Första steget i ladhusprojektet

-

Petter Bergström

Runt om på landsbygden står tusen och åter tusen tomma risiga ladugårdar och förfaller. Ladugårdar som en gång varit grunden i en eller flera familjers försörjning – ladugårdar som spelat nyckelroller i en levande landsbygd. Kanske kan de bli det igen, fast som bostäder, företagslokaler eller mötesplatser.

Anledningen till att tusentals ladugårdar på landsbygden riskerar att förfalla är att de inte används till något ekonomiskt försvarbart, och det finns därför ingen ekonomi i att lägga pengar på underhåll. De är byggda för ett lantbruk som inte längre finns – ingen har längre 15 kor och några suggor. I dagens lantbruk har man hundratals, kanske tusentals djur i stora plåthallar och de gamla små träladugårdarna får i bästa fall tjäna som tak för någon gammal skördetröska och diverse bråte. Dessutom finns inte så många lantbruk längre. Av Sveriges idag 250 000-270 000 bebyggda lantbruksenheter bedrivs bara aktiv lantbruksverksamhet på 55 000 enligt jordbruksverket 2024. Alltså drygt 200 000 inaktiva lantbruksfastigheter med ladugårdar och andra uthus.

Det här projektet handlar om att hitta ett win-win-win, där dessa ladugårdar får ett nytt existensberättigande genom användning. Dels av människor som redan bor på landsbygden och kan bygga sig en verksamhetslokal som är billigare, charmigare, mer ekologisk och smälter bättre in i landskapet än något nybygge. Dels av människor som vill flytta ut på landet och bygga ett hem på ett enkelt och billigt sätt i det skal som en stor tom ladugårdsbyggnad kan utgöra.

Kunskapsinsamling

Det finns redan många som tagit sig an gamla ladugårdar och ekonomibyggnader och byggt om dem till hem, gårdsbutiker, ateljéer eller restauranger. Ändå finns ingen samlad kunskap om hur man gör detta på bästa sätt. Var och en har chansat lite och ofta landat i användning av moderna metoder och material som inte är helt billiga, ekologiska eller passande för ändamålet. Eftersom det upplevs som ett stort projekt är det inte ovanligt att anlita byggfirmor eller arkitekter, vilket ofta leder till en kostsam total makeover och kanske inte det enkla personliga ekobygge man drömt om.

Den långsiktiga visionen i det här projektet är att ta fram ”best practices”, en genomtänkt metod, för att varmbona en ladugård eller annat oisolerat uthus. Kriterier är att:
• byggmaterialen ska vara så ekologiskt hållbara som möjligt
• byggmaterialen ska vara lättillgängliga och i standardardiserade format
• inga dyra eller svårtillgängliga specialprodukter
• bygget ska vara billigt
• den färdiga lokalen ska vara lätt att underhålla
• arbetet ska till största delen kunna utföras av normalhändiga personer utan specialkunskaper
• förändringar ska vara sparsamma och påverka byggnadens konstruktion och karaktär så lite som möjligt.

Denna artikel om hur vi börjat experimentera i ladugården i Gudhem är tänkt som en start på kunskapsinsamlingen. Jag kommer att fortsätta berätta om vad som händer och vad vi kommer fram till i en serie artiklar och i studiebesök på gården. Alla som är intresserade av att bidra på något sätt är välkomna att höra av sig och förhoppningsvis vill någon person eller grupp föra arbetet vidare tills vi har en väl underbyggd metod att rekommendera. Och det är lite bråttom, många ladugårdar har redan läckor i taket och då går förfallet fort.

I texten som följer kan alltså förekomma detaljer och lösningar som visar sig mindre lämpliga och inte blir en del av den slutliga rekommenderade metoden.

Överväg oisolerat

Även om detta projekt handlar om att varmbona i en ladugård/uthusbyggnad vill jag först prata om att inte varmbona om man inte tänkt använda lokalen som permanentboende utan till någon verksamhet. Det är lätt att falla in i gamla föreställningar om vad tillräcklig standard är och tänka att all slags boende och verksamhet kräver uppvärmda utrymmen.

I den stora log-delen av vår ladugård finns redan en mötes- och aktivitetslokal som är helt oisolerad, det är inte ens läkt på klädselbrädorna. Den har ändå använts flitigt och till allt möjligt under drygt 20 år nu. Däremot har vi satt in lite extra fönster för ljus och byggt ett rejält golv för att klara mycket folk. En stor del av året känns detta som inomhus, men luftigare. Vintertid har man mer kläder på sig helt enkelt och tänker inte mer på det. Böcker, musikanläggning och läsfåtöljer i biblioteksdelen har inte heller tagit nämnvärd skada.

Innan man drar i gång ett isolerat storbygge kan man gärna ta en funderare på om det tänkta utrymmet verkligen behöver isoleras för att man ska ha användning av det. Kanske räcker det att täta med läkt eller lerklining på insidan? Även om vi nu hittar en billig och enkel metod för att varmbona är det ändå en stor insats av pengar och arbete som t ex kan läggas, eller inte behöver tjänas in, på det man tänkt använda lokalen till istället.

Man kan överväg att starta verksamheten i den oisolerade lokalen och sedan, när man vet att det är något man vill hålla på med även vintertid och att det kräver ett varmbonat utrymme, välja att isolera. Och då bara isolera det man måste isolera.

Ladugården i Gudhem

Ladugårdsdelen, utrymmet som tidigare hyst djur, i denna byggnad har vi inte längre behov av och kan därför tjäna som experimentbygge och efter färdigställande som mötes- eller kurslokal för Åters läsare eller andra initiativ för hållbar livsstil.

Delen vi pratar om är 9×19 meter med nockhöjd på ca 7 meter. Muren runt ladugårdsdelen på första våningen, där djuren hållits, är cirka 80 cm tjock och murad av kalksten och kalkbruk. Det finns en lång båspall för uppbundna kor på södersidan och på norrsidan kättar för kalvar och grisar. De senaste 20 åren har ladugården använts för ett hundratal höns och en del andra djur. Atmosfären i ladugården är utan djur kall, fuktig och rå. Ovanpå ladugårdsdelen finns ett sedvanligt ränne för hö, vars golv är kraftigt angripet av trämask. Långsideväggarna på andra våningen, d v s avståndet från mur till hammarband, är ca 2 meter. Taket har varit ett dåligt tegeltak men har inför detta projekt bytts mot plåt, då det är säkrare vid isolering mot yttertak och vid installation av solpaneler.

Rubbet eller del för del?

Rubbet-konceptet: Det först tänkta upplägget var att isolera hela ladugården på 9×19 meter från golv till tak till en enda stor varm sal, där man sedan kunde sätta upp mellanväggar och golv efter behov. Ett stort och kostsamt projekt, men det skulle ge en fantastisk lokal med alla möjligheter. Det medför dock några besvärligheter:

Betonggolvet behöver isoleras, t ex med perlit eller skumglas och vill man undvika nytt betonggolv kan man lägga trä- eller lergolv ovanpå. Detta kan ske genom att man tar bort det gamla betonggolvet och gräver ur för det nya golvet, vilket är ett stort jobb. Det kan också ske genom att lägga det nya golvet ovanpå det gamla, vilket höjer golvnivån radikalt, särskilt med tanke på de olika nivåerna med sluttande båspallar och foderbord.

De tjocka kalla stenväggarna behöver isoleras, vilket då av fuktskäl kanske inte bör ske med organiska material och därför är en lite krångligare eller mindre ekologisk historia än vanlig isolering.

Golv och väggar har under hundra år dränkts i urin och avföring från kor, höns, grisar och andra djur. Även om de nu är rena och inte luktar något kan det ändras om de plötsligt blir uppvärmda till rumstemperatur och luftväxlingen minskar. Chico på Nääs berättade en avskräckande historia om en bastu som byggts i ett fähus. Vid 40 grader började det lukta gris, vid 60 get, och efter det kom kolukten …

Ladugårdar är i allmänhet inte tillräckligt väl dränerade under och runt om betongplattan för att det inte ska bli fuktproblem om man gör det till ett uppvärmt bostadsutrymme.

Två ytterligare faktorer som kan vara nackdelar beroende på situation och hur man tänkt använda lokalen är:
• Hela lokalen behöver kanske inte vara isolerad och uppvärmd = onödiga kostnader och resurser.
• Hela lokalen behöver färdigställas innan den kan användas.

Vi landade av dessa skäl i:
Del för del-konceptet för att vi tror att det passar oss och många andra bättre. Det bygger på att isolera en del i taget efter behov och kapacitet. Här börjar man förstås på övervåningen, hörännet, för att slippa alla de ovan nämnda problem som varmboning av den murade ladugårdsdelen innebär. Hela djurdelen och större delen av övervåningen kommer sålunda att vara kall vintertid, men kan ändå användas till t ex:
• materiallager och verkstad under och efter byggtiden
• förråd för trädgårdsredskap m m
• djur (med lämplig ventilation)
• garage för cyklar eller bil
• hantverk
• ouppvärmd kurs-/besöks-/kafé-lokal.

Man kan förstås ge sig på projektet att varmbona även ladugårdsdelen i framtiden om man märker att behovet finns och väger upp besväret.

Vet man att man kommer att behöva värma upp hela lokalen, och har tid och råd att göra det i en stöt, så kan Rubbet-konceptet vara mer effektivt, men Del för del-konceptet lyser med några skarpa fördelar:
• Man behöver inte isolera och värma upp ytor som inte behöver vara uppvärmda.
• Man kan bygga i sin egen takt och börja använda lokalen snabbare.
• Man kan prova om man klarar sig utan den krångliga och resurskrävande isoleringen av ladugårdsdelen.
• Man ”förstör” mindre av originalbyggnaden.

Planlösning

Vi väljer alltså Del för del-konceptet och börjar således bygga där det är enklast: på höloftet. Och vi behöver inte hela utan börjar med ca en fjärdedel, vilket blir ca 35 kvm som kan vara en lagom verksamhetslokal eller första hem åt en liten familj. Var bör då den första isolerade delen vara – i norr, söder, öster eller väster?

För att få den lite råa och mörka ladugårdsdelen så trevlig som möjligt kommer rännegolvet att tas bort på en del av den yta där det första isolerade rummet inte ska vara. Det möjliggör ljusinsläpp ner i undervåningen om man sätter fönster i väggen på övervåningen, vilket bör vara den södra långsideväggen för maximalt ljusinsläpp – rummet kan alltså inte vara åt söder. Åt väst ansluter en annan byggnad så där finns inga möjligheter till fönster. Norra långsidan funkar men det blir ett långsmalt rum med bara fönster åt norr. Det får bli på östra gaveln, så kan man ha stora fönster mot morgonsolen och några mindre mot söder och norr.

Vad gäller resten av golvet på rännet, där det blir oisolerat, behövs alltså en öppning längs södra långsidan. Man skulle kunna ta bort mycket för att få en härlig kyrkkänsla med högt i tak, men går då samtidigt miste om användbar golvyta, som också kan bli ytterligare isolerade rum i framtiden. Vi sparar en fjärdedels golv på västra kortänden också, och på de två fjärdedelarna i mitten en 3 meters remsa på norrsidan.

Steg 1: sätta i fönster på rännet

Detta kunde ha gjorts i ett senare skede också, men vi tyckte det var trevligt att få in lite ljus i lokalen under byggets gång, och bekvämt att göra detta med rännegolvet intakt. En annons i den lokala landsortstidningen för 20 år sedan: ”Spröjsade fönster köpes för 10 kr/st oavsett skick” gav ett drygt 100-tal fönster som stått och väntat på tillfälle att göra nytta igen. Vilket visade sig vara nu för 24 av dem. Vi började med 12 på södersidan som planerat, men smällde sedan av bara farten in ytterligare 12 på norrsidan som har fin utsikt – det är ju ändå ett ouppvärmt utrymme.

Det var bara vanliga innanfönster som kittades och sattes in utan karm och gångjärn på det gamla sätt som är vanligast för uthusbyggnader i dessa trakter: med spik, droppbräda och inre stödbrädor upptill och nedtill. Detta kan göras mer avancerat förstås, men här passade det bra av tidsskäl, stilskäl och strävan att ändra så lite som möjligt.

Steg 2: riva ut rännegolvet

Rännegolv är ofta i risigt skick av fukten från underliggande ladugård och då inget man vill bygga bostad på. Vårt var genomätet av trämask och inget att spara på ens för de delar som inte ska varmbonas. Allt åkte ut, utom en bit där årets höskörd nu ligger. I mittendelen av rännegolvet låg extra bjälkar för att hantera tunga lass med hö på rännet – de hade inte någon draglinefunktion i takstolskonstruktionen och kunde avlägsnas.

Steg 3: bestämma bjälklagskonstruktion

Det är förstås superviktigt att bjälkarna som både den isolerade och oisolerade delen av övervåningens golv ska vila på håller. Här får var och en göra en uppskattning av sina egna bjälkar, men i faktarutan nedan visas lite skisser på hur dessa kan förstärkas och hur golvet kan byggas i den isolerade delen.

Personliga faktorer kan vara:
• bjälkarnas skick, avstånd, dimensioner och infästning
• takhöjd, vill man bygga uppåt eller neråt?
• vill man ha ett slätt undertak eller att bjälkarna syns?
• hur välisolerat golv vill man ha?
• vill man ha ett enklare bygge avseende reglar, vindduk och isolering?

Vid framtida behov av mer isolerat utrymme fortsätter man förslagsvis varmbona ytor på övervåningen i första hand och i sista hand den problematiska undervåningen. Vi utgår här ifrån ett spontat 45×145 mmgolv över hela våning två. Den tjockleken är nödvändig om man har uppåt en meter mellan bjälkarna och väljer en metod utan tätare reglar på tvären över. Vanlig 20 mm råspont räcker på undersidan av det isolerade utrymmet.

Önskad isoleringstjocklek (se faktaruta nedan) kan vara bra att ha i bakhuvudet när man beslutar om konstruktion för golvbjälklaget, i vårt fall räcker vinterbonad fritidshusstandard gott.

Den översta skissen visar en bjälklagskonstruktion där man fimpat de gamla bjälkarna helt och ersatt dem med nya reglar. Detta är smidigt framförallt vid isoleringen då man får de rätta måtten för isoleringsskivorna. Det man behöver tänka på är att bjälkarna troligen fyller en draglinefunktion och hindrar takstolarna att kollapsa. Reglarna behöver alltså vara full längd och fästas i hammarbandet på ett säkert sätt. Övriga skisser visar lösningar där bjälkarna är kvar (eller ersatts med likadana på samma plats).

Köldbryggor eller ej: Träet i reglar leder kyla ungefär tre gånger bättre än isolering så en regel som har kontakt med både ut- och insida kan leda till kalla stråk på insidan. Det är inte hela världen, i ett timrat hus är hela väggen en köldbrygga och det har vi klarat i hundratals år. Isolering och reglar är dock ganska mycket prissatta per volym så för en viss isoleringstjocklek blir prisskillnaden inte jättestor om man väljer att dela upp i två korsande isoleringslager för att bryta köldbryggor. Det blir däremot dubbla arbetet.

Skiss 2–7 visar ett enkelt isoleringsupplägg där köldbryggor genom reglarna uppstår, i övriga skisser läggs ett lager reglar och isolering tvärs över det första för att undvika köldbryggor.

Efter en del funderande landade vi i skiss nr 11 som är lite bökigare att bygga men som är dubbelisolerad samtidigt som takbjälkarna får synas. Det är inte heller omöjligt att komma åt isolering eller bjälkar underifrån om det skulle behövas. Det kändes också bättre att bygga uppåt än nedåt då det är betydligt lägre i tak på undervåningen. Detta ger 70+145 = 215 mm isolering vilket får anses gott nog.

Steg 3B: dråpslaget, nytänket och bärlineförstärkningen

Nu kom ett oväntat litet dråpslag. När vi bar undan de kortare extrabjälkar som legat mellan de längre bjälkarna fick jag en ingivelse och föreslog ett släpptest. Det går till så att man lägger upp ena änden av bjälken på ett stumt upplägg en bit över marken (fönsternisch i muren) och släpper sedan den andra skoningslöst ner i betonggolvet. Det ger en rejäl knäckkraft och 3 av 8 bjälkar knäcktes/påverkades. Maskangreppen som oftast bara är ytliga hade ändå påverkat hållfastheten. Det betydde alltså att de kvarvarande bjälkarna troligen heller inte var i så bra skick som jag trott, även om de inte var jättedåliga. Den första tanken var att övergå till översta skissen och byta alla bjälkar mot reglar. Kruxet är att bjälkarna är över 9 meter långa och går in i muren och under hammarbandet där de är fästa. Det skulle bli svårt att få tag i sådant material och lirka in det på plats om man inte skarvade ihop reglar. Det är även ett lite riskfyllt och svårt moment med tanke på dess dragfunktion och kanske inte bör rekommenderas till hemmapulare, så vi återgick till lösning 11 igen. Trots allt förstärker de limmande 70-reglarna på sidorna en del och när sedan 145-reglarna läggs tvärs över och det grova golvet tvärs över igen, fördelas vikten jämnt till en enda platta.

