Ledare
-
Petter Bergström
–
Det går bara inte att låta bli
Vi brukar göra en gång för grisarna från deras hus vid gården och bort till det ställe i odlingarna där de ”jobbar” för tillfället. En varm sommar hade jag lagt ut en 100 meters vattenslang bort till ”arbetsplatsen” för att de skulle kunna ta en paus då och då i ett härligt gyttjebad. När jag kom ut en morgon var slangen borta. Jag letade överallt eftersom jag var säker på att jag måste använt den till något annat men glömt bort vad. Ett tag senare hittade jag den i grisarnas hus uppe vid gården. De hade lyckats få tag i ena slangänden genom stängslet och dragit till sig alltihop, gått genom gången och sedan matat in 100 meter slang i sitt hus för att bädda med. De måste ha jobbat hårt och länge, men de kunde nog bara inte låta bli. Vi hade redan lagt massor av halm i huset, så egentligen behövdes det inte en slang också, men det spelade ingen roll. Det viktiga var att de själva skulle samla ihop material och reda sig ett bo. De var säkert riktigt nöjda med resultatet och jag övervägde faktiskt om de skulle få ha kvar slangen.
Jag blir alltid så glad när jag ser en gris böka, för de har ett så äkta intresse i det. Att de får mat av oss spelar ingen roll, för precis som att de ska reda bo, ligger det i deras gener att de själva ska skaffa sin föda. De tycker det är så spännande och meningsfullt att leta godsaker i marken att det bara inte går att låta bli. Det finns allt för många exempel på att grisar som förhindras möjlighet till att boa, böka och beta, utvecklar absurda stressbeteenden som att börja tugga på varandra, sig själva eller på järnrören i båset.
Vi människor har mycket gemensamt med grisar. Jag tänker på det i bland när jag får brev från läsare som beskriver den ångest de känner i sin lilla bermudatriangel jobbetstormarknaden-lägenheten. Som drömmer om ett friare liv på landet, men känner sig låsta till jobb i stan, banklån, barn i skola osv och bara inte kan förstå hur de ska orka ta första steget. Jag minns själv min tid i staden och frustrationen över att knappt få slå i en spik till en tavla, för att väggen tillhörde hyresvärden. Jag minns andningshålet i balkonglådor och en futtig kolonilott på 4 m2. Jag minns paniken som växte över att aldrig få köra ner nävarna i riktig mylla, att inte få börja bygga på mitt eget riktiga hem någon gång. Det var nära till att börja tugga järnrör.
Men så en dag snubblade jag över ett litet torp med ett hektar mark till. Det var inte där jag ville leva resten av mitt liv, men det var ett ställe där jag kunde bygga, odla, ha djur och leva ett spännande och meningsfullt liv. Det är också sådant jag tänker på när jag, kanske från ett av dessa ”hopplösa fall” i stan, plötsligt får en adressändring som tyder på flytt till landet. Jag njuter en stund av flyttkortet och minns precis känslan av att vara vid en stor vändpunkt i livet. Plötsligt har man alla möjligheter att förverkliga sina drömmar och det bara snurrar i huvudet av allt man vill göra. Samtidigt ska man lära sig bygga, renovera, odla, hugga ved och kanske sköta djur. Det är många måsten och mycket och tungt arbete som väntar. Men som tur är har vi 96% samma gener som grisarna; vi har det i oss, det där med att reda bo och skaffa föda. Det känns så meningsfullt och spännande att det bara inte går att låta bli!
/Petter
Tidningsversionen Klicka här för att läsa!
Fler artiklar av Petter Bergström
