Ledare 3-26

-

Petter Bergström

–

Gudhem 8 augusti 2026

Grannsämja

I höstas började vi att återförvilda en gammal nässelbemängd fårhage genom att så och plantera in lokala örter, buskar och träd. Det tar sig bra och igår kväll när jag gick genom hagen fick jag avnjuta en galen mångfald av färger, surr och prassel. Det var som om grodor, paddor, gnagare, ödlor, spindlar, skalbaggar, småfåglar och en myriad av flygfän bara väntat på att få flytta hem igen. Hjärtat lyfte i bröstet i ett stolt litet kärlekssprång, samtidigt som den lite mörka insikten om att jag står mindre och mindre på människornas sida för varje år växte sig starkare.

Inför valet och efter ännu en sommar av klimatrelaterade bränder snurrar tankarna förstås kring hur vi sköter oss som hyresgäster här på jorden – det känns allt jobbigare att se hur vi beter oss mot våra icke mänskliga grannar. ”Hållbarhet” är ett ord politiker och företag gärna svänger sig med nu, men det sorgliga i deras ”hållbarhet”, utöver att det ofta bara är tomt snack, är det ständiga människofokuset. Det är alltid kommande generationer av människor som ska kunna fortsätta leva i välmåga om ”resurserna” (resten av jorden) förvaltas klokt.

När skogar brinner, hav töms och åkrar blir öknar pratar vi om virkesbrist, höga matpriser och förstörda turistmål. Vi är oroliga för att våra barn i framtiden inte ska kunna äta fisk eller odla de utarmade jordarna. Det är tyst om den pågående utrotningen av andra arter och deras ekosystem, såvida de inte utgör ”resurser” – som om de inte har något egenvärde alls. Medan vi oroar oss för våra ättlingars konsumtionsmöjligheter pågår ett tyst och skoningslöst massmord där mer än tre fjärdedelar av världens vilda djur och en stor del av växtriket har raderats ut på bara några decennier.

Visst, det är synd om våra barnbarn som får leva i en dödare värld med färre blommor, fåglar och fjärilar och mer shoppingcenter, industrier och asfalterade bostadsområden. Men de kommer att klara sig med smart teknik, vänja sig vid torftigheten och inte veta vad de missar. Det riktigt sorgliga är dock de tusentals ekosystem, intrikata vävar av liv, där miljoner arter utvecklats och samspelat i årtusenden, som nu på kort tid dödats eller skadats allvarligt.

Det är dags att sluta fokusera på oss själva och se till övriga hyresgäster i huset nu, de som alltid bott här med oss, men som vi nu kastat ut, eller förpassat ner till källarförråden om vi kan ha någon nytta av dem. Jag ska inte falla in i det egocentriska tänket och säga att det är för att vi kommer att må bra av det eller behöver dem – det är vår förbaskade skyldighet som grannar att bete oss respektfullt!

Så hur blir vi mindre avskurna från den naturliga verkligheten och återfår vi då respekt och medkänsla för andra än våra artfränder? Att lära oss att se dem är en bra start. Annars blir naturen bara en diffus grön fond i bakgrunden. För mig har tusentals dagar utomhus på denna gård gett hyfsad koll på blommor, fåglar, kräldjur, svampar, vattendjur och insekter här. Det gör det lättare att urskilja arter även i andra miljöer och att känna fascination och intresse – och ibland djup samhörighet och eufori.

Ser man bara ”skog” eller ”högt gräs och buskar” är det nog dags att gå fram och lära känna dem som bor där. Var närvarande och uppmärksam, lär dig namn och beteenden. Låt barnen vistas mycket i naturen. Har du tomt eller gård, återställ och skapa vilda livsmiljöer, iaktta vilka som tar plats där och gör dem till dina skyddslingar. Det finns otroliga världar att upptäcka, rädda och engagera sig för. Världar som är beroende av att vi lyckas i vår strävan efter riktig hållbarhet.

Petter

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!