Men för att vara supersäkra vände vi på upplägget och skapade lösning 12 med 145-reglarna limskruvade längs med bjälkarna istället och med en extra i mitten. På det 70-reglarna tvärs över och sedan golvet tvärs över igen. Vi hade redan beställt hem isoleringsskivor och reglar i måtten 145 resp 70 mm så allt kom till användning och räckte ändå, det var bara att lagren bytte plats. Vi fick nu alltså bärande 145-reglar på cc-avstånden 50–50–25 cm, d v s mycket tätare (och mer arbetskrävande) än om vi valt någon av de andra skisserna, och där ett 45 mm golv är onödigt tjock.

Insikten om bjälkarnas möjliga svaghet medförde också att bärlinorna, de underliggande och längsgående långa bjälkarna, behövdes förstärkas. Dels för att de också kunde vara dåliga, dels för att vi ville att de nya 145-reglarna inte skulle hänga på bjälkarna utan vara en självbärande konstruktion med eget stöd. På bärlinorna och dess stolpar skruvades reglar som en självbärande dubblering. Även mot muren sattes nya bärlinor och stolpar av reglar. Varje bjälke och regel bärs sålunda upp av två gamla och fyra nya bärlinor.

Det är svårt att ge en allmän rekommendation om när bjälkar som har lite maskangrepp klarar lasten och när de ska bytas ut helt eller vara kvar men förstärkas. Känner man sig osäker bör man välja något av de senare alternativen. Väljer man att har kvar bjälkarna bör man överväga behandling med träskyddsmedel mot fortsatta angrepp.

Steg 4: reglarna

När bärlinorna förstärkts var det dags att lägga på reglarna. Dessa väger man in med laser eller vattenpass och riktbräda eftersom man inte kan lita på att bjälkarna är i våg. Först sätts den yttersta och den innersta regeln vågrätt genom en mätning i varje hörn av golvet. Sedan är det bara att tvinga fast en riktbräda ovanpå och mellan dem och hålla mellanliggande reglar mot denna när de skruvas fast/pallas upp.

Genom att limskruva en 45×145-regel på var sida om varje bjälke skapas en slags limträbalk med överlägsen styrka. Det är dock svårt om man har runda bjälkar. Våra är sågade så det gick bra, men de var ändå så ojämna att vanligt trälim inte gav tillräcklig kontakt, och vi fick använda PU-lim som expanderar lite. Utöver denna superbalk lades en 45×145 mm-regel emellan varje. Detta vore överdimensionerat om bärlinorna under haft normalt 2 meters avstånd, men nu är det 4 meter och vi vill att bygget ska tåla många människors last. Alla reglar pallades upp på bärlinorna så de hade eget stöd och inte bara hängde på bjälken.

Steg 5: undertak och vindduk i golvbjälklaget

När alla 145-reglar lagts upp och limskruvats i bjälkarna var det dags för undertaket. Vi valde vanlig råspont 20×120 mm. För att ljusa upp den gned vi på en laserande blandning av linolja och titanvitt pigment med en svamp.

Nu började ett drygt jobb att mäta och såga till alla brädor eftersom bjälkarna var ojämna och inte helt parallella. Hade vi valt någon av skisserna där råsponten lades i hela längder ovanpå, mellan eller under bjälkarna, längs med eller tvärs över, hade vi sluppit detta. Nu kunde vi ändå trösta oss med synliga bjälkar och att varje fack kan öppnas lätt vid händelse av läckage etc. Vi hade kunnat kapa till alla bitar i samma längd och sedan täckt kanterna med lister mot bjälkarna, men då detta också kändes bökigt och inte lika snyggt bet vi ihop och lade tre dagar på att formpassa varje enskild spontbräda. Vi hade ändå rätt skoj och det blev tjusigt. Brädorna skruvades med en 55 mm trallskruv i varje av de tre 145 mm-reglarna i varje fack.

