Ledare
-
Petter Bergström
–
Gudhem 2:a november 2009
Måndag
Det är en så otroligt vacker morgon. Luften är hög och isande kall, gräs och byggnader täckta med frost. Fortfarande har många träd kvar sina löv, färgade från ljust brungrönt till gult och rött. Camilla har tänt en tvättgryta foderbetor till grisarna och en vit rök ligger som ett tyst dis över den lilla kryddträdgården och kaninhagen. I stugan har det redan brunnit några timmar och bara en lätt dallring över skorstenen avslöjar eld även där. I nio dagar har det också rykt ur rökskåpet, men nu är lammlåren klara och ska hängas in i kallskafferiet. Jag tänker på ett stycke om fiskrökning i denna tidning som jag flera gånger glatts åt :
”Med rökgång kan man elda på lite friskare utan att det blir för varmt”, säger Vivi-Ann. ”Man behöver inte strypa draget. Det är lite skillnad på smaken på fisk som är rökt så här med rökgång. Det blir bättre med rökgång tycker jag. Man ska ju tro på det man gör.”
Den charmigt sakliga insikten i sista meningen: ”Man ska ju tro på det man gör”, har satt sig i mitt huvud. Jag har nog bara tänkt tvärtom: att man ska göra det man tror på. Men det är förstås mycket som det bara blir att man gör, kan man då välja att tro på det? Själv röker jag utan rökgång och har alltid varit övertygad om att det är den bästa metoden. Jag ser framför mig hur jag och Vivi-Ann engagerat plockar och grejar med varsitt olika rökskåp, båda lika övertygade, båda lika nöjda med resultatet.
Den mörkgula morgonsolen står ännu lågt, men värmer så det ångar om frostiga utemöbler och döda grenar. Så när som på en avlägsen gås och någon tupp är det precis knäpptyst, men snart är gården full av spring; barnen med sina kompisar, äggköpare och förbipasserande. Idag kommer också folk för att lämna äpplen till mustning, hämta och lämna kalkoner och en ska ha rödbetor till sitt gårdscafé.
Än har inget lugnat ner sig här, mycket ska göras innan vintern brer en filt över alltihop. Dagarna är fortfarande fulla av sysslor och egentligen är väl hösten vår jäktigaste tid. Märkligt nog känner jag mig ändå lugn, förvissad om att det blir både plöjt, slaktat och färdigsnickrat innan snön lägger sig. Jag blir annars lätt både yr och stressad av allt som ska in i huvudet och ut genom händerna, men på hösten är det annorlunda. Då tror jag hela tiden att allt ordnar sig så fint. Och det gör det. Kanske är det tron det hänger på? Hur hade det varit att ta itu med höstens tusentals bestyr tänkandes ”det här kommer aldrig att gå”? Eller röka sitt kött, uppgivet önskande att man använde den andra metoden istället?
Något som kan vara svårt att tro på är en god samhällsutveckling. Man tycker ibland att ens egna små försök till miljömedvetet leverne egentligen är oväsentliga i det stora hela. Men vi kan välja att tro att det påverkar och inpirerar andra och därigenom leder till förändring. Det blir skillnad i engagemang och känsla, skillnad i hur man upplever arbetet och precis som med rökgången – ett bättre resultat. Man ska ju tro på det man gör.
/Petter
Tidningsversionen Klicka här för att läsa!
Fler artiklar av Petter Bergström
