan större korg som tillverkas på bilderna. Måtten är längd 53 cm, bredd 46 cm och höjd 24 cm (med grepe 34 cm). Texten avser emellertid en mindre korg, som den på den stora bilden ovanför. Den är 35 cm lång, vilket kan vara lagom när man gör sin första korg. Låt emellertid den mindre korgen få samma proportioner som den stora. En sådan inte så stor korg blir en bra bär- och svampkorg.

Man kan kamma sin ull istället för att karda den, om man vill spinna garn av ullen. Du kan då skilja långa och korta fibrer åt, och få två olika garnkvaliteter av samma ull. Du får ett mjukt tjockt kardgarn och ett tunt, hårt och starkt kamgarn. Det går snabbare än att karda för hand och är framför allt roligare! Kamrester, de korta fibrerna som fastnar kvar i ena kammen får utmärkt att tova med, om de först kardas igenom en gång.

Ett tråg är ett avlångt fat eller skål uthuggen ur en stockhalva. Trågen hade en stor betydelse i bondesamhällets hushåll. De användes bland annat som mjölk- och baktråg. För de tråg som användes inom hushållet var det viktigt att man valde trä som inte gav smak till råvarorna, exempelvis björk, asp, gran eller sälg.

Tjäckelyxan är ett av mina favoritverktyg som man både kan hugga ur stora vida tråg och mindre kåsor med. Den kallas ibland också för rännyxa eftersom man haft den till att hugga ur trärännor, takrännor av trä, med. Rännyxorna hade ofta långt skaft och eggformen kunde vara rundad eller flat med tvära kanter. De tjäckelyxor som görs idag för slöjdändamål har nästan uteslutande rundad eggform. Den rundade eggformen är också att föredra på slöjdverktyg.

Arbetsbeskrivningen avser ett ganska litet kolfat, 30-35 cm långt. Formen är, som den ofta var förr, sammanhållen med en aning inåtlutande kanter. Storlek och form kan givetvis variera, men glöm inte att använda grövre material till en större korg. Ett kolfat ska vara kraftigt och robust. Antalet varpspröt ändras inte så mycket med korgens storlek. I en större korg med grövre material sätts de i stället glesare.

Vid all konstruktion av träföremål som inte är gjorda i ett stycke behöver de olika ingående trädetaljerna sammanfogas på något sätt. I den här artikeln kommer jag att beskriva ett antal sådana sammanfogningar, som är användbara vid tillverkning av möbler, inredning och annat byggande med trä. Varje träkonstruktion har sin optimala sammanfogning, som i sin tur påverkas av eftersträvad funktion, tid, pengar, kunskap, tillgängligt trämaterial, verktyg och andra hjälpmedel.

Järn har framställts i över 1000 år i Sverige och redan för mer än 3000 år i det forntida Irak. Direktmetoden användes och man fick fram smidbart järn i motsats till masugnsmetoden då man får tackjärn vilket måste efterbehandlas i stålverk för att bli smidbart. Här ska jag beskriva hur vi tror att direktmetoden gick till, ”att framställa järn i blästerugn av järnhaltig torv eller rödjord”.

En skedhäck är en liten korg som man hänger på väggen. Den har nog funnits i varenda stuga i södra Sverige för hundrafemtio år sedan. Vad den användes till? Jo, när man slickat sina skedar rena från gröt och potatis sattes de tillbaka i skedhäcken, som både var en luftig torkplats och praktisk förvaring. Och inte minst en fin inredningsdetalj, som kan förvara lite vad som helst. Förutom att den är ett praktiskt bestickställ vid diskbänken, kan man spara sina fina vykort och brev däri, eller shampoflaskor eller...

Hasselspån fläker man ut från ytan av färska käppar. Välj ut rakvuxna stammar i hasselbusken, som saknar större kvistar på en sträcka av minst 1 m, helst längre. Tjockleken bör vara 2-3 cm i toppen av den raka delen. Skär av toppen ett par decimeter ovanför det ställe där stammen kröker eller förgrenas och skär bort återstående kvistar. Hassel till korgar kan tas under hela året, men kan vara lite kladdig att arbeta med under savtiden. Även om hasselbusken inte åsamkas någon skada av att gallras lite så måste man ha markägarens tillstånd.

Gran- och björkrötter är vanligast till korgar, men bl a tall förekommer också. För att avbarkningen ska gå lätt, bör alla slags rötter “dras” på våren. När savningen börjat och björkens löv är som musöron lossnar barken nästan av sig själv.

I de tre tidigare artiklarna har jag behandlat färskt och återbrukat virke, arbetsmaterial och andra tillbehör. Nu är det dags för verktyg och några hjälpmedel att träda fram på scenen.

När man slöjdar i trä är täljhästen ett värdefullt hjälpmedel. Man spänner fast ämnet med fötterna och man blir då starkare, täljandet blir mer effektivt när man täljer med bandkniven. Man kan tälja allt från små saker som smörknivar och skedar till pallben och större saker.

För att byggnader skall behålla sin funktion är reparationer och underhåll ett måste. I gamla byggnader är natursten ett ofta förekommande material och det kan vara god nytta att känna till grunderna i stenhuggningens konst.

En liten hund, helt igenom gjord av ull, kan bli en fin present till någon hundälskare i din närhet.

I de två tidigare artiklarna har redogjorts för hur trävirke kan fås från egna eller andras träd eller buskar. Den här artikeln kommer att fokusera på hur du kan få tag på och hantera trävirke som kan återbrukas. Även andra materialslag, beslag och olika tillbehör nödvändiga för snickeriet, kommer att behandlas.