I en isolerad konstruktion brukar man ha en vindtätning på den kalla sidan av isoleringen så att det inte kan dra in kall luft i isoleringen. Man brukar också ha en ångspärr eller ångbroms på den varma sidan, som hindrar eller bromsar ångan i den fuktiga inomhusluften så att den inte kommer in i isoleringen och kondenserar till vattendroppar där när de möter kall luft. I ekologiska/organiska konstruktioner används ångbroms som andas och släpper genom lite lagom med fukt, eftersom organisk isolering kan hantera det. Dock brukar man bara använda ångspärr/-broms i väggar och tak och inte i golv, så här blir det bara golvbrädor direkt på isoleringen.

Vindduk behövdes dock och den häftades fast i varje fack som bildades. Det blev ju nu rätt många fack p g a den lite omständliga skiss 12: två mellan varje bjälke och ett litet ovanpå varje bjälke. En 125 cm bred vindduksrulle sågades med fintandad fogsvans i 50+50+25 cm som rullades ut i varje fack. Det räckte då för att den skulle kunna häftas ca 6 cm upp på varje regel. Häftningen är bara för att duken ska hållas på plats när man lägger i isoleringen, sedan pressar isoleringsskivorna fast den så att det blir tätt mot reglarna. Det är viktigt att duken går hela vägen in i hörnet och inte genar så att en luftkanal skapas i hörnet.

Hade vi valt någon av skisserna där råsponten löpte i hela längder tvärsöver bjälkar/reglar så hade mycket arbete sparats även här, man hade då bara häftat fast duken rakt över reglarna innan råsponten sattes fast.

Längs kanterna blir det mur istället för råspont under duken och där får man först lägga tjärpapp för att hindra eventuell fukt från muren att tränga upp i isoleringen.

Steg 6: isoleringen av golvet

Vid stora och standardiserade byggen är det ofta billigare och snabbare att göra klart allt regelverk och dukar och sedan blåsa in isolering. Man får dock hyra en stor blåsmaskin, så vid mindre, löpande och specialanpassade byggen är skivor billigare, smidigare och mer lättjobbat. Det finns nu organiska isoleringsskivor i standardmått, d v s samma tjocklek som reglarnas bredd, och lagom breda för en konstruktion med cc 60 cm mellan reglarna. Jag övervägde länge att använda mer alternativa isoleringsmaterial som halm, löst kutterspån etc, men valde det mest ekologiska standardmaterialet för att metoden ska kännas bekväm och rimlig för fler, inte bara nördar. Träfiberisoleringsskivor finns på alla vanliga bygghandlar.

Eftersom vi nu valde en bjälklagslösning med isolering mellan bjälkarna och dessutom en extra regel mellan varje, blev det många smala fack och mycket mätande och tillskärande av det första 145-lagret. Skivorna skars med 1,5 cm övermått för att sedan kunna pressas in i sina fack så att det inte skapades några glipor, och i vårt fall för att trycka till vindduken ordentligt.

När det första lagret var lagt skruvades 70-reglarna tvärs över på cc 60-avstånd och det gick sedan i jämförelse på nolltid att pressa ner dessa skivor.

Fortsättning följer

Detta är så långt vi hunnit i skrivande stund, nyårsdagen 2026. Sammantaget kan sägas att vi valde en av de bökigare och mer arbetskrävande uppläggen för golvbjälklaget, men har som kompensation fått ett riktigt stabilt golv. Genom att behålla bjälkarna synliga har vi också bevarat byggnadens karaktär på ett snyggt sätt trots att vi bara använt standardiserat byggmaterial. Prioriterar man ett smidigt och snabbt bygge bör någon av de andra skisserna övervägas.

Nästa steg blir att lägga golvet, isolera taket, regla upp väggar och sätta in fönster. Alla som är intresserade och vill bidra med kunskap eller annat till projektet är välkomna att höra av sig för diskussion via mejl, telefon, länk eller en kopp kaffe på ett studiebesök.

---

Extrabilder som inte fick plats i tidningen

---

Kom gärna med respons och funderingar i denna forumtråd:  Tips och tankar kring projektet “Ladugårdskonverteringen”

Och är du intresserad att av att delta på något sätt så hör av dig till petter@alternativ.nu eller kolla uppropet här

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!

---

Fler delar i serien Ladugårdskonverteringen
Fler artiklar av Petter Bergström Fler artiklar i Åter 1/26 Fler artiklar om Bygga och renovera