Ledare 2-26

-

Petter Bergström

–

Gudhem 8 maj 2026

Den gamla visan om vägen och målet

Check, check, check – äntligen är vårens försådder inomhus klara, bäddarna är rensade och kantskurna, den tidiga frilandssådden klar och potatisen i jorden. Nu vill jag checka av sojabönssådden också. Sedan har vi några hundra paprikor och tomater kvar att kruka om innan vi fortsätter att röja i de granar som krossade jordkällaren och hönshagen i stormen Dave. Sedan rigga tunnelväxthusen och köra gödsel innan den stora utplanteringen drar igång. Sedan är det dags för rensningen av förstasådden.

Sedan … Ja, så håller det på och när jag ser att häggen redan blommar undrar jag om min iver att komma i mål med alla vårprojekt stjäl själva våren från mig.

Livet som självhushållare, husägare, egenföretagare eller annan hemmapulare byggs av projekt. Det ena efter det andra. Härligt överblickbara, vilket tillfredsställer den nu ofta åsidosatta mänskliga driften att förstå och få vara delaktig i en process från början till slut: önska – planera – jobba – skörda frukten av arbetet. Det är fint, men kommer med risken att man blir för målfokuserad och börjar ”checka av” för att bli klar. På arbetsplatser där man inte kan ”bli klar” på samma sätt utan bara jobbar på är man kanske extra noga med att arbetsdagen är så trevlig som möjligt. Det bör vi ”projektarbetare” lära av – vi kan inte hänga vårt välmående på det härliga ögonblick då veden är färdigkluven, när det är huggningen vi lägger vår tid på. Även om det är många målgångar under året är det tiden mellan dem som är våra liv.

I förra numret undrade en läsare hur man orkar med allt och jag gav tre tips för att göra sysslor mindre ”ork-krävande”. Jag skulle vilja lägga till ett fjärde: Att vara mindre målfokuserad i vardagen – en skidtur känns lättare om man njuter av den än om man bara vill ha den avklarad.

Två kära bondgubbar i grannskapet dog nyligen – Tore på Kullen och Åke i Hällestorp. Över 80 år gamla pysslade de med korna, skogen och markerna in i det sista. De visste att de inte skulle skörda frukten av sitt arbete men gillade sina dagar. Jag saknar dem och stämningen de spred, särskilt Åke som vi köpte vår gård av för 22 år sedan. Med balsnöre som livrem svängde han ofta in på gårdsplanen för en lägesrapport, omtänksam och redo med en hjälpande hand. Mötte man honom på något gärde eller någon småväg stannade han alltid traktorn för en lång pratstund om smått och stort. ”Förr var det folk överallt på gårdarna och i markerna, man hjälptes åt och det var alltid tid att tjöta när man råkades”, berättade han. ”Visst var man igång från bittida till sent men det var ju inte så brått med allt som det är nu. Är det tv:n folk skyndar hem till? Det blir ju i tomme allting om en ska hålla på så.”

Jag vill vara mer som Tore och Åke med mina projekt. De ”började på lite smått” när det var dags och grejade sedan i sakta mak tills det var klart och dags att ”börja på lite smått” med något annat. Det var inga fyrverkerier när höet var inne, men de myste med dagarna som ledde fram till det.

Men det är svårt för en modern, målorienterad människa. För mig kan det hjälpa att tänka att jag redan är i hamn med ett stort mål, i det att vi har mark att odla vår mat i och hus att bygga på. De ständiga små projekten med maten och renoveringarna gör jag inte för att bli klar, utan för att det är så jag vill leva. Gärna målinriktade planeringskvällar, men i dessa intensiva försommardagar vill jag vara just här, i det halvfärdiga och vackra där livet faktiskt pågår.

Petter

